Vår i luften och vår i själen! Just nu kom ett duggregn, som eftersläntrare till förmiddagens och gårdagens ösregnande – men hundarna vill inte gå in, de ligger på trappan och njuter av utelivet, inte ger man upp efter lite duggregn när man väntat på det här sedan september hälsar de!
Fy vilken höst och vinter det varit – sex månaders konstant hällregn och för vår del en uppgrävd gräsmatta sedan vi bytte avlopp i samband med källarrenoveringen i höstas. Byggjobbarna sådde ny matta men de arma fröna regnade nog bort, så hela vintern har vi tampats med ofattbart leriga hundtassar (för man måste ju traska precis där gräsmattan är en leråker, det är tydligen just där som de bästa kissplatserna finns) – även efter 30 sekunders kiss i regnet, så har vi fått torka tassar i en kvart efteråt.
Familjen berikades med en liten lillebror den 8 januari. Tyvärr blev jag sjuk bara ett par dagar efter förlossningen och fick tillbringa över en vecka på sjukhus med svår dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning. Det var en start på livet som tvåbarns-förälder jag hade kunnat vara utan. Bebis-Erik har utretts och följts på Barnmottagningen då han kräkts mer eller mindre konstant dygnet runt sedan han föddes. Det låter banalt, men när man måste beställa sophämtning varje vecka och ställa klockan fyra gånger varje natt för att hinna med all tvätt, ja då har man en bebis som kräks rätt mycket. När han tillslut fick medicin var det som om vi fick ett nytt liv.
Efter allt badande (en promenad = en hunddusch) har Baileys haft våteksem på sina kinder, så till slut fick jag raka kinderna för att kunna tvätta med klorhexidin ordentligt. Tyvärr känns det som att Baileys, på ganska kort tid, blivit en mycket mycket gammal och mycket mycket skör hund. Precis allt sviktar. Han, som kunnat tugga på vedträn, cement och ätit ett helt framben på en älg (ja med päls och allt) utan att ens släppa en fis efteråt, är nu ytterligt känslig i magen.
Det bajsas löst för minsta lilla och verkar inte heller korrelera till vilken mat han får. Flera gånger i veckan bajsar han ner sina bakben – sen kan det gå någon vecka och man tror att han är bra, och så kraschar magen igen. Han fryser på kvällarna, efter bad och efter att man varit ute och sprungit. Det löste vi med BoT-täcke som han numera har som pyjamas.
Andra symtom är mer märkliga – numera blir han helt stendöv(!) i flera dagar om jag råkat duscha honom i öronen. Han är fortfarande helt hörselskadad efter fredagens bad, när han på eget initiativ firade in våren genom att rulla sig i en jättedöd hare, och jag förstår inte varför. Lägger sig vattnet som ett lock för trumhinnan? Kanske, men varför skulle han plötsligt inte tåla detta när han badats i 12 år tidigare utan detta bekymmer?
Ibland är det blod i sängen, det ser ut som om han läcker blod/vätska från urinvägarna – men detta går också i skov, nu har vi haft rena lakan i några veckor – peppar peppar. Kanske är det en tumör i urinvägarna som ställer till det, som blöder ibland. I samråd med veterinären så kommer vi inte göra någon extentiv utredning. Alla prover ser fina ut och veterinären hittar inget uppenbart fel vid undersökning.
Baileys är gammal, han blir ynklig varje gång vi åker till veterinären, och lets face it – vilken behandlingsbar sjukdom skulle vi kunna hitta, som han skulle kunna bli frisk från? Vårt största problem, men knappast hans, är att han fäller helt absurda mängder päls konstant. Varje dag kan jag dammsuga upp en mini-Baileys av röd päls vart han än legat.
Tyvärr är han orolig på nätterna och vandrar runt som en osalig och otroligt hårig ande som ligger precis överallt där han kan komma åt – i Majas säng, på Eriks skötbädd, i sin bädd, i sofforna nere, i sin andra bädd, i vita förbjudna soffan uppe, i vita förbjudna fotöljen jämte, i Eriks babynest, i högen av smutstvätt i tvättstugan osv osv.
Nu får vi användning av de dyra babygrindarna som vi köpte när Maja började gå, men som vi aldrig behövde använda eftersom hon aldrig varit en sån där daredevil som kastat sig ut från trappor eller hoppat in i braseldar… Det sista jag gör om kvällarna är att stänga dörrar, sätta för grindar och möblera så att Prins Bertil bara har tre sovplatser att välja mellan. Annars måste jag dammsuga hela huset morgon och kväll…
Det enda organsystem han inte har symtom från är tack och lov lederna, han är inte stel och hoppar glatt i och ur bilar/soffor, springer fortfarande snabbast och gladast på promenaderna osv, tänkte jag skriva när jag påbörjade blogginlägget förra veckan, men nu är han sedan helgen halt på ett framben….
Förra veckan var han så emlig att vi började tänka i banorna av att planera för ett liv utan vår Baileys. Men efter ett veterinärbesök och lite provtagning återvände han till livet igen och nu är han nästan precis som vanligt. Tjurig, enveten, osedd, kelig, omättligt utomhus- och promenadlängtande, obekräftad, får aldrig presenter på sin födelsedags-bitter osv.
Det är tungt att se när ens livskamrat åldras, och man inser att man en dag behöver släppa taget – men när den dagen kommer, det går inte att förutse. Så än så länge är han med oss, och hans favorittid på året har ju precis börjat. Solvarma trappor, harbajs, skogsturer och öppna ytterdörrar – det är Baileys melodi.
I vintras började Baileys rallykurs och Humla fick ta upp noseworken igen. Men pga coronapandemin ställdes kurserna in och nu är det fullkomligt stiltje på träningsfronten. Den 9-10 maj kommer jag, Erik och hundarna i alla fall att joina kennelhelgen på Hönö som går i noseworkens tecken.
Jag har beställt nya selar och transportburar (ja just det, nämnde jag att mössen åt upp och bajsade/kissade sönder precis allt vi förvarade i garaget under källarrenoveringen? Vi är numera julpynts-träningsutrustnings-hundgrejs-vandringstillbehörs-resväske- och skolösa. De hade tillochmed ätit upp Majas lära-gå-vagn på loftet) Baileys måste självklart med, han skulle aldrig förlåta mig om jag lämnade honom hemma när det vankas träning eller utflykt av något slag.
Nu är jag redo att lägga den här skitvintern bakom mig och ser fram emot en vår och sommar – coronapandemi eller ej! Cleo skall ultraljudas 7/5, så får vi se om det blir några valpar här i sommar ♥ Hennes mamma Gaffa fick valpar hos Ane på Kennel Wrigglebutts i förra veckan, det blev fyra hanar och en tik – alla mår toppenbra och Gaffa är såklart en lika fantastisk mamma som hon var till Kamikazepilotskullen.
♥ ♥ ♥
❤️