Vi är här!

Värkarbetet och mästerbäddandet har börjat!

Haha, ja valparna är här – sedan 9 dagar tillbaka 😛 Värre är det med datortiden. Igår bestämde sig Bebis-Erik lite spontant att vara vaken till 23.30, han somnar normalt vid sjutiden. (Jag bara älskar bebisars påstådda ”rytmer”, det är alltid någon ”fas” eller utvecklingssprång som ikullkastar dem ;-)) Ikväll har jag tillbringat två timmar hos en dyngsur 3,5 åring som bara sparkat runt bland täcken och kuddar, och var inte i närheten av att somna när Mikael kom och bytte av mig nu. Ack, detta ljuva tvåbarnsliv 😀

Baileys var otroligt intresserad och glad! Han ville så gärna vara delaktig, men vågade inte sätta tassarna innanför dörren så han fick utstråla engagemang lite på avstånd 😀

Cleo är världens enklaste och goaste tik, hon gick ihop med mina hundar på mindre än ett dygn, sov tillsammans i sängen och soffan, lallade runt i trädgården och hade kul på promenaderna ♥ Det är alltid lite nervöst när man tar in en främmande hund till flocken, och man får ha respekt för att det inte kommer funka – särskilt inte när fodertiken är dräktig och hormonellt påverkad. Hon skall ju ha en så lugn och stressfri miljö som möjligt innan valpningen.

”Välkommen till Baileys Direkt, kan jag hjälpa till med något?”

På ultraljudet hade vi sett iallafall 4 valpar, och när vi röntgade på dygn 58 så såg vi 4 valpar tydligt – men jag misstänkte att en femma kanske gömde sig bakom allt bajs som fanns i tjocktarmen 😛 Hon var nämligen lite större på ena sidan, så jag tänkte att de kunde ligga 3+2. Röntgar gör jag mest för att se exakt antal, så att man är förberedd när valpningen väl drar igång. Ultraljud kan inte visa antal, mer än om det är 1 eller flera foster, däremot är det bra att påvisa dräktighet. Därför gör jag båda på mina tikar.

Första bebisen ute ♥

På fredagen märkte vi att det var något på gång, dygn 61. Hon hoppade i valplådan och började rafsa runt bland fällar och filtar så att allt flög omkring. Det var först när allt var riktigt förstört, typ ihoprafsat till ”Farmors lilla hus på berget” i Bamse, som hon var nöjd och lade sig till rätta. På kvällen tilltog värkarna, hon började hässja och strax innan sju kom den första krystvärken.

Han var väldigt snabb med att suga och leta efter spenar ♥

Första valpen, en fin liten hane med mycket vitt i ansiktet, kom i säte så Cleo fick jobba på en del innan han behagade att komma ut ♥ Hela tiden hade hon fina, starka krystvärkar och efter bara några minuter började hon krysta igen. Det här kommer gå som på räls, tänkte jag!

”Hallå? Ja? Behöver ni någon hjälp därinne? Ja?”

Men det gjorde det inte alls. Hon krystade och krystade – men ingenting hände. Valp nummer två kom med bakåtslagna framben, huvudet var nästan helt ute men han hade fastnat med sina skuldror vid bäckeningången. Jag puttade tillbaka honom, Cleo krystade fram honom på nytt – i exakt samma felläge. Det var helt omöjligt att få något grepp om frambenen 🙁 Valpen levde till en början, men sedan gick fostersäcken sönder och tiden blev knapp.

Det är så jobbigt att vara lika entusiastisk som oönskad…

Ibland när fostersäcken går sönder så glider valpen ut, eftersom vattnet i sig upptar en stor volym. Men icke sa nicke, valpen satt fast trots att Cleo krystade intensivt. Jag ringde för att konsultera Blå Stjärnan, som tyckte att vi kunde avvakta. Men min magkänsla kände något annat, det var inte rimligt att det skulle ta flera timmar att krysta fram en valp – utan att den ruckade på sig en millimeter. Värkarbetet var det ju inget fel på, vad jag kunde bedöma.

Erik vilade föredömligt när valpningen satte igång, Mikael och Maja var nämligen och fredagshandlade när Cleo började krysta 😉

På vägen in till Blå Stjärnan fick jag hemska flashbacks från när jag var höggravid med Maja i sommarvärmen, och vi körde in med famnen full av döende valpar, i ett desperat försök att rädda dem. Jag var så åksjuk/gravid att jag kräktes rakt på vindrutan samtidigt som Mikael körde i 180, och jag försökte få dem att dia/hålla liv i dem. Vi kom in i akutrummet på Blå Stjärnan med spya i håret och lämnade samma rum bara några minuter senare, då hade vi bara två svaga valpar kvar, som vi fick en kartong att transportera hem dem i, med uppmaningen att de just nu var för friska för att avlivas men antagligen skulle dö av herpesinfektionen inom några dagar.

Det var Myra och Dandi, de är vuxna idag  och fantastiskt fina båda två – men ansträngningen vi gjorde för att rädda dem lovade vi oss att aldrig mer göra. Det är bättre att bestämma sådant innan, för när man är mitt i situationen så är man inte rationell, du lever på hoppet, sorgen är ofattbar – trots att det ”bara” handlar om hundar.

Vi väntar på mamma ♥

Maja fick sova över hos mina föräldrar, hon var ledsen eftersom hon (antagligen) fortfarande har jobbiga minnen från när jag blev sjuk och fick åka in akut med Erik strax efter förlossningen i januari. Hon ville absolut följa med till ”hundsjukhuset”, jag tänkte i ett enfaldigt ögonblick att hon, Erik och Mikael kanske kunde sova i bilen medan jag var inne med Cleo – men med tanke på att vi var vakna hela natten och gick och la oss först kvällen därpå, är jag glad att vi ändå körde henne till Skene.

