Nu när man börjar längta efter Gaffas bebisar känns det extra karamelligt att kunna publicera dessa härliga bilder från ”Sista kvällen med gänget”-dagen med maskrosbarnen ♥
Efter tragiken i somras har varken jag eller Mikael återhämtat oss fullt ut – det har varit tydligt nu när det visade sig att Gaffa väl var dräktig, ingen av oss vågar liksom hoppas på något. Men nu börjar den där längtan efter små gosiga valpmagar att spira lite försiktigt, när man tillåter sig själv…
Vi är så glada och tacksamma att dessa två tjejer klarade sig och förgyllde vår sensommar. Tyvärr fick resan och alla turer med Maskrosbarnskullen ytterligare en sorgkant i vintras då båda tjejerna diagnosticerats med lokal juvenil demodikos. Det kändes så typiskt liksom :-/ Dandi fick en fläck i nacken när hon ömsade tänder och Myra fick en fläck på kinden när hon började löpa första gången – klassiska utbrottsperioder för demodexkvalster.
Om demodikosens ärftlighet tvista de lärde. Den senaste forskningen visar på en multifaktoriell nedärvning, vilket enlig mig känns rimligt mot bakgrund av mina genetikkunskaper inom immunologins värld. En del uppfödare tar lättare på lokal demodikos och avlar på detta, jag hör inte till en av dem. Även om det finns miljömässiga faktorer bakom så måste det finnas en genetisk förutsättning att bilda en felaktig immunrespons mot kvalstren.
Vill du läsa mer om demodikos kan du ta del av den senaste forskningen, av Kerstin Bergvall, på rasklubbens hemsida. Både Myra och Dandi kommer avelsspärras och Dandi övergår förstås helt i Annas ägo.
Det är alltid svårt att ”gradera” sjukdomar – som uppfödare vill man föda upp 100% friska individer – ett utopiskt mål förstås. Men om jag får välja mellan pest eller kolera så känns det ganska överkomligt med en hund som drabbas av demodikos som ju läker ut och i 9,5 fall av 10 aldrig kommer tillbaka, hunden är därefter frisk i ett helt liv och får inga som helst men av sjukdomsepisoden den hade som valp.
Dandi och Myra kommer leva långa aktiva liv hos sina mattar och hussar, och att jag grämer mig över avelsplaner som gått om intet, bekymrar dem inte det minsta 😉 Nu var det detta som satte stopp från att låta dem komma tillbaka hit och få egna bebisar. Men om man ser på det i ett större perspektiv är det så fruktansvärt många nålsögon hundarna skall passera på vägen dit – allt måste klaffa.
Men det finns mycket att glädjas åt också! Båda flickorna ser fantastiskt fina ut i typen och mentalt verkar de ha blivit precis som jag önskat och kalkylerat med, när jag planerade kombinationen. Det skall bli spännande och kul att utvärdera dem i sommar/höst! 🙂
Röntgen gör vi nog i ganska snar anslutning till ettårsdagen och MH kör vi på hösten alternativt tidig vår, lite beroende på vad vi kan få till.
Men först har de en härlig vår och sommar framför sig som unghundar! ♥
Nu blir det 70 bilder ögongodis, som kompensation för trist läsning. Men allt är inte guld och gröna skogar jämnt, jag är ledsen att behöva ge er denna insikt 😉
Senaste kommentarer