Husse och matte – kommer ni nån gång?! Skynda på! 😀

I söndags eftermiddag svepte de mörka molnen förbi över himlen, men vi chansade och gav oss ut på en liten minivandring på några timmar. Vi gick delar av något som heter Älgstigen och någon annan vandringsled som jag inte minns namnet på nu, med utgång från Två Skyttlar i Örby. Oerhört vacker natur! Vissa delar gick genom ett reservat, där hundarna fick vara kopplade, men annars sprang de lösa och var helt tokiga. De älskar när både matte och husse är med på promenaden – det händer nämligen inte så ofta.

Här och var längs leden satt små informationsskyltar uppsatta, om vad man kunde se i landskapet. Det gör vandringen roligare tycker jag, fornminnen och gamla husruiner är ju annars lätta att missa när man bara trampar på.

Det verkar vara ett blåbärsår i år! Det var alldeles blått längs skogsstigarna. Grymt gott att stanna och äta längs vägen – och visst borde man ta med sig en korg och plocka någon dag. Supergott att ha i frukostsmoothien i vinter!

Vissa delar av stigen gick längs övervuxna kalhyggen – och sånt här högt gräs som växer jättetätt. Vet inte vad det heter – men hundarna tyckte att det var jätteskoj att smyga på varandra och jaga! Gräset var ju meterhögt så de syntes inte, man hörde bara glada flåsanden och kunde ana vart gräset vajade… 🙂

Sluta fota växter och fortsätt gå istället tycker husse, som syns i bakgrunden. Hundarna är någonstans i gräset och var svåra att få med på bild – då får matte hitta andra fina motiv att fota 🙂

Vi stannade och fikade efter halva sträckan, vid en liten ödegård. Det var kallt och blåsigt, men vi hittade lä vid det gamla dränghuset där vi kunde dricka kaffe ur termos och äta bulle! Fika smakar aldrig så gott som när man äter det utomhus tycker jag. Hundarna hade egen matsäck och fick smaska på tjurmuskel och lite annat tugg.

Baileys var inte sen med att också springa upp för den branta trappan när nyfikna husse skulle “utforska” huset. Baileys trodde kanske att balkongdörren skulle vara öppen, så att vi kunde gå in och värma oss 🙂 På vägen ner fick Mikael för säkerhetsskull bära ner honom. Han hade säkert skuttat ner själv, men trappan var väldigt brant och ranglig och det var långt till marken, det känns onödigt att ta några risker. Till saken hör ju också att Baileys är fullständigt omöjlig att lära att gå i trappor ordentligt. Det är var och varannan dag som man hör “Skutt skutt skutt – DUNS” när han voltar i trappan, gör en kullerbytta och slår huvudet i skohyllan nere i lilla hallen….