På skärtorsdagen skulle jag vara på ortopedakuten på kvällen, så därför var Mona snäll och lät mig träna med förmiddagsgänget. Det är ju en bit upp att köra till Varberg, och lite surt att köra tillbaka sedan när man är så nära hem…men jag gick jour även på långfredagen, så efter träningen fick jag vackert vända bilen tillbaka ner mot Helsingborg igen 😉

IMG_3920_1024

Det var kallt i vinden men stundtals värmde solen riktigt bra. Jag har ju inte tränat lydnad utomhus på knappt hela vintern, så jag ville börja med att kolla av hur rutan funkade på längre avstånd. (När man tränar i inomhushall är man ju begränsad av väggarna, och jag vet sedan tidigare att Baileys är väldigt avståndsberoende i rutan). Ja, det funkade inte alls visade det sig 🙂

Jag ställde upp på 25 m och gav mitt “Titta”-kommando inför, vilket betyder att han inte skall sitta med kontakt utan istället titta rakt fram. Detta tänker jag använda inför både rutan, konskick och apporteringar. Vi har tränat på det ett ett par veckor nu och det funkar riktigt bra! Guldlock fixerade alltså blicken i fjärran, mot rutan trodde jag glatt och ropade “Rutan!” – men Guldlock hade tydligen drabbats av akut skelögdhet, och drog därför åt vänster och hämtade in en vittringspinne istället. Vi gjorde ytterligare ett misslyckat försök, denna gång drog han snett åt höger efter halva sträckan och hittade en kon. Sötnos… 

IMG_3923_1024

Så vi fick börja om på nytt på kortare avstånd. Mona har ju tre olika planer och vi hade i förväg tre olika rutor uppställda som jag skickade till. Han hittar positionen bra i rutan, har bra fart ut och är bra vid hämtandet (körde ej treans nu). Men som sagt, mängdträning på långa avstånd står på schemat framöver! 🙂
Jag är jättenöjd med Titta-kommandot som sagt, och hade inget gnäll eller start-tut inför något skick.

Vittringen testade jag på grus för första gången. Strödde ut ett par godbitar runt sex pinna och skickade först, tyvärr väntade jag för länge och han hann gripa en pinne. Attans. Gjorde om och ropade tillbaka i tid, gick bra. Sedan gjorde vi en tävlingsmässig vittring med Monas kommendering. Han hade fin fart ut, och sorterade jättebra – nosade ordentligt på varje pinne och grep den rätta. Jag har inte alls tränat någon hantering in på sistone, utan enbart fokuserat på att han skall ta rätt pinne. Hantering av föremål och snabba ingångar är inte direkt hans svaga sida, så det ser jag inte som ett problem i dagsläget.

IMG_3928_1024

Sedan tog vi tag i en trend, som jag låtit pågå alldeles för länge och med flit ignorerat. Det får jag betala för nu. Våra ingångar som varit så jädra snygga har blivit gravt degraderade. Numera siktar han rakt på mig när han springer, oavsett moment, och vi därmed inte till alls lika fina ingångar med samma säkerhet. Positionen är lite sisådär och det känns allmänt bedrövligt. Snyft. Det började när jag tränade mycket inkallning med ställande och läggande och inte tränade ingångar alls utan bara fart mot mig och fokus på snabba stopp. När jag sedan la på ingångar i momentet märkte jag att han sprang annorlunda, men hade väl lite naivt önsketänkande om att det skulle rätta sig till av sig självt…. 😛

Dags att kavla upp ärmarna och shejpa tillbaka tekniken alltså, samt belöna lite spring in mot vänstersidan med t.ex. kasta boll bakåt. Vi testade ingångar med metallapport över hinder, och kom på att de blev fina om jag direkt sa Fot och gjorde en vänstersväng när han kommit in till sidan. Om jag däremot ställde mig snett, förstod han inte alls och blev ledsen. Annars är det ju en oerhört bra grej, att ställa sig lite snett med fötterna i förhållande till hundens linje så att den måste jobba ordentligt med bakdelen för att komma rätt i position. Skall testa detta utan apport och utan hinder framöver.

IMG_3938_1024

En annan grej jag kommer träna mycket med grabben framöver är lyssnaövningar, som han är i stort behov av. Jag också, bör kanske tilläggas. Han älskar nämligen att gissa, samt att han i allra högsta grad är en vanehund. Så nu blir det mycket störningsträning vid t.ex. rutskick, att kunna låta bli leksaker och apporter som ligger utslängda. Samt att variera från samma utgångspunkt skick till antingen ruta, apport eller hinder – och att Guldlock därmed måste spetsa öronen och verkligen lyssna på vad hans söta matte säger… 🙂
Höger-vänster-övningar vid dirigeringsapporteringsinlärningen tror jag också kan komma till nytta här.

Lilla Humla hade löphjärna och verkligen myror i byxorna idag. Den tysta trenden fortsätter, tackochlov, och beror tyvärr enbart på att fröken ligger okopplad. Så fort jag diskret sätter fast kopplet nånstans, så drar fröken upp ljudvolymen till max och talar om för hela världen att hon är diskrimimerad och orättvist behandlad. Ännu värre är det i bur. Och bakom kompostgaller skall vi inte prata om.

IMG_3973_1024

Problemet denna dag var ju att Humla inte alls hade någon tanke eller såg något värde i att ligga kvar på sin filt och vänta. Nej hon skulle upp och larva och gå hela tiden – hon som annars är otroligt duktig på att ligga kvar. Detta sturiga beteende tog på mattes nerver och varken tålamod, godis, svordomar eller löften om övervåld bet på madamen. Tillslut fick det bli ett konsekvent hårt nyp i sidan varje gång Surskruttan behagade att flytta sig från sin plats och efter några upprepningar gav hon upp med en förorättad suck.

Vi tränade lite på de andra planerna när de andra ekipagen körde för Mona, och fortsatte vår targetträning i rutan. Just nu otroligt dålig stadga vid att bli kvar vid targeten, men detta har vi heller inte övat, så det lägger vi naturligtvis krut på framöver.
Fotgåendet funkade inte riktigt idag, helt plötsligt hade vi inga starter? Jag sa Fot och Humla satt kvar som en förståndshandikappad fiskmås och bara stirrade. Jag trodde inte att tikar blev så påverkade av sina löp, men man märker faktiskt en markant skillnad. Det är ett fasligt nosande mellan övningarna, Humla som annars i princip aldrig har nosen i backen en enda gång under träning utan normalt sett har superfokus.

IMG_3983_1024

Ställande och läggande med externbelöning funkade riktigt bra, hon var överlag rak och när hon inte var det så belönade jag rakhet ett par gånger innan hon fick kommando och sedan varsågod.
Däremot var “platsliggning” ensam på kort avstånd oerhört svårt tyckte hon. Oj oj oj, hon hade tydligen både myror och skalbaggar och fjärilar och andra sorters insekter i sina löptrosor, för stilla kunde hon inte ligga 🙂 Däremot bjöd hon generöst på massa andra charmiga beteenden, supersnabba fjärrskiften, skall och piruetter. Kampanjade därför stadgan, förflyttade mig runt henne, droppade godis osv och då trillade poletten ner.

Baileys hade jättefina gruppmoment – platsliggning med synlig förare samt 1 min Sitt i grupp på 10 meters avstånd. Det tar sig! 🙂