På midsommarafton kom det totalt 8 små valpar som ville vara med och fira. 1 hane dog antagligen på vägen ut då hans fostersäck brast och trots massage och kärlek från mig och Humla kom han inte igång med sin andning. 2 tikar föddes med läppspalt så de fick ansluta till sin bror i himlen på lördagen. De var jättepigga och starka så det var fruktansvärt tungt att ta bort dem. Kvar har vi nu 5 små lirare i valplådan – av dessa är 4 starka som grizzlybjörnar, och 1 liten bamse-maskot som tyvärr inte kommer åt att äta ordentligt i konkurrensen från sina brutala syskon. Så vi behöver hållna tummar och tassar från er! ♥

Humla var på dygn 61 från första parning i fredags och allt var förberett för valparnas ankomst. Med blandade känslor, eftersom Humla oförklarligt haft blödningar vid flera tillfällen i början och mitten av dräktigheten. På ultraljudet såg vi 4 hjärtan som slog och inga tecken till något ”konstigt” med varken valpar eller livmoder, och på röntgen 10 dagar senare såg vi helt säkert 7 jämnstora valpar.
Precis som med Humlas två första kullar så är hon inget fan av det här med förberedelser eller andra tecken på att hon tänker föda. Det enda vi märkte var att hon var klängigare än vanligt på våra gäster, men hon sitter ju alltid i allas knän på alla kalas, så denna nyans var väl svår för utomstående att uppfatta. Att sitta och häcka ensam på övervåningen i någon valplåda kunde jag göra själv, Humla tänkte iallafall inte göra mig sällskap när det fanns mänsklig värme och femkampslek med ballerinakex där nere.


Baileys skall hålla sig på replängds avstånd från valplådan.

Men vid 19.10, precis innan vi skulle sätta oss till bords, så föreslog jag ändå att jag och Humla skulle gå upp och sitta lite i valplådan. Jag har ingen lust med mer spontanfödslar i soffan. Okej då sa Humla, och tre minuter senare var första valpen född – med två krystvärkar. Inget hässjande innan, inget rafsande eller bäddande. Jag satt i tjusig midsommarklänning med krans på huvudet – och hade samma outfit resten av förlossningen 😉
Det var en superfin rödvit tikvalp, omedelbart stark och pigg och diade direkt. Glädjen förbyttes i sorg när jag efter någon minut såg att hon hade läppspalt 🙁 (Ja, jag vet att det finns uppfödare som väljer att spara dessa valpar och jag vet att läppspalt inte nödvändigtvis kommer innebära att valpen får problem senare i livet, om det visar sig att den kan dia som liten. Men man kan heller inte garantera det motsatta.)

Tjugo minuter senare kom en ljuvlig piedtik, välskapt och fin – även denna födde Humla fram på två krystvärkar. Sen tog det lite längre tid, närmare 40 minuter innan nästa valp kom – en stor röd tik som tog flera krystvärkar för henne att föda fram. Denna valp var mycket, mycket trött när hon kom ut så vi fick massera och nypa rätt mycket i henne innan hon kammade till sig  – sen gjorde hon en 180 graders sväng och är piggast och starkast i kullen! Medan vi höll på med stora röda, kom valp nummer 4 på typ en halv krystvärk. En liten liten hane på 130 gram som initialt verkade pigg och frisk och diade själv, men som sedan ganska snart blev bortfintad vid juvret och hamnade på efterkälken. Nu ger vi honom en chans och hjälper honom till tutten och låter honom äta utan att de andra finlandsfärjorna kommer och kör över honom. Han har inga synbara defekter, och verkar nöjd och belåten med tillvaron, så han får några dagar på sig att tuffa till sig.


Lite intresserad av valparna, lite rädd för Humla Katladrake, lite sugen på Majas klämmis och framförallt sällskapssjuk 🙂

En halvtimme efter lilleputt kom en röd tik, tyvärr med dubbel läppspalt. Även denna tik hade hel gom, så det var ”bara” kluvet längst ut i läppen. Hon var så bred och fin, och precis lika stark som de andra. Diade direkt utan problem. Kanske var det en infektion som gjorde att Humla blödde och valparna fick denna slutningsdefekt? Man kan bara spekulera. Läpp och gomspalt liksom ryggmärksbråck är slutningsdefekter som kan uppkomma av vitaminbrist, olika virus eller annan påverkan under den känsliga fasen under några dagar då neuralröret, som bildar ryggraden, sluter sig till en ”rulle”. Läpp- och gomspalt är ganska vanligt hos alla hundraser, men det är första gången vi var med om detta.

Alla valparna hade kommit med 20-30 minuters mellanrum, och när valp nummer 6 anlände – en stor rödvit hane, så trodde jag att sjunde och sista valpen skulle komma någon halvtimma därefter. Jag var hungrig och godissugen. Men tji fick jag. Humla lade sig bekvämt till rätta och pysslade om sina små. Hon var färdig med födandet, hälsade hon. Det var bara den lilla detaljen att vi helt säkert sett 7 valpar på röntgenbilden, och hur jag än räknade i valplådan kunde jag bara se 6 valpar. Falska anklagelser hälsade Donalda Trump och fortsatte obekymrat, utan något som helst värkarbete, att vara mamma.


Maja hjälper mig hålla viktstatistiken.

Vi var ute och kissade, tre gånger, vi åt mat, vi eftergranskade röntgenbilder. Ingen sjua, inget värkarbete, bara en kolugn mamma som låg och småsnusade lugnt och belåtet med sin kompletta kull. Jag gick in och kände med två fingrar – ingen valp i kanalen. Timmarna gick. Tankarna snurrade. Hade hon plötsligt blivit värksvag, trots att hon hela tiden haft starka fina värkar och fött fram alla valparna utan problem?

Mitt i natten på midsommarafton, jag var den enda nyktra människan i hela Örby och inte supersugen på att stressa mamma och valpar med att åka in till Göteborg. Efter lite mer promenerande, som inte framkallat så mycket som en hässjning hos Humla, gick jag in och kände igen – och då kände jag två nakna små tassar och en hal liten svans. Utan fostersäck 🙁 När valpen kom ut 00.55 var den död, den hade sporadisk agonal andning men gick inte att massera igång. Antagligen hade fostersäcken av någon anledning gått sönder på vägen ut och han hade kvävts, en jättefin välskapt piedhane. Det var ledsamt, men jag var lättad över att alla valparna var ute och att jag sluppit åka in.

Stolt mamma ♥

Vi plockade ordning, bytte och gjorde fint i valplådan. Jag var mardrömslikt trött och hade feber. Maja hade varit sjuk med ordentlig hosta och hög feber tidigare i veckan och lagom till midsommar smittat både mig och Mikael. Underbar tajming. Precis när vi skulle gå och lägga oss, klockan var nu efter 2, så ligger Humla och diar nöjt. Plötsligt krystar hon en gång, och ut kommer en oväntad bonusvalp – en pigg rödvit tik som genast sällade sig till de andra. Jag bara kollade att hon kunde dia och sen stupade jag i säng.

Första 2 dygnen hade Humla rätt mycket eftervärkar, det blev ju till sist en utdragen förlossning, och antagligen gjorde smärtorna att hon hade svårt att komma till ro. Mycket skuffande och bökande med valparna, aldrig ro att ligga ner innan hon skulle upp och stöka och städa igen. Aldrig var de rena nog, och när man tvättat alla fem så hade den första tydligen grisat ned sig igen så då var det bara att börja om. Men nu är omvårdnaden på mer rimliga nivåer och hon är lugn och harmonisk. Vi är fortfarande lite brydda över den lilla hanen som har det minst sagt tufft gentemot sina syskon. Vi får som sagt ge honom ett par dagar, men han tar nog gärna emot lite mentala hejarop från er! ♥

Fina beblar! ♥