I tisdags pissade regnet ner (ovanligt…) och jag beslöt att ställa in den planerade löprundan och istället gå på Villgotts öppna träning. Det brukar vara jättetrevliga träningar och en härlig mix av hundar, eftersom jag bott i Helsingborg under våren var det längesen jag kunde gå – och det var riktigt skoj att vara tillbaka 🙂
Baileys fick gå först och var så tokladdad att pälsen nästan stod rakt ut. Återigen måste jag komma ihåg att lägga vikt vid uppvärmningen – det krävs inte mycket för att få honom i rätt läge: lite cirkuskonster och att han får bjuda på beteenden. Men matte var tidspressad och lika ivrig att komma igång som vovven. Nu var det många hundar, hög intensitet och på liten yta – och vi har inte tränat lydnad så regelbundet som både jag och han skulle ha önskat den senaste tiden.
När jag sa ”Fot” gick det som en elstöt genom hela hunden, han tutade och tyckte att han kunde gå fritt följ på bakbenen…Nej gör om, gör rätt matte! Det var precis som om han var en liten pojke som stampade med foten i golvet, ryckte mig i kjolen och bara ”Men mamma, vi måste ju värma upp först!”
Kloka fina hund ♥ Efter två minuters uppvärmning var han i perfekt balans – superfokuserad och gjorde mycket fin fjärr. Uppsitt på långa avstånd (15 m) håller jag på och kampanjar upp. Jag tycker inte att fjärren är helt tävlingsklar avståndsmässigt än. Men det är bara att träna lite till på samma sätt, så kommer vi vara trygga även med längre avstånd också på tävling.
I det fria följet var han för laddad igår, det gick bättre när vi körde det i slutet och han hade fått hoppa några språng och kampa lite. Det går inte att säga ”Fot” glatt, utan man får vara lugn och dämpande med rösten när han är laddad – då fungerar det bättre. Positionen blir före på denna energinivå – vet inte riktigt hur jag skall tackla det.
Antingen bara gå på en stund och belöna när han är bra i position, eller på något sätt göra det tydligt för honom exakt vart jag vill att han skall vara. Utgångspositionen är ju bra, inga framtassar före mina tåspetsar. Sedan tror jag tyvärr att det fria följet behöver tränas betydligt mer och med mer entusiasm och mindre osäkerhet hos matte, för att kunna bli ett bra och snyggt moment. Suck…attans att man måste träna på det man tycker är svårt 😉
Tvåans hopp satte ihop mer tävlingsmässigt för första gången och det gick kanonbra! Bra uthopp, satte sig långt från hindret och snygga tillbakahopp. Nu vill jag träna detta moment med kommendering också.
Därefter var det lilla Humlas tur! Pluttsnuttan som äntligen(?) började löpa på riktigt i söndags. Efter kvällens träningspass med henne hade jag nästan tårar i ögonen av stolthet. Kan inte förstå vilka enorma framsteg hon gör, enbart av att vila…? Hon var jätteglad, jättepigg, jätteintensiv och jättekoncentrerad – utan att bli för mycket.
Platsliggning utan problem, låg tryggt och säkert. Ingångarna blir bättre och bättre, och jag fokuserade på att belöna lugnt och berömma stadga och alla tassar i backen. Inkallningen är skithäftig!
Och så till dagens första stora glädjeämne: bakdelskontrollen. Helt plötsligt finns den! Av sig själv! Jag har slitit mitt hår hela våren eftersom Humla Dumsomettskåp Holmberg vägrat använda bakdelen när vi tränat position, utan bara skuttat med framtassarna. Men igår testade jag att vända på stället åt höger – vips så följde rumpan med. Magi? Jätteglad och stolt blev matte iallafall – och Humla fick supergott godis. Äntligen har det lossnat!
Även apporteringen fortsätter succéartat framåt! Supersnygga gripanden, otroligt apporthungrig hund som kastar sig iväg efter den när jag kastar och kommer tillbaka in med vansinnig fart. Igår testade jag även att locka av henne den – något som hon fattade oerhört snabbt. Det är bara på ”Tack” som man släpper, inte annars.
Duktiga duktiga Tullan! Vilken fantastisk hund hon är – och kommer att bli. Henne kommer ni verkligen att få se upp för i framtiden! ♥
Senaste kommentarer