Varde ljus!

Man blir tålig som bebis med två staffestorasyskon! Jämt är det någon som går över en, pussar en eller vill sitta i knäet på en…

Vi går mot vår! Ibland tror vi att den finns där, som igår då jag gick en svettig barnvagnspromenad i tshirt, ibland tror vi att hösten har kommit igen – som nu ikväll när jag stod och högg upp 30 kg vomoghundemat i Mikaels gamla Dalsjöfors IF uppvärmningsställ, vantar och mössa…

Hela veckan har jag haft trädgårdsångest – inte en enda rabatt rensad, inte en enda av 400 rosor beskurna, det skall gödslas och det ena med det tredje. Minipenseér är iallafall planterade som färgklickar på vårt fallfärdiga garage/uthus (nästnästa renoveringsprojekt efter källaren – jag och hundarna drömmer om en liten hönsgård i anslutning till uthuset, Mikael vägrar och Maja är hittills neutral i frågan) och vid entrén. Och de 3 rosskotten av Fredrik Hellstrand som jag fick skickat i somras, som fick rota sig i en plåthink, har överlevt vintern, vegeterar alla 3 och skall ni planteras ut! ♥

Rosbeställningen till Blomqvists i Finland är ivägskickad, men tyvärr var det precis som förra året, slutsålt på många av de sorter jag ville ha. Men den som väntar på något gott…trädgården är stor, och roslanden utökas varje år 😉
Hundarna har njutit av de allra första dagarna med sol på trappen – nu mår Baileys som allra, allra bäst – när man kan ställa upp dörren och han kan få traska in och ut och ut och in som han vill hela dagen med alla sina gosedjur, gamla märgben, pinnar och annat smutsigt.

Humla är skendräktig för tillfället, även om vi strypt maten, så är hon supergosig och har adopterat Baileys som sin valp (se följetongen på insta: @blondietales) samt vill vara trehundra meter efter Mikael på löprundorna. Jag sprang förövrigt min första riktiga joggingtur i lördags när vi var i Rosendal – joggade 7 km och tydligen tillräckligt långsamt för att Humla skulle tycka det var roligt 😛

Allt kändes bra och jag känner att tekniken sitter mer och mer, hade dessförinnan hunnit gå på två intervallträningspass med löpgruppen, inbillar mig att det redan haft effekt. Träningsmässigt känner jag mig stark, jag tror att den där tråkiga coreträningen jag kört hela vintern verkligen varit nyttig, men tyvärr har vi fortfarande bakslag när det gäller Team Mikael&Maja när jag är borta om kvällarna, så jag kan inte riktigt få till både min egen träning OCH hundträning dagligen som jag vill.

Bröstpump var ju en fantastisk uppfinning – det hade varit ännu mer fantastiskt om bebisen tog flaskan? Nu har vi provat med flera tusen olika flaskor, och ersättning, och Maja tackar ovänligt och bestämt nej till allt. Känner mig lite stressad då det är både ~~möhippa~~ (hemligt förstås) och bröllop i vår och lite andra tillställningar där jag skulle behöva vara Majaledig mer än någon timme.
Samtidigt är det ju så här en begränsad tid i livet och Maja är verkligen det bästa som hänt mig/oss – det är som att ha sitt eget personliga lyckopiller man får knarka gratis varje dag ♥

Jag hävdar fortfarande att staffarna är värdelösa nannydogs. Vem i hela friden kom på detta epitet? Humla vill sitta i Majas knä och rengöra hennes öron, hon är väl någorlunda smidig kring Maja men det kompenserar Baileys upp genom att vara 100% hopplös istället.

Han vill bara pussa henne och ge henne ömhetsbetygelser men det går inte att ge honom fritt spelrum – det skulle vara som att låta sin bebis bli överkörd av en bandvagn, samtidigt som den blir dunkad i huvudet av gosedjuret Nasse. Ledsen Baileys. Eller varför skrev jag så där? Den som bryr sig minst av allt om ovanstående är ju Baileys, som är lyckligt ovetande och antagligen aldrig kommer komma till insikt om att han är kass som barnhund 😉

Humla känner sig osedd.

Sådärja. Ordningen är återupprättad.

Tur att Maja inte känner sig osedd utan är nöjd med att sitta och bli visuellt stimulerad av Humla 😉

Bebisar… ♥ Man kan verkligen se att hon liksom tänker så det knakar….

