Baileys var vår första hund och även om jag hade läst “typ” all hundlitteratur och googlat (fast på den tiden kanske man använde yahoo? :-P) och gjort research i närmare två års tid innan han tassade in i våra liv på annandag jul 2008 så var vi rena nybörjare utan tidigare erfarenhet av hunderiet. Mikael hade haft en otroligt snäll och menlös golden retriever i familjen som han engagerat sig 0% – jag hade haft häst och ökenråtta.

Tack vare min hästnördiga bakgrund kunde jag snabbt anamma hundträningens magiska värld och som dressyrryttare i grunden var det tävlingslydnaden som lockade mig mest. Träningen med Baileys blev ersättningen när Königs-stövlarna packades in i sin låda och sadeln hängdes upp på hyllan i källaren. Jag hade ambitioner och som dröm att komma in på läkarlinjen och ansträngningarna och de kommande långa åren med studier var inte förenligt med “hästeri” på den ambitionsnivå jag ville ligga. Men utan djur kunde jag inte vara, det insåg jag snabbt.

Avel och träning – för häst och hund ganska lika egentligen. Jag tycker avelsbiten är väldigt rolig, utmanande och intressant. Särskilt i en ras som inte kan anses frisk – vi är överrepresenterade i försäkringsstatistiken när det gäller leder och immunologiska sjukdomar. Eftersom jag vill ta fram staffar för träning och tävling är mentaliteten en enormt viktig del och som fascinerar mig när det gäller nedärvbarhet. Allt handlar verkligen om balans, inte för lite av något – inte för mycket av något.

Första kullen, Nyttodjuren, kom 2014 och jag blev officiellt uppfödare med kennelnamnet Blondietales. (Ingen förstår engelska i det här landet, så alla tror att kenneln heter blondinsvansar…) Jag gick på mitt första årsmöte för rasklubben 2015 och vips var jag invald i styrelsen. Sedan dess har jag engagerat mig i rasklubben och lagt ned otaliga osynliga timmar på detta, tillsammans med de andra styrelsemedlemmarna.

UK var ingen kommitté som lockade någon, eftersom den var katastrofalt skött under ett par år och både jag, och många andra, tvekade inför arbetsbördan och rädslan av att gå in i något okänt som man kanske inte hade rätt CV för. Där tog jag över rodret 2016 och sköter nu UK-skutan tillsammans med Malin och Åsa – ett synnerligen viktigt arbete men oj vad mycket att göra. Det har inte varit någon walk in the park, men vi har också fått mycket gjort!

Nu pågår ett digert arbete inför RAS-revideringen, en utmaning att formulera rimliga och samtidigt mätbara konkreta mål och avelsstrategier. Detta i en tid då intresset för fysiska möten i all föreningsverksamhet har en tydligt vikande trend och vi nog befinner oss i ett gamechange när det gäller utvecklingen av digitala mötesplattformar. Uppfödarkåren har därtill splittrats och söndrats av nätmobbing och uthängningar, precis som för många andra rasklubbar och synnerhet i en ras som staffen som blivit så enormt populär på bara några få år.

Jag tänker inte avsluta arbetet med UK förrän det finns någon annan som vill och kan ta över. Samtidigt så har alla åren med ideellt arbete, och en ökande skara av valpköpare som också pockar på sitt, tagit väldigt mycket tid från mina egna hundar. Jag kom in på läkarlinjen i januari 2009, så Baileys har följt mig på den resan sedan han var valp. Jag kommer ihåg hur jag bar honom, hoppandes på ett ben eftersom det andra var i helgips, trappsteg för trappsteg till mitt rum på fjärde våningen termin 1 i Lund.

När Humla kom in i bilden 2011 hade vi delad vårdnad om hundarna då jag hade dem i Skåne varannan vecka, och varannan vecka hade Mikael dem och då gick de på dagis. Parallellt med tuffa studier, husrenovering (just det, vi totalrenoverade hela vårt hus samtidigt under denna tid. Var vi dumma i huvet? Nåja, fint blev det.) så försökte jag gå så mycket kurser och utbildningar inom hund och hundträning som möjligt. Hundarna var min oas och mitt vattenhål där jag hämtade ny energi.

Jag tänkte att bara utbildningen blir klar så kommer jag leva ett mer normalt svensson-liv och då få mer utrymme för hundarna. Men att jobba heltid, ha tid för egen träning och nu också försöka pussla in Maja i bilden är inte gjort i en handvändning. Jag saknar min egen tid och min egen förkovring med hundarna. Avel är jätteroligt, och arbetet med klubben och med UK är – nåväl – inte lika roligt, så är det viktigt och jag vet att jag gör stor skillnad med min insats.

Men det är mina egna hundar och hundträningen som ligger mig varmast om hjärtat, så är det faktiskt. Planen är inte att ta några kullar under 2019. Jag är så himla nöjd vad Blondietales åtstadkommit avelsmässigt hittills på bara 3 kullar, och nu hoppas vi på att den fjärde blir lika grym som den ser ut. Jag har lärt mig massor och det är en enorm tillfredsställelse när man gör sina utvärderingar av hälsa och mentalitet och ser resultat för varje generation och hur kullen, som man planerade så noga på pappret, faktiskt blev IRL.

Med Midsommarfirarna hoppas jag ytterligare kunna stärka och balansera upp växellådan. Lättare växlar, bättre konflikttålighet mellan passivitet/aktivitet, en generell brist hos rasen idag. Och ytterligare verka för att stärka upp HD/ED – något som jag inte vill tumma på, ledhälsan är A och O om hunden skall kunna leva aktiv långt upp i åldrarna. Om jag lyckas med min ambition får vi se kvittot av, eller iallafall en delsumma, när vi kull-utvärderar dessa små gynnare om ett år 🙂

Det känns som igår, men det har gått 10 år. Baileys är fortfarande rådjursögd och har stora öron. Han firar fortfarande allas födelsedagar som sin egen. Varje gång han nyser slår han huvudet i golvet, som han alltid gjort. Han älskar våra löprundor och rör sig som Järvsöfaks, Humla har inte en chans. Lite vit på hakan har han blivit och liksom lite mer solblekt för varje sommar. Från tidig morgon till sen kväll går han runt i trädgården med något av sina gosedjur, i ett fast grepp som han endast släpper för att omsorgsfullt länsa land och pallkragar på hallon, smultron, jordgubbar, ärtor och tomater. Varje dag går han sina rundor för att kolla vad som är moget. Kärleken till honom och vad han lärt mig är obeskrivlig ♥

Nu får ni fortsätta scrolla ned bland alla fina bilder, tagna under helgen då Midsommarfirarna fyllde 4 veckor ♥

Varmt!


Maja multitaskar som både städerska och kennelflicka!


Alltså det där med gravidglow, det ÄR ju en myt. Men visst finns det amnings-glow ändå? Det tycker jag Humla är ett tydligt exempel på! #utstrålning #utvilad #glow