Omladdning!

Alla som har skrivit terminstentamen vet hur det känns efter två veckors intensivt dygnetruntpluggande. Man blir som skjuten ur en kanon och det känns som om man lever i vakuum. Man är bara tom. En märklig känsla som jag inte gillar – äntligen kan jag göra alla de där grejerna jag suktat efter när jag suttit inne med mina böcker, och bara för att tiden plötsligt finns – ja då är jag inte det minsta sugen. Jag vill helst göra ingenting.

Som tur är går det över successivt på någon vecka eller så. Och hundarna stöttar mig helhjärtat i min sinnesstämning. Ligger som två mysplåster på en i soffan. Alltid finns det ett öra att gosa med och tvinna fingrarna runt, en kall nospuss är aldrig långt borta…

På ett sätt är det lite skönt att bara vara så här låg (temporärt då! ;-)) och gå runt utan att göra nånting riktigt vettigt. Allt blir liksom mediokert – joggingrundan, städningen, matlagningen….man orkar inte lägga nån energi på nånting!
I helgen tog vi renoveringspaus och bara ”var”; jag och Mikael och vovvarna (med ett litet undantag för Lisebergsbesök på lördagskvällen). Det var verkligen helt underbart att tillåta sig detta och sakta men säkert kommer man upp till ytan igen.

Man gräver i rabatterna, pysslar om rosorna, gödslar, rensar, klipper, planerar, drömmer….
Vovvarna är i sitt esse under dessa aktiviteter – de älskar att vara ute i trädgården och äta smaskiga märgben och annat gott från den spännande lådan i frysen som matte kom hem med från ZaWicca i Helsingborg. Renben, älg, hästnacke, kanin….mumsfilibabba!
Det är dessutom ganska skoj att hjälpa till i rosrabatterna – benmjöl och blodmjöl luktar väldigt gott och alltid finns det väl någon delikat gren man kan ta en tugga på eller stackars felplacerad rosplanta som man kan springa rakt in i när man har bullfnatt… 😉

Nu är det också dags att ta tag i den egna träningen igen. Igår var jag hos Mattias, min osteopat, som jag gått hos i många år när jag var mer träningsaktiv. Nu har jag dragit ut på mitt besök alldeles för länge…det blir ju lätt så att man gärna bortprioriterar sig själv till förmån för vovvarnas hälsa, träning, kost, välbefinnande. Ja, jag tror säkert att ni känner igen er 🙂
Det var låsningar från bäckenet hela vägen upp till nacken och satan vad man känner sig mör i kroppen nu. Jag har haft ett urkasst löpsteg hela våren och det har känt som om jag haft en trädgårdskratta i ryggraden så nog visste jag väl om det…!

Baileys har varit med mig i spåren hela våren. Humla har bara sprungit med de korta sträckorna. Men nu det sista har även hennes påskjut i trav utvecklats och hon orkar allt mer. I söndags efter lydnadspasset fick vovvarna gudskelov stanna hemma och gosa i soffan, himlen öppnade sig och jag sprang i världens åskoväder och sög den sista livsmusten ur mina slitna löparskor… 😉