I torsdags tog jag lyxledigt från jobbet, då det äntligen var dags för kursstart för Sikta mot Stjärnorna! Jag har verkligen längtat efter att få gå igen, då jag tycker vi utvecklats massor sedan förra hösten och är sugen på att utvecklas ännu mer med massa nya verktyg och erfarenheter i bagaget. I våras hade jag inte råd att gå – och det var svårt att boka in sig på några kurser då jag inte visste hur det skulle fungera praktiskt med att bo i Helsingborg, hur tuff den kliniska delen av utbildningen skulle vara osv.

Men usch och fy…är det verkligen höst redan? Det känns både kul och hemskt att höstens kurser startar upp nu, en efter en.

Egentligen skulle jag gått på fredagar, men förra veckan fick jag veta att denna kurs inte skulle bli av. Lite snopet, då jag bokat in spårkurs på torsdagar, men tillslut kunde det lösa sig 🙂 Jag kommer gå Sikta mot Stjärnorna på torsdagkvällar, och de tre tillfällen då den krockar med spårkursen kommer jag kunna gå lydnaden med förmiddagsgruppen istället. I torsdags startade jag således med förmiddagsgruppen. Det var för en gångsskull molnfritt och tryckande varmt – alla hundar sökte upp minsta skuggfläck utom en…..alla vet ju att staffarna hatar att ligga i skugga. Nej mitt i solgasset skall man naturligtvis ligga och flämta.

Jag är nöjd med hur lydnadsträningen fungerat den sista månaden, och kände att alla klass 2 moment var kvalitetssäkrade nog att fungera i kedja. Och de gör det kanske – för momenten i sig är det faktiskt inget fel på, de är tvärtom riktigt snygga –  men vad spelar det för roll, när vårt stora problem istället är stadgan, ingångarna och transporterna mellan momenten! Snyft…

För åskådarna var det säkert jätteskoj att titta på den glada lilla staffen som entusiastiskt började ingång på plan med att springa ut och sno en metallapport och dundra in med den som gåva till matte. Det fortsatte i samma stil med tjuvstarter i parti och minut till rutan och apportmomentet, och vid hoppet låg det ånyo en massa frestande apporter vid sidan av hindret…en ljusglimt mitt i allt elände är att momentet hoppapport inte torde ta så lång tid att lära in…. 😉

Nej fy vad miserabel jag kände mig. Efter den katastrofala ingången, fortsatte det fria följet i samma stil. Visst höll han position, men vart var kontakten och den fina attityden som vi arbetat så hårt på det sista? Låg belöningsförväntan i kedja fick jag smärtsamt skriva i kanten på min lilla pappersbit över momenten. Kedjan avslutades med fjärren – och den gick tackochlov kanon! Jo, men faktiskt är det skönt att åtminstone kunna sluta positivt, när man kämpat sig igenom en hel kedja och försökt att hålla modet och koncentrationen uppe. Han var inte alls störd av tävlingsledare eller kommendering, och gjorde snygga skiften. Men så är ju fjärren det vi tränat absolut mest det sista.

Vi pratade mycket kring detta, jag och Mona. Och jag inser att det är en hel del krut på stadgan som måste läggas. Tråkigt, men sant. Sen kan jag inte klandra hunden – visst är det skoj att ha en glad och entusiastisk hund som verkligen VILL och gör allt med härlig energi – men om sanningen skall fram, så är matte lika dålig på stadga som vovve. Jag gillar också fart och fläkt, och tycker det är kul med snabba, intensiva “tjo och tjim”-träningspass. Så nu håller jag på att fila på en plan “Projekt Stadga”. Skall man sikta mot stjärnorna måste ju alla bitar vara med, annars når man inte ens trädtopparna! 😀