Annandag jul styrde vi kosan, med fullpackad bil, mot Rosendal efter ett allt för långt frånfälle! Senast vi var där gick vi runt i bikini, nu var det vinterjackan på som gällde. Vinterjacka och vinterjacka förresten, på fyra dagar blev vi belönade med en halvdags uppehåll… Vädret visade sig ovanligt bångstyrigt, och bjöd på regnstorm efter regnstorm. Det gick ingen nöd på oss ändå, nu fick vi gott om tid att upptäcka, leka och läsa julklapparna 🙂

Jag och hundarna trotsade vädret varje dag och tog långa vovvenader, det finns så mycket fina promenadvägar – både längs stranden men också lite längre in mot land. En av dagarna regnade det och blåste så mycket att vi emellertid fick avbryta efter några kilometer och återvända hem, regnet piskade i ögonen och vi höll på riktigt på att blåsa av vägen!

Pumla Tjejflicka är ingen vädertjej, värme har hon inget emot – men regn och mörker, som varit settingen på vinterns alla promenader, nej det är inte hennes grej. Glädjelöst går hon strax bakom mig och Baileys, om hon inte hittar bajs eller avfall att muntra upp sig med längs vägen förstås. Humlas bajs-gift-och-eller-avfallsradar är alltid på! 😀

Baileys älskar alla promenader oavsett väder, alltid pigg och hoppar glatt ned från soffan när jag öppnar ”hundlådan” i hallbyrån. I somras hade han dock väldigt ont av värmen, han orkade inte och blev flåsig på ett osunt sätt. Han har aldrig någonsin tidigare varit påverkad av värme, så det var ledsamt att konstatera och rev ett litet hål i min själ. Allt med den här hunden, som ger mig ledtrådar om att han blir allt äldre, gör ont.

Eriks nya Pettsonbok ville alla vara med och läsa (hundarna ligger vid Mikaels fötter) 🙂

♥ ♥ ♥

Vi kämpar på med föräldraledigheten under brinnande pandemi. Jag är inne och jobbar en del extra för att avlasta kollegorna som sliter, Mikael jobbar hemifrån sedan november, som ni vet är allt inställt i samhället. Badhus, öppna förskolan, bibliotek…som tur är får Maja gå på sina 15 timmar på förskolan, det är vår räddning. Hon behöver sina kompisar och pedagoger ♥

Jag har så dåligt samvete över att Erik varit isolerad och inte fått någon kontakt med andra barn i hans ålder på hela hösten. Jag vet att situationen är likadan för alla andra, och jag vet också att han inte kommer skadas av detta, eller ens komma ihåg det. Han är så glad och kontaktsökande…tänk vad han hade älskat att åka på alla de upptåg som jag och Maja gjorde när jag var föräldraledig med henne.

Hundarna tar pandemin med ro. De blir väldigt glada när de får göra små träningspass, vi sysslar med lite nosework och rallylydnad nere i källaren, men det blir ingen regelbundenhet eller struktur på passen. Det är svårt att hitta motivationen när inga kurser går, eller tävlingar finns att träna mot. Däremot kompromissar jag inte med våra långa promenader varje dag – tyvärr oftast efter mörkrets inbrott. Men snart blir det ljust igen, och Erik blir äldre ♥

Jag tänker ta upp simningen med hundarna igen, hoppas att det kan fungera även för Baileys. Jag avvaktade i våras eftersom han var så ofattbart skruttig, men nu har han, som av ett mirakel, fått tillbaka mycket av sina muskler igen. Han är glad och pigg, blir visserligen döv* i några dagar varje gång vi är ute när det regnar, men han äter bra, har slutat kräkas, kissar inte blod lika ofta längre. I våras var det extremt, han tappade alla sina muskler, blev tjock fast ryggraden stack upp, orkade ingenting (att vi hade valparna gjorde ju inte saken bättre utan spädde bara på hans depression ;-)), kräktes flera gånger per dygn och det var blod i sängen varje natt där han legat 🙁

*undersökt av veterinär, som förklarade det med att trumhinnan blir stelare på äldre hundar, och att vissa är känsligare när det kommer in vattendroppar i örontrumpeten. Hon föreslog fetvadd i öronen på regnpromenader och vid dusch, men han blir så kränkt då…. 🙂

Det kändes som hela hunden höll på att rasa ihop. Vi åkte givetvis till veterinären och tog prover osv, men i samförstånd avstod vi ytterligare utredning, eftersom det ändå inte finns några behandlingsmöjligheter. Han har antagligen cancer (bland annat en stor tumör i ena bakbenet) i urinvägarna/prostata men njurproverna och alla andra prover såg bra ut.

I samma veva blev han jättekänslig i magen. Hade diarré för allt och ingenting, fällde enorma mängder hår, och var orolig på nätterna, gick och lade sig och hårade på alla möjliga och omöjliga platser. Efter lite experimenterande gick jag över till ren barf, vilket han fungerar mycket bättre med. Jag ger dock bara ben som är mjuka, mestadels från lamm. Men även hjort och älg. Lite kraftigare ben, som viltsvinsben, tål han inte alls av någon anledning. Hans tänder är helt nedslipade, så jag misstänker att det har med det att göra.