Skruttig är han inte heller – i veckan var vi hos bästa fysioterapeut Anna på Hundiharmoni igen efter ett alltför långt uppehåll. Baileys gick orent ett tag efter ett ”trauma”, jag märkte det på honom eftersom han kunde linka till lite efter att han hoppat ned för soffan, och så syntes det i träningen där hans annars så tighta runda-kon-skick blev stora och breda.

Materalisten.

Traumat var förövrigt barnrelaterat – BebisMajas bebiskompis BebisElliot låg i soffan när Baileys, extatisk av lycka över att vi hade finbesök, var på väg att hoppa rakt upp i huvudet och därmed sannolikt entustastiskt avliva Elliot – jag gjorde en Ravelliräddning och kastade tillbaka Baileys ned på golvet innan han hunnit landa i soffan.

Tyvärr landade han med frambenet böjt så det small i golvet och jag hade dåligt samvete hela dagen sedan – Mikael anklagade mig förövrigt för djurplågeri, för att bättra på saken. Jag hade dåligt samvete med rätta, för det är inte schysst mot Baileys – som älskar folk, gosedjur och bebisar, att inte agera så att situationer som ovan inte kan uppkomma.

♥ ♥ ♥

Nej, jag var faktiskt ledsen efteråt – men Baileys var lika glad som vanligt, bara lite småhalt, och det gick över efter nån vecka. Det här är den enda incident jag haft när det gäller hundar vs bebisar, så på det hela taget går det ju rätt bra.

Av hältan syntes hursomhelst inte ett spår när Anna kände igenom honom – så elastisk och fin från tår och handlovar ända upp till öronen ♥ Däremot var han rätt hård och knastrig över skuldrorna, som han alltid blir när han får gå ett tag utan massage och särskilt nu när löpsäsongen börjar komma igång. Nästa gång, i maj, skall även Humla få lyxa sig med en genomkörare.

Humla som fått spela andrafiolen i fem års tid nu. Det är en ynnest att få ha en hund som är pigg och frisk som en unghund, trots att han är 8,5 år gammal nu. Men samtidigt innebär detta att Humla fortfarande kommer i andra hand när det gäller träningen.

Jag går i tankarna om att få gå en ensam kurs med henne, bara hon och jag. Inte nödvändigtvis lydnad heller – kanske skulle vi testa rally? Vore super med en kurs som gick typ varannan vecka, så blir det lättare att få in i schemat.

Jag skulle också vilja ta upp nosarbetet med båda hundarna eftersom de älskar det, men lydnaden vill jag ju gärna prioritera eftersom jag skulle vilja tävla dem båda i sommar. Den lydnadsträning vi får till håller relativt hög kvalitet, tycker jag. Baileys är pigg och galen, det enda vi lider av under våra Mona-träningar är att han skulle behöva värmas upp mera – nu är uppvärmningen/förberedelsen obefintlig iochmed att Maja hittills varit med, och det är inte det optimala upplägget för honom.

Att lära in det dolda ”konskicket” till rutan har gått över förväntan, vi behöver bara testa av det i lite olika miljöer med olika utseende på markeringarna, och lyckas på första försöket – sen skulle jag säga att momentet är tävlingsbart. Dirigeringsapporteringen behöver vi fortsätta traggla med att träna med störning ute vid apporterna, detta är ett av momenten som blir sämre av glest mellan träningstillfällena, jag tycker de flesta andra moment faktiskt håller sig bra. Men dirigeringsapporteringen behöver tränas mycket och varierat för att vi skall lyckas bra.

Rosendalsluncher…så ljuvligt!

I helgen visade sig solen tyvärr lite sparsamt, så det blev en hel del mys och slappande inomhus. Fast det duger ju rätt bra det med. Två rejäla löprundor fick hundarna – efter min runda på lördagen, i regn och rusk, hade de hela stranden med sig in i pälsen och blev desperat avtvättade i såpa, eftersom jag glömt hundschampot hemma 😛

Den stora akilleshälen, som gör att en start inte är planerad förrän lite längre fram, är att det nya jätteroliga momentet ”runda” är lite för roligt. Det innehåller alla Baileys favoritdelar – koner, hopp och apporter och hög fart – i en salig blandning, enligt honom själv. Just nu behöver vi öva på att någon går och lägger ut apporterna när vi ställt upp, innan jag skickar till konen. Av någon anledning har jag missat detta – jag trodde att apporterna var utlagda från början, men icke sa nicke. Annars har vi ett riktigt snyggt moment här, när alla delar klaffar. Hans runda-skick är supertighta, kanske lite för hög fart bara.

