I fredagseftermiddag körde jag som en galning ifrån rättsmedicin i Lund upp till Kinna för att hämta vovvebarnen på dagis och sedan gasa vidare mot Kungliga Hundar i Göteborg och kvällens träningstävling! Det jag tycker är superbra med sådana här träningstävlingar är att båda hundarna och jag själv ”går på det” och jag beter mig precis så som jag gör i skarp tävlingssituation. Jag valde att köra helt tävlingsträningsmässigt med undantag av target i rutan, fjärr på kortare avstånd samt utebliven vittring för Baileys del. Jag fick ett bra kvitto på hur vi står träningsmässigt avseende detaljer, moment och framförallt helhet – och i huvudsak var det inga överraskningar.

Om vi börjar med Humla Tjejflicka, så gjorde hon ett fantastiskt program! ♥ Hon börjar få ett riktigt fint fritt följ och det var i fredags bara i språngmarsch som hon föll tillbaks i gammalt ostkroksmanér. Rutskicket var jättefint, en target låg i bakkant men även om hon inte såg den förrän i slutet så var skicket rakt och säkert. Hon tog ”titta”-kommandot bra vid uppställning. Apporteringen var jag jublande glad över – inte en enda gång sedan hon blev igångsatt efter valparna har hon tvekat över främmande apporter, hurra hurra! Jag hoppas att detta är en ihållande positiv trend nu 🙂 Hon gjorde också fina gruppmoment. Hopp över hinder var som det brukar i kedja med alldeles för kort uthopp. Dags att inför tävling sätta in kast med liten boll över hoppen så att hon förväntar sig bollkast även i kedja, inte bara när vi detaljtränar.
Helheten var över förväntan – jag trodde transporterna skulle bli mycket rörigare men de kändes riktigt bra med tanke på hur osynkade vi är och hur lite vi övat. Däremot att ”gömma” en pipisboll i tröjfickan var en fetmiss från min sida – denna pipis var Humla extremt medveten om och nafsade efter efter varje avslutat moment! Hon nafsade hårt dessutom – tjuvnöp mig i armarna och var allmänt ful. Men det syns faktiskt inte så tydligt på filmen 😉 Jag misstänker starkt att det var pipisbollen och hennes förväntan på denna som gjorde att vi fick en hel del ljud – framförallt i läggandet under gång och i fjärren. Ljudandet i fria följet, som tidigare var på en öronbedövande tragisk nivå särskilt i vänstersvängar är däremot nästan helt borta, och jag ”känner” inte alls samma frustration i henne nu som jag gjorde innan mammaledigheten. Så i Humlas fall tar jag inte så allvarligt på ljuden. Här är filmen från i fredags, filmad med mobilkameran och helt oredigerad men bättre än inget alls 😀

I Guldlocks fall tar jag desto allvarligare på ljudbiten – det är så extremt tydligt i vilka situationer och sinnesstämningar han gråter, att jag måste göra en rejäl analys och lägga upp träningen klokt framöver så att vi får till en annan känsla i tävlingsträningen. Det här är vad jag kommit fram till hittills, baserat på träningstävlingen i fredags, senaste tidens tävlingsträning samt mina sex år tillsammans med den här gråtmilda dramaqueenen:
1a) Han gråter aldrig utomhus
1b) Han gråter i princip alltid inomhus. Följande observationer gäller därför bara för inomhushallar:
2. Han är alltid jättepigg i inomhushallar
3a) Ljuden minskar om han får bra uppvärmning
3b) Bra uppvärmning är mycket fritt följ och belönade vänstersvängar till KOMMENDERING samt några fartmoment så att han får rasa av sig
4. Obefintlig uppvärmning leder till katastrofal ljudnivå
5. Att tillrättavisa honom ger ingen som helst effekt – varken för stunden eller på längre sikt.
6. Om jag blir strängare, i transporter och kommendering, tappar han motivationen – blir tyst och välkammad men helt glädjelös och håller inte ihop i långa kedjor.
7. Beröm gillar han, i lagom dos. I överdriven dos blir han lycklig och måste gråta lite av överexaltering…

Problemet med tävlingar inomhus är att det ju i princip aldrig finns några uppvärmningsmöjligheter utan bara möjligheter till koncentrationsövningar och sitta och ladda upp med förväntan…Men den stora boven i dramat är att vi tränar alldeles för lite till kommendering överhuvudtaget, särskilt i fria följet som jag tycker alltid blir katastrofalt på träningstävlingar med kommendering. Han går omkring och böggråter och missar 95% av vänstersvängarna och jag blir bara mer och mer irriterad. Mot slutet av fria följet blir han alltid bättre, för då har han hunnit lipa av sig det värsta – och han blir också bättre och bättre i kontakten ju längre in i kedjan vi kommer, för då har han hunnit springa av sig lite.

Men nu till det positiva med fredagens tävlingsträning! Bra sättande under gång, han lyssnade fint. Bra rutskick till target – fin fart och rakt skick, bra nedläggande. Fina apporteringar – metallen något sämre än hoppapporten, men det märks i kedja att jag belönat upp fart in med metallapporten i detaljträningen det sista. Bra fjärrdirigering för att vara i kedja och på vår nivå – han låste sig inte fast i marken och han hade bra stadga emellan, något som vi också lagt krut på sista tiden. Supernöjd! Inkallningen med ställande – här är det smärtsamt tydligt att det f o r t f a r a n d e inte finns någon som helst stanna-förväntan i kedja! Vi har övat detta moment extremt mycket, på detaljnivå, och ändå ser jag hur han laddar igång som ett ånglok utan bromsar på första inkallningskommandot. Tröttsamt. Inte för att jag är trött på vovven, utan för att jag är trött på mig själv som inte lägger in momentet tillräckligt ofta i kedja – eftersom jag inte vill att det skall misslyckas…Det som var bra denna gång var att han faktiskt stannade – och att jag drog i med rejält dubbelkommando istället för att stå som ett förlamat mähä, som jag brukar 😉 Nu känns det som att blev så himla negativ lägesrapport för Baileys del – men faktum är att han inte känts så här bra på länge! Han är snabb, uthållig, älskar sin träning och är äntligen friskförklarad ifrån sitt skruttiga bogfäste ♥ Det var verkligen på tiden – tog ju bara halva sommaren och hela hösten 😉

”Ge mig pipisen! Annars börjar jag gråta igen, förstår du.”

Här är Guldlocks träningstävlingsfilm! Tyvärr filmat i konstant oskärpa, man behöver ju dutta på skärmen en gång när man filmar med i-phone, som jag nog missade att meddela den stackars filmaren…nåväl 😉
Tyvärr kan jag inte vara med på nästa träningstävling men hoppas att det blir fler tillfällen! Så himla nyttigt! Humla skall tävla LK2 på lucia, i Halmstad Hundarena. Spännande! Kom gärna och titta och heja på oss, ifall ni har vägarna förbi 😀