Maskrosbarnen

Barnen är nu 9 dagar gamla och det är dags för oss tvåbeningar, som sista själar på den här skutan, att hänga av oss offerkoftan och bestämma oss för att det här kommer bli en hemsk saga men med ett lyckligt slut. Både Humla och bebisarna själva har ju aldrig någonsin tvivlat, och de borde väl veta bäst? ♥

Båda flickorna tuttar bra och går upp i vikt. De var ganska små vid födseln, pga omständigheterna blev de inte vägda förrän dygn 2, på tisdageftermiddagen (de är födda 23.20 söndagkväll), och då vägde de 165 gram var. Sedan har den helröda tiken gått om sin syster och ligger typ ”ett dygn” före henne viktmässigt.

Humla är en fantastisk mamma – tänk vilken fin modersinstinkt de har…Direkt efter kejsarsnittet, innan narkosen gått ur kroppen, ville hon ha bebisarna hos sig och pyssla om dem trots att hon inte kunde resa sig själv… ♥ Hon håller rent och fint i lådan och är en mästare på skrevtvätt, oj oj oj vad det skall tvättas och tvättas. Bebisarna måste vara oerhört orena?

De första dagarna var hon helt uppe i sin mammaroll och märkte inte av oss alls. Men nu de sista dagarna har hon blivit kontaktsökande igen och också visat att hon vill följa med på promenad, idag fick det därför bli premiär för en kort promenad i kohagen – jag vet inte vem som var gladast, Humla eller Baileys? Baileys stackaren har haft en miserabel vecka, precis som oss andra förvisso, men kanske av andra skäl. Han avskyr nämligen ensampromenader och lallar bara på som en 18 år gammal labrador… Allt blir ju så mycket roligare när man är två! 😀

Temat för den här kullen, eller duon, blir Maskrosbarn! Ett maskrosbarn är en individ som mot alla odds klarar sig riktigt bra här i livet – och syftar på maskrosor och andra starkväxande ogräs som kan växa och frodas under de mest omöjliga betingelser. De kan tillochmed tränga upp genom asfalt! Efter den hemska starten känns det som att maskrosbarn var det självklara temat för den här kullen.

Jag har bestämt att våra flickor är just sådana maskrosbarn – båda två kommer förstås bli stora stjärnor i framtiden! Som namn har jag valt ut två extraordinärt livskraftiga och ibland enerverande ogräs, som ändå, om man tittar på dem, egentligen är väldigt vackra och liksom lyser upp sin omgivning – Maskrosen och Åkertisteln!

Blondietales Thistle ♥

Blondietales Dandelion ♥

Idag försökte jag fota dem var och en för sig – ett kamikazeeuppdrag som heter duga. Maskrosen har separationsångest och vill bara sova i min hand, eller ännu hellre hos sin mamma, och Tisteln är bara intresserad av att borra ner huvudet i pläden och leta efter tuttar…

”Talk to the hand” 😛

En favvoställning hos maskrosor! Det är alltså inte jag som försöker strypa henne utan hon som krupit upp i min hand och inte är nöjd förrän hon hittar ett stopp…