Så här pigga och fräscha ser ju typ alla mammor ut efter att ha fött barn, så känn dig inte ensam Cleo!

Under hela resan och även inne hos veterinären gjorde Cleo inget annat än att krysta. Valpen satt så långt ut att det var omöjligt för henne att slappna av – krystningen är ju en reflex. Jag tyckte så synd om henne, och tyckte det tog evigheter innan veterinären dök upp. Mikael satt och grät i väntrummet, medan Erik behöll sans och balans och sov föredömligt i sitt babyskydd nästan hela natten.

Varmt och gott under täcket ♥

Veterinären ville absolut prova att få ut valpen, eftersom den satt så långt ut så borde det inte vara någon match tyckte han. Och ptja, visst kunde han få prova – men min medicinska bedömning var att det inte skulle gå, jag hade ju självt försökt greppa huvudet och dra försiktigt, utan att valpen kom en millimeter…samtidigt förstår jag honom, det är stor skillnad att kunna lirka ut en valp och slippa kejsarsnitt som ändå är en stor operation med risker. Jag som uppfödare har ju också begränsad erfarenhet, och felläge har jag obefintlig erfarenhet av…Med andra ord, bäst att göra som veterinären bedömde!

Det gick inte alls. Vi var fyra personer och diverse (värdelösa) verktyg som såg ut som Mikaels grilltillbehör. Till slut sa jag ifrån, det var oetiskt att låta Cleo krysta oavbrutet utan progress så här länge. Vi beslutade oss för kejsarsnitt. Eller ja, först skulle de försöka dra ut valpen under narkos eftersom det tydligen är lättare när hunden är relaxerad, men om det ändå inte skulle gå så ville de ha grönt ljus för snitt. Jag gav illgrönt ljus, tyckte de kunde skita i mer oetiska dragningsförsök med undermåliga picknickbestick, och skrev på det där prisuppgiftspappret med massa klausuler och friskrivningar, utan att läsa vad som stod.

Hemma igen ♥

Ultraljud och röntgen visade att valp nummer 2 låg i ett svårt felläge liksom ”på sniskan” med bakåtslagna framben och ena skuldran, samtidigt som den hade krockat med valp nummer 3 som låg och tryckte på. Valp nummer 2 och valp nummer 3 hade inte längre någon hjärtaktivitet. Ni vet, man hade det på känn, men hoppades ändå på något slags mirakel. Jag avskyr de ögonblicken i livet när man är helt hudlös, och någon sticker en kniv in i själen på en. Det är en sådan fruktansvärd känsla. Sorgen. Vanmakten.

Vi såg ett litet pickande hjärta på ultraljudet. En valp kvar där inne. Det fanns en chans ändå, att första valpen inte skulle behöva bli ensamvalp. Cleo optimerades inför operation med dropp. Hon var hela tiden pigg och vid gott mod, så oändligt snäll och en riktig kämpe. Vår hjältinna. Jag ville gråta hela tiden, men det skötte ju männen i mitt liv så bra där ute i väntrummet, så jag fick ta kaptenen på skutan-rollen istället. Den var ledig.

Stolt mamma ♥

De gick iväg med Cleo. Jag och Laban, valpen, förberedde oss för en lång väntan. Han var pigg och verkade kry, han hade redan hunnit dia flera gånger, så jag kände mig inte orolig för honom. Jag kupade mina händer runt honom och låg och stekte under den där orangea kycklingvärmelampan de har. Jag hade 3% batteri kvar på mobilen, och ingen laddare. Jag hade lite kontakt med fodervärden Ida på messenger, hon var utom sig av oro såklart, och det är svårt att ge lugnande besked när man inte har några besked alls att ge.

Matfriska Laban äter medan syskonen sover 😛

Efter vad som kändes som en evighet, i koffeinbristens tecken, kom en av sköterskorna med Lasse och Lisa ♥ Det hade gömt sig en till valp därinne! Alltså hade jag rätt om mina aningar, att det var 5 valpar totalt. Efter ytterligare hundra evigheter var det morgon, solen steg upp, och de kom tillbaka med en groggy Cleo som vi packade in i filtar under kycklinglampan. Valparna var hungriga, och började direkt att dia ♥

Närmast kameran Laban (mest vitt i ansiktet), Lasse i mitten (bläs och svart kring nos) och längst bort Lisa (två prickar på huvudet) ♥

Nu är valparna nio dagar, kanske tio beroende på när du läser det här blogginlägget. Maja har döpt dem till de eminenta namnen Lisa, Lasse och Laban. Det verkar vara turnamn för alla tre är friska och pigga, otroligt jämna i storlek och ökar stadigt i vikt! Cleo är en toppenmamma så här långt! Så lugn och fin och trygg. Hon är inte alls lika vaktig som Humla varit med sina valpar de första två veckorna, utan känns väldigt chill. Att Maja klappar valparna och gosar har hon inga problem alls med, trots att hon inte är van vid barn sedan innan. Hon är verkligen en fantastisk hund – precis som sin mamma, sin mormor och sin mormorsmor…♥

Vill ni se dagliga bilder rekommenderar jag instaflödet @blondietales och Kennel Blondietales-sidan på facebook. När vappisarna öppnat ögonen blir det såklart photoshoot här i bloggen 🙂