Ja idag gick startskottet för sommarens lydnadsträning. Efter en månads uppehåll till förmån för tentaplugg så dammade jag och Baileys av våra lydnadsskills idag fördelat på två pass, för att checka av läget 🙂

Humla den bortskämda prinsessan åkte med min familj till Västkusten, så hon får sin genomkörare nästa vecka istället. Jag har ju tyvärr en vecka kvar i skolan…suck! Min motivation till att diskutera proffessionell utveckling och ledarskap i vården är fantastisk låg….! 
Båda vovvarna är anmälda till Rasspecialen i Gränna – utställning på lördagen och lydnadstävling på söndagen. Det skall bli så skoj att träffa alla andra lydnadsstaffar! 😀 Den 29 juni skall båda briljera i Alingsås – tanken är att Baileys skall hålla ihop i ett helt program utan att få fel på bromsarna, och Humla skall debutera i klass 1! Snuttan!

Jag och Valpen körde ett pass mitt på dagen i stekande värme. Vi kunde konstatera att Baileys är Alla Vittringspinnars Vän och verkligen inte kan hålla sig i skinnet. Matte var tvungen att följa med

hela vägen fram till vittringspinnarna, som en förmanande mamma som går med sitt busiga barn till dagis, då gick det disciplinerat och han kunde koppla på näsan. Men stod jag några meter bort blev han för laddad och ville mula in alla pinnar i sin lyckliga käft. Suck.

Fjärren var ett annat dilemma. Enligt Valpen betyder Sitt att man ligger som fastklistrad i backen no matter what. Något annat har Sitt aldrig någonsin betytt hävdade han. Jag stod på mig när vi gjorde den ”tävlingsmässigt” på 10 m. Hojtade Sitt i olika tonlägen ungefär hundra gånger innan han satte sig. Tjena! På kvällspasset sedan blev det därför extremt många repetitioner med bollkast på första uppsittet – och vips, därefter var det inga som helst problem med att flyga upp i Sitt på första skiftet när vi gjorde lydnadstrean i kedja 😛

På kvällen gjorde vi ett strålande bra pass, båda två! Jag var noga i transporterna – han var med, han var glad och han sprang inte ifrån. Gud så skönt det kändes! Vi värmde upp med lite lyssnaövningar – ställa upp framför rutan, kasta en apport och sedan kommendera….Hopp! Ja, många såna klurigheter blev det och detta är världens nyttigaste träning för Baileys. Att inte gissa utan lyssna på vad matte säger. Det blir också väldigt kul när man tränar uthållighet på det här sättet och gör momenten trots att de inte ser ut så här på tävling.

Gruppmomenten var fina båda två. Ingen tendens till att sloka eller vilja lägga sig i Sitt i Grupp. Platsliggningen låg han lugnt och superfokuserat på, inga tendenser till nosande! Vittringen hade vi 100% successrate på, men gud vad skört detta moment är. Hur skall det nånsin fungera på tävling när det kräver att vovve är i exakt rätt balans?
Ställandena i inkallningen var klockrena både på förmiddagen och kvällen – jisses! Detta moment har verkligen ”vilat sig i form” 😉 Mitt ”Titta”-kommando innan rutskicken fungerade kanon.

Fria följet var väldigt tramsigt till en början, Plutt hävdade att han behövde vara ett steg före i alla halter och igångsättningar och att han inte alls kunde förstå hur matte kunde vara så oförutsägbar…jag startade nämligen upp fria följet med ett enda steg och sedan halt, och efter hundra chanser som han vackert sumpade (en bedrift i sig faktiskt! :-P), fick jag nog och plockade fram kopplet. Jessica Svanljung gav mig detta tips, att man kunde sätta på hunden ett kortkoppel och ”mekaniskt” markera rätt position om hunden var på det humöret.
Fem minuter med koppel – sedan gick grinollen som en dröm! Lugnt och fokuserat! Satan vilket fint fritt följ vi hade – och länge gick vi! Jag hade nog aldrig själv kommit på tanken att  korrigera position med koppel – men faktum är att om hunden hela tiden skall rätta sig in och ”misslyckas”, så blir det mycket frustration och trampande. Efter lite koppelvändningar så var det som om poletten trillade ner fullständigt! Och något dragande i kopplet blev det inte heller, jag hade det bara kort så att det precis tog i halsbandet vid de första vändningarna och halterna – det lilla räckte för att påminna honom! 

Kvällens enda smolk i bägaren är ingångarna efter slät inkallning och apporteringarna. De är på tok för ojämna fartmässigt. Att vi kört så mycket inkallningar med ställande tror jag har bidragit enormt till att han galopperar in liksom frågande och har inte alls det tryck som jag vill ha. Vet inte riktigt hur jag skall arbeta med detta. Får klura lite.