Ja herregud så mycket det fria följet egentligen handlar om känsla!

Om jag kan gå avslappnat och säkert – ja då har jag en hund som kan gå fritt följ i flera timmar känns det som. Det känns lätt, enkelt och liksom bara flytigt. Allt bara klaffar. Dessa tillfällen är dessvärre få. När jag spänner mig, blir stel och ryckig – ja då tycker han att matte är knasig och jag får blicksläpp, sämre position, frustningar som tecken på överslagshandling osv. Dessa tillfällen är dessvärre betydligt vanligare. Puh! Att kunna gå ett riktigt snyggt fritt följ, det jämför jag med känslan att rida dressyr på riktigt hög nivå. Sann fingertoppskänsla, och där varje rörelse, blick, viktförskjutning, vridning från mig betyder något. Det här momentet är sannerligen ett evighetsprojekt, liksom all annan hundträning också egentligen, då man ständigt måste hålla på och fila och bygga på sitt korthus för att alla delar skall hålla ihop 🙂

Hur ser de övriga momenten ut då? Här är en liten sammanställning över den senaste tidens träning:

Tvåans apportering – Nu har jag börjat sätta ihop momentet igen, efter en tid då jag fokuserat på snabba sträckor in, samt snygga ingångar. Det har verkligen gett resultat – han har en otroligt fin fart i hela momentet nu! Här har jag blandannat tillämpat Jessicas Svanljungs tips, att om han kommer med riktigt hög fart in och gör en ingång, så kastar jag omedelvart iväg apporten igen och gör “om” momentet direkt, eftersom det är att få kuta ut och gripa som är det häftigaste och mest självbelönande delen av momentet. Jag har också alternerat med att kampbelöna med Skinneez – favoritleksaken alla kategorier.

Tvåans inkallning – Även här har vi fokuserat på fart in. Testade av några raka inkallningar på kanske 40 meters avstånd, senaste tillfället. Pep med pipisen dold i handen när han hade kanonfart och sedan fick han kastbelöning bakåt. Andra gången fick han göra en ingång och sedan direkt kastbelöning med pipis. Detta kändes jättebra och Baileys var toktaggad med propellersvans!

Rutan – I förra veckan hade jag ett litet annorlunda upplägg, för att testa av momentet. Jag gick innan passet och ställde upp rutan på framsidan. Sedan tränade vi på baksidan, för att därefter göra en tävlingsmässig transport och ett tävlingsmässigt skick med husses kommendering. Baileys höll ihop jättefint under transporten, och jag berättade lugnt att “nu skall vi göra rutan” medan vi ställde upp. Jag ville testa att göra ett enda tävlingsmässigt skick, utan att han sett rutan innan, och se hur kvalitetssäkrat momentet är. Inför kommenderingen gnällde han lite i utgångsposition och försökte tjuva. Jag måste kampanja positionen inför skicket med gotta och klicker. Själva skicket gick utmärkt – utan tvekan störtade han rakt ut i rutan och gjorde ett snyggt stopp med omedelbar pipisbelöning, och applåder från “tävlingsledaren” och matte. Jättenöjd och stolt hund! Han är verkligen löjligt lätt att berömma…

Tvåans fjärr – ja, här står vi och stampar när det gäller avståndet. Jag har märkt att om jag gör momentet mer tävlingsmässigt med nedläggande, så har han mycket svårare att göra uppsitt. En tanke som jag haft är att momentet mycket liknar platsliggningen, han ligger nämligen fokuserat som en staty och reser sig inte upp ens när jag går fram. Funderar därför starkt på att lägga in en särskild ritual inför momentet, för att skilja det mellan platsliggningen. Rutinen inför platsen är att jag viskar “Nu skall vi göra platsen”, och gnuggar honom lite bakom öronen. Jag måste själv också tänka mer i sekvenser snarare än ett skifte i taget. T.ex. Från liggande: sitt-ligg-sitt och belöning. Målsättningen förutom en fin teknik med låsta baktassar är en glad svans!

Han taggar inte lika mycket på externbelöning som bollar och godiskast. Tekniken är fin, även på långa avstånd – men jag vädrar en aning osäkerhet och att han känner sig pressad. Vilket jag verkligen inte vill. Har kampanjat enbart handtecknet nu det sista, vet inte om det funkar men min tanke var att det handtecknet skall vara så starkt förknippat med sitt att man inte behöver ladda lika mycket kontakt med hunden som när man säger ordet. Mitt mål med fjärren är att det skall kännas fritt och kul, och att det skall vara en rolig och lättsam avslutning på tävlingen – då det ju är sista momentet.

Funderar på att belöna upp externbelöningsmetoden också och kanske skicka till skål på lite längre avstånd. Detta tar jag isåfall naturligtvis utanför själva fjärrmomentet och tränar separat, innan jag använder det som belöning.