Nu i höstas så lanserade Pondus en ny variant som heter Mild, med nöt och lamm, som han fungerar jättebra på. Jag behöver ha något färskfoder att komplettera barfen med, särskilt under vinterhalvåret när jag inte ger lika mycket ben av praktiska skäl (hundarna äter bara ben utomhus, pga vi älskar vitt :-P).

Ledmässigt känns han fin, men han har antagligen lite artros i sin högra framlov (handled) Han är ju lite fransysk i sin benställning, och det har nog tagit ut sin rätt nu vid tolv års ålder. Det märks ingenting när vi går eller springer, och han verkar orka lika långa rundor som förr, men jag ser att han kan linka till på sin högra tass när han t.ex. sovit en stund och hoppar ned från sängen eller soffan.

Nu när han verkar vilja hänga med oss på jorden ett tag till ♥, så tänkte jag låta Anna på Hundiharmoni laserbehandla honom lite där det behövs. Han tål ingen antiinflammatorisk eller smärtstillande medicin längre, så det är inte ett alternativ. Jag vill gärna låta samma terapeut behandla honom som kan hans historia, och som behandlade honom under hans aktiva ”karriär” när han fick lite muskelkänningar etc.

Glada vovvar på tom lekplats nere vid havet!

Lek och bus blir det fortfarande – men inte lika långt och inte lika länge 🙂

♥ ♥ ♥

Finaste Hjortfot ♥

Du har blivit så vit… ♥

Min fina Maja ♥
Såå mysigt att ha en fyraåring! Det är som att ha en fyraårig staff, allt bara landar och faller på plats 😀

Pumlan är som vanligt supernöjd med allt i tillvaron. Världens nöjdaste och enklaste hund (förutom i träning då, där två horn i pannan växer ut, och växelspaken brinner upp… ;-)) Hon älskar barnen, sover gärna precis vid deras fötter. Hon älskar även att vara med när de äter. Jag märker ingenting på henne, att hon faktiskt är 9,5 år ♥

”Se upp i backen, tusen hål i nacken!”

”Jaha, där kom den. Barnet.”

”Den ramlade. Ska vi gå till stranden nu?”

Baileys har ungefär lika mycket förståelse för barn som han har för valpar. Han är gudasnäll, och ligger ofta och sover i kaoset bland alla leksaker, är lugn och tålig statist i diverse lekar osv. Men vad har man egentligen barn och valpar till? Baileys vet inte. Man får inte slicka dem oavbrutet i ansiktet 24/7 heller. Märkligt.

Jag tror Baileys tyckte livet var lite bättre förr. Lite mer spring i benen, och framförallt att allt strålkastarljus lyste oavbrutet på honom, samt att alla presenter och julklappar och morsdagsgåvor var till honom. Det här med konkurrens, det är inte riktigt Luttsis grej.

”Alla vet ju redan att jag är stjärnan.”

Ja älskade, älskade Vitnos. Du är stjärnan, och eftersom du är snäll och påminner oss om det flera gånger varje dag, så glömmer vi inte av det ♥♥♥

Ser ni att Humla blivit lite blekare i ansiktet också? ♥

Pälsen är iallafall lika dunmjuk som tidigare, oavsett färg ♥

Rastning av tvåbening! 🙂

Tvåbening nummer 2 blev utmattad av att bara åka med i vagnen 🙂

♥ ♥ ♥

Två snillen spekulerar på de upplagda bryggorna, och jag tänkte jag skulle ta några fina bilder på dem.

Men Humla var tyvärr tvungen att springa och jaga bort några dumma, dumma fåglar,
så Baileys blev ensam kvar 🙂

Humlas dummafågel-blick.

♥ ♥ ♥

Baileys älskar stranden! 🙂

Humla spanar på onda fåglar.

Dumma fåglar.

😀 😀 😀

Dumma, dumma fåglar.

Minst sagt upprörande att det är sådan oordning på fågellivet här på stranden!

Schas!

Baileys är glad och springer runt och äter döda krabbor samt ett halvt harskelett, medan Humla har fastnat i vinkelvolten och bara tänker på änder.

”Jag skall bygga en mur runt den här stranden, så att fåglarna inte kan komma hit.”

Det var rejält blött på stranden, och kopiösa mängder tång som drivit in med stormarna.

Efter promenad är det skönt att komma in i värmen, tända ljus och ta den obligatoriska eftermiddagsfikan 🙂

Morfar och Erik ♥

Självporträtt 😉

Röda kinder efter utelek 🙂

Baileys spanar efter Mikael som snart borde komma tillbaka från sin löptur, enligt Baileys ovanligt pricksäkra inre mat-sov-ochhurlängebrukarhussespringa-klocka!

Glad ettåring 🙂

Stolt över sina nya bissar – och upptäckten att han kan klättra upp i den instabila livsfarliga fåtöljen alldeles själv 🙂

Husse har varit ute på löprunda. Hundarna har sett honom från fönstret och väntar ivrigt ♥

Hurra hurra! 😀 Nu är familjen samlad igen, nästa inlägg blir en årskrönika! Håll utkik 🙂