Det är inga av mina underläkarkollegor som har hundintresse. Eller något annat intresse. Eller hus. De renoverar följdaktligen inte heller något kök eller har 1600 kvm kuperad gropig gräsmatta gödslad med anabola steroider att klippa femtiotvå gånger i veckan.
Så tänker jag i mina mörkare stunder när väckarklockan ringer 05.15 och jag tycker synd om mig själv, som det vandrande i-landsproblemet jag är. 28 år gammal och nyss hemkommen efter en underbar London-resa. Eländes elände.
Men nog tusan skall väl även det här livspusslet kunna gå ihop? Inte behöver väl någon jag känner ha gjort det före mig, för att jag också skall inse att det är möjligt? Sånt är bättre att ta reda på själv tycker jag. Och vis av erfarenheten när andra sagt ”det går aldrig” ”det kommer inte funka” ”du är för blond” ”det är omöjligt”, så har det visst gått riktigt bra iallafall. Oh snap!
Senaste kommentarer