Maja Bebis och mormor! ♥

När det gäller Humla så har vi ju klass 2 att klara av innan hon är i elit – vi har övat mestadels på elitklassens, dvs klass 3, moment men vi måste ju rimligen öva klass2- momenten också nångång iochmed att det är i den klassen vi skall tävla 😛

För Humlas del är det fjärrdirigeringen som inte är tävlingsmässig ännu, och dirigeringsapporteringen även för hennes del. I fjärren är det stå-sitt och stå-ligg som vi ligger mest efter med – jag har experimenterat med lite olika varianter, bla olika belöningsplaceringar runtom henne, men det är nog ändå en bräda vid baktassarna som fungerar bäst för oss.

När det gäller dirigeringsapporteringen behöver vi bara få till lite mer träning, hon har inte svårt för någon del av momentet, men som alltid när det gäller apporteringen får det inte finnas för stor belöningsförväntan – då kan det låsa sig i det lilla huvudet.

Att jag t.ex står med leksaken i handen och ger belöningssignal, som är det sättet jag tränat i princip hela tiden, är nånting jag/Mona på senare tid kommit underfund med inte vara det mest optimala för Humla. Jag får fler rätt och fina gripanden om leksaken är dold.

Hon är fint grundtränad och reagerar som en blixt på belöningssignalen – men iochmed hennes enorma lek/föremålsintresse så blir det lätt att hon tänker ”för mycket” på att jag snart kommer säga ordet, att det där med att ta själva apporten – det är liksom lätt att glömma av att man skall få med sig den in… 😛

Det finaste man har sätter man på bordet såklart! 🙂

Nej, Humla är verkligen en hund som jag behöver bli bättre att gradera mina belöningar på – det straffar sig nu, när svagheterna lyser igenom under den här perioden med lite/gles träning. Med Baileys är det ju betydligt enklare – en pipis är en pipis, och det fungerar 365 dagar om året i alla tänkbara situationer. Men han har inte samma föremålsintresse som Humla i grunden, utan mycket av hans belöningsförväntan är inlärt/inlekt och på så sätt lättare att hantera.

När det gäller Humla är det helheten som känns ångestladdad – för oss båda säkert, och vi lider brist på helhetsträning. Fria följet är otroligt känsligt när det gäller balansen belöningar-uthållighet, och därmed också störningskänsligt vid kommendering och jag har medvetet/omedvetet undvikit detta moment i kedjor, tävlingsträning osv just eftersom det är så känsligt.

Alla skulle ligga på golvet och leka med Maja. Eller förlåt, vi skulle visst klappa Baileys och gnossa han i öronen, eftersom han hade egenutropad gosestund just på den här mattan. Så typiskt när det blir dubbelbokningar…

Men vi kommer aldrig ändra på känslan om vi inte tränar det i helhet, på ett bra/klokt sätt då förstås. Momentet väcker tråkiga känslor i oss båda, det är helt klart. Iochmed att vi har en dålig relation i fria följet så spiller det över i alla transporter, zäta osv. Hon är ju en sådan enormt häftig hund – men jag måste få till mer regelbunden träning, hennes moment står sig inte alls lika bra mot pauser som Baileys gör, och när det gäller hennes träning måste jag också bli bättre på att planera och strukturera den.

Är jag i bild?

Jag skulle vilja gå en helgkurs med bara henne vad det lider – har faktiskt anmält mig till två olika läger i sommar – ett för Jenny Wibäck och ett för Mona Kjernholm, och sen en frittfölj-helg med Emma Willblad i september, ja ni hör ju – som klippt och skuren för mig och Humla! 😀

Samtidigt är Baileys en fröjd att köra, och iochmed att man alltid väljer honom i första hand eftersom ”han dör snart” så blir Humlas egen utveckling självklart lidande. Det är ju inte hennes fel att Baileys aldrig kommer bli stur, eller behöva pensionera sig inom överskådlig framtid…dessa krumelurpiller alltså, vad de ställer till med! ♥

Nu väntar jag på ljuset – om bara ett par veckor kommer jag hinna med både min egen träning, hem emellan och amma Maja, och sedan iväg till brukshundsklubben här i Örby och köra hundarna om kvällarna. Då är planen att köra Humla så regelbundet jag bara kan och lägga en kampanj på helhetsträning och mer one-by-one under några veckors tid och se vad det kan få för effekt.

På söndagen blev det iallafall lite utefika och faktiskt någon halvtimmas solning i lilla hörnan mellan huset och friggeboden!

Baileys ville bara leka – och fick inte med sig Humla, eftersom Humla hade huvudet fullt av tankar på sina imaginära valpar. Så husse fick ställa upp och busa med det stackars arma barnet ♥