Jag har ingen energi alls till att träna hundar eller göra nånting annat alls, heller för den delen. Men vi har ju lite tävlingar framöver att se fram emot och bästa sättet att komma igång igen är att sparka sig själv i arslet och ge sig ut, även om man inte är på topp.
Igårkväll drog vi därför igång spårträningen igen, jag och vovvarna. 4 st ängsspår blev det, i stundtals högt gräs och blommor. Båda hundarna var helt fulla av frömjöl och klibbiga i pälsarna efter att ha gått sina spår 🙂
Eftersom vi inte spårat på länge gjorde jag två enkla spår vardera åt dem, korvpreparerade med slutbelöning och inga apporter. Medan de fick ligga till sig (liggtid 45-80 min) tränade vi lite lydnad. Jag har gjort en lista på smågrejer som vi skall pyssla med denna och nästa vecka:
HUMLA
Runda föremål
Rutanträning med och utan target på olika avstånd
Påbörja tävlingsmässig tvåans fjärr med sitt-ligg skiften
Grundträning apportering
BAILEYS
Runda föremål – freshen up
Hakan i backen
Handtarget vid ingångar med apport samt efter hopp
Vittring på olika avstånd, med störning i form av utlagda trä och metallapporter
Hantering av föremål
Så till spåren då!
Baileys är ju en obromsad bandvagn som spårar som en galning och aldrig ger upp, däremot är han fullständigt talanglös när det gäller tekniken. Ligger som en rem i spåret, det går alldeles för fort, slarvar, slår som en dåre över spårkärnan….
Ja, så med denna grabb tänkte jag börja om från början och lägga många raka spår och se till att nosen verkligen är i spårkärnan samt hålla i linan för kung och fosterland så att tempot blir optimalt för nosarbetet.
Första spåret var ett flackt slingrigt zick-zack spår med tre stora böjar, som gick över en stor blomsteräng. Baileys vet direkt vad som gäller när spårselen åker på, och var taggad till tusen. MEN? Vart tog den dåliga tekniken vägen? Den här grabben kan verkligen vila sig i form….han spårade nämligen som en KUNG, i perfekt tempo, nosen i backen hela tiden och kämpade på till tusen. Nosen blev nämligen full av frömjöl som han ideligen fick nysa ut. Sista böjen gick det ändå lite för fort och han började vinda in spårslutet. Jag var iskall och stod kvar, här fuskas det minsann inte fram något. Nosen i backen är det som gäller, annars kommer man inte framåt, punkt slut. Efter några snurrar kom han spåret och löste det fint!
Humla har varit en naturbegåvning när det gäller spårarbetet. Lugnt och metodiskt och med jättefin näsa. Hon fick därför ett litet svårare spår med två ganska skarpa vinklar. Jag gjorde fel från början som satte på henne spårselen redan från bilen, för trots att jag kopplade henne i halsbandet så spårade hon som en liten ängel hela vägen (600 meter) fram till spåret och var fullständigt slutkörd redan då. När vi väl skulle börja spåra var hon hysterisk, pep och gnällde och drog så mycket i linan att hon nästan ålade sig fram på mage i spåret. Koncentrationen och lugnet fanns inte alls där, utan det var massvis med snurrar och hög nos som hysteriskt försökte vinda in spåret. Hmm…Humla, har du glömt nosen hemma och semesterstängt hjärnkontoret? Så båda hundarna förvånade mig – fast på olika sätt!
Baileys andra spår var ett 750 meter långt spikrakt spår. Låter jättetråkigt, men otroligt nyttigt för slagskutan Baileys. Och faktiskt – han hade tendenser till att vilja slå, särskilt på slutet. Så raka spår blir det mer av framöver!
Humla var dödstrött efter lydnad och sitt första spår och var som en varm liten disktrasa. Hon är dock så jädra gullig, viftar på svansen och sticker själv in huvudet i spårselen – som jag satte på framme vid spårupptaget denna gång. Nu blev det ett spår i lite snårig, vildvuxen obetad sommaräng som gick runt två stora kullar. Cirka 400 meter långt. Detta spår löste hon mycket bättre än det förra, betydligt lugnare och jättefin näsa.
Jag var glad att vi trots allt kommit iväg och nöjd med både lydnaden och sommarens första spår! Hundarna sov som stockar hela kvällen sedan… 😀
Senaste kommentarer