Long time no see

Passar på att försöka göra det här blogginlägget medan Maja sover i sitt babyskydd, hon däckade i bilen hem från BVC där hon fått sina vaccinationssprutor idag. Men jag hinner inte skriva mer än detta förrän Humla lagt sig PÅ mig, ja ni vet hur hon är, hon kan enligt sig själv aldrig vara för nära. Och Baileys har satt sig jämte mig, fällt ut benet och vill ha gosestund. Gosestund betyder att man måste klappa honom på benet och gnossa i örat och stryka med tummen mellan ögonen – om man slutar så tittar han på en med stora förolämpade bambiögon…

Jag tycker jag har fått ihop det nya livet med Maja och hundar och allt ganska bra – det uteblivna bloggandet kanske tyder på detta 😉 Jag kompromissar aldrig med våra långpromenader – vi är ute minst två timmar varje dag i skogen och hundarna älskar det. Samtidigt flyger timmarna, dagarna, dygnen iväg. Det blir lite tid framför datorn, har jag tid har jag också en pigg och leksugen Maja som gnager på min axel och kräver underhållning 😉
Ni som mailar får tyvärr ha överseende med att det kan bli långa svarstider i mailen, jag prioriterar bebistid och vovvetid framför ”administrativ tid” ♥

Jag har kommit igång bra med den egna träningen – Mikael byter av mig och har ”egentid” med Maja när han kommer hem från jobbet, då sticker jag till gymmet och kör antingen styrkepass eller någon typ av cardio. Har kört en del sprint på sista tiden och är med på grit, fast undviker fortfarande de högsta hoppen. Löpningen har jag inte tagit upp ännu, man rekommenderas att vänta ganska länge med det – särskilt om man ammar eftersom lederna är ”uppmjukade” av relaxinhalten i kroppen och belastningen på bäckenet kan bli hög. Men Ulrika startar sina intervalltränings- och löpteknikgrupper i mars, och då tänker jag vara på plats! 😀

Löpningen med hundarna är nog det jag saknar mest från mitt gamla liv. Det är något meditativt att sticka ut en lugn löprunda i skogen med vovvarna – och även om vi nu går samma slingor fast i promenadtakt ser jag på Baileys att han tycker att det går långsamt och har han möjlighet väljer han ALLTID den längsta vägen vid de olika vägskälen. Underbara speciella Lillefot…när skall du bli lugn och gammal och nöjd pensionär egentligen? ♥

Baileys är också den som nog haft svårast med Majas ankomst i flocken. Han satt ju i källaren det första halvåret när Humla kom hit innan han gav upp av ren utmattning och började arbeta heltid som hennes personliga sittdyna. Lite samma har det varit med Maja – Humla har varit helt obrydd och som vanligt nöjd om hon bara får vara med, medan Baileys har varit orolig när Maja varit ledsen – han vill så gärna trösta genom att slicka henne och kliva på henne och trycka upp en smutsig Nasse i fejan på henne…Nu har han vant sig, och vill gärna vara med oss i soffan igen om kvällarna istället för att välja att vara själv på nedervåningen som han gjort innan. Det är nog helt enkelt så med vissa hundar – de måste få lite tid på sig.

Nu ligger han gärna nära Maja när hon förmiddagslurar i soffan ♥ Det enda molnet på Baileys himmel just nu är nog bara sorgen över att inte få använda hennes babynest, han kastar trånande blickar på det – det ÄR ju designat för honom, vem som helst kan ju se det? Och sen var det det här med giraffen Sofie – det ÄR ju hans plikt att provpipa alla pipleksaker, varför ändra på ett vinnande koncept som vi haft i åtta år? 😛

Jag längtar till sol och varmare tider, så att vi kan träna mera regelbundet på klubben. Jag har inte fått ihop det med utomhusträning – då får Maja sitta i sele, men det blir helt enkelt för klumpigt och jobbigt och dålig kvalitet på träningen på detta sätt. Vi kör i inomhushall något pass per vecka och går en klass3-kurs för Mona Kjernholm varannan måndag nu i vår. I inomhushall brukar jag försöka tajma in en tilltänkt sovperiod så att Maja förhoppningsvis vill snusa i sitt babyskydd – men ungefär hälften av gångerna ändrar Maja sin matochsovklocka och är istället missnöjd och vaken 😉 Då får hon åka bärsjal och så får träningen bli lite som den blir.

Att ha en bebis är ett heltidsjobb med väldigt speciella villkor. Jag har faktiskt, tror jag, nytta av hundträningen i mitt mammaskap 😛 Maja klickertränar mig – det är lite som att köra fågel, fisk eller mittemellan – man får prova sig fram och får omedelbar respons från tränaren om man är på rätt spår eller ej.
Kärleken till henne, hormonellt betingad eller ej, har verkligen golvat mig. Att man kan vara så totalt beroende av en liten människa – och välja henne framför precis allt annat. Hade jag fått välja mellan en miljon kronor eller att få snusa henne i det fjuniga silkesmjuka lilla håret som håller på att växa ut i nån slags konstig men bedårande gollumfrisyr…ja då väljer jag hårsnusandet alla dagar i veckan! Eller att vakna upp på morgonen och mötas av världens största leende som träffar en rakt in i själen…ren och skär lycka och där och då önskar man sig ingenting mer av livet ♥

Men OM vi skall prata lite materiell lycka så önskar jag mig denna månaden ett nytt simkort till hundarna – nu tror jag att jag kan fixa ihop det rent tidsmässigt att hinna simträna två hundar och samtidigt rodda runt en bebis på 40 minuter…jag får ge det ett försök iallafall 🙂 Och nya täcken kom med posten idag – Hurtta Summit Parka i moccafärg, jag behövde någon mer täckesuppsättning att varva med då täckena tvättas dagligen här. Jag slänger in dem på snabbtvätt i maskinen efter promenaden, istället för att hänga upp leriga och grusiga täcken som bara smutsar ner…

Apropå bebisar, så har vi äntligen bestämt hane till Gaffa som kommer paras nu i vår. Calle skall bara göra en fin annons med det arrangerade äktenskapet, så kommer jag outa parningen här sedan 😛
När det gäller de egna hundarna så hoppas jag verkligen att jag detta år får tid att träna och tävla dem – de här åren med heltidsplugg och husrenovering dygnets alla lediga timmar har inte varit snällt mot hunderiet – inte för att jag klagar, och hundarna lever nog ett väldigt gott, aktivt liv hos oss – men det hade varit skönt att t.ex. få en helg helt ledig som inte innebär att man måste bygga altan eller renovera om hela fasaden. Well…kanske när jag är 65 år kommer jag få tid till allt jag vill göra ♥

Om det funkar med Maja skulle jag i vår vilja gå varsin egen kurs med hundarna så att de får egentid med mig. Jag tänker nosework med Baileys och kanske rallylydnad med Humla? Tror båda grenarna hade älskats av båda hundarna – men hela grejen med egenkurs var ju att de skall vara ensamma 😛

Tyvärr kommer nog bloggen fortsätta i nuvarande sparsamma form även i fortsättningen – