Mellandagsbus!

Jag jobbade juldagen och direkt på kvällen när jag gått av mitt pass åkte vi ned till Rosendal. Vi kom ned mitt i natten, trötta och möra och inget fanns i kylskåpet, men det är så himla mycket värt det att vakna upp där nere på morgonen och liksom starta helgen 🙂

Vädret visade upp sig från sin absolut allra sämsta sida, så något strandbesök blev det inte. Och jag som hade sett fram emot att ta fina snöiga foton av hundarna vid havet…

Båda dagarna blev det bara asfaltlöpning, eftersom strandvidderna är översvämmade efter senaste tidens regnmassor. Vi fick våran beskärda del av vatten trots att vi sprang på landsvägen – så fort vi kom hem fick vi slänga kläder, skor och hundtäcken i tvätten, och oss själva i duschen!

Ingen njutning när man är mitt upp i det precis, men efteråt, när hundarna är nybadade och man själv är sådär skönt frusen efter duschen är det ljuvligt att tina upp framför brasan och känna sig mör i hela kroppen ♥

Nu jobbar jag mellandagarna fram tills nyårsafton så det blev bara lördag-söndag vi kunde vara på plats, men det räcker faktiskt att ladda om batterierna och bara njuta av lugnet och tystnaden som är där nere. Att ha superlångsamt internet, ingen täckning på telefonerna, bara massa frökataloger och solblekta Land-tidningar att läsa…jo, sånt behöver man ibland 🙂

Vi har fått jättefin respons på den outade parningen mellan Humla och Itak – tiden går fortare än man tror till våren! ♥ Anledningen till att jag inte marknadsfört den så mycket är att vi har väldigt stort intresse, vilket förstås är ett angenämt problem.

Jag ser faktiskt fram emot parning, valpning, valptid och nya kontakter med valpköpare riktigt mycket. Efter första kullen var jag helt utmattad mentalt, det var väl mycket med valpkull och samtidig slutspurt på utbildningen. Den här gången hoppas jag kunna njuta lite mer!

Men tänk egentligen så mycket det är som skall klaffa, när man är uppfödare. Tiken och hanen skall gilla varandra, ja först måste man ta sig dit till att börja med, parningen skall ta sig, dräktigheten skall gå bra, förlossningen lätt, det skall bli ”lagom” antal bebisar och, förstås, perfekt fördelning av kön. Och så skall alla tilltänkta valpköpare vara fortsatt perfekta och ingen skall skilja sig, få nytt jobb, inte få semester, eller bli gravid…

Ja det är ganska många ”bumps on the road”, och det jag hittills har tyckt varit jobbigast med att föda upp (ja hittills, med min gedigna erfarenhet av hela en kull ;-)) är att det är så mycket som är utom min kontroll, som jag vill skall gå i uppfyllelse för valpköparnas skull. Som det kontrollfreak jag är, är det en mental utmaning att bara ”let it go” och låta det bli som det blir.

Tänk bara på Humlas spontana förlossning, där Skorpan kom ut i soffan medan jag gjorde rotfruktsgryta i köket. En miljon kilo rotfrukter som skulle skalas, och Humla tröttnade och gick iväg och födde lite snabbt. Och sen sköt hon ut resterande sex, förvisso i valplådan, men i samma hastighet som en sån där tennisbollsutskjutare, så att jag inte hade en chans att ens stänga ytterdörren, stänga av spisplattan eller sätta upp håret.

Där satt jag med ”finfrisyren”, lite blod- och fostervattentillblandad eftersom jag strukit håret bakom öronen, och det förberedda ”veterinärbordet” med alla livsnödvändiga grejer (våg, peang, tandtråd och sånt där) fanns det inte tid eller tanke på att släpa dit. Och Humla bara skötte allt, precis allt, helt själv. Som den naturligaste sak i världen.

Baileys låg och grät förödmjukat med nosen över tröskeln, vansinnigt förbisedd och traumatiserad av att inte få vara med i händelsernas centrum, som borde vara det naturligaste i världen enligt honom.

Och när allt var klart och Humla hade tvättat och torkat och tvättat och torkat nyttodjuren hundra gånger, så lade hon sig ner och sov och diade. Och så var hon bara mamma i åtta veckor, bara sådär. Och när de sedan åkte till sina nya hem, då återgick hon som i ett trollspöslag att vara våran Humla igen, som glatt följde med till dagis och träning igen.

Ibland när jag håller på att planerar massa nödvändiga och onödvändiga saker…(som att försöka lista ut när hon kommer löpa, och vilken jourperiod jag kan tänkas vara i då, vilka felmarginaler jag skall spela med och hur jag bör ta ut komp, semester och ledighet) så tänker jag att vi nog borde ta efter hundarnas livsinställning ibland.

Det blir som det blir, det är bar’ å’ åk’, det viktigaste är inte att vinna utan att komma först, och att livet är rätt okej bara man får större märgben än sin bror och det finns tillräckligt med lydnadsrutor att springa till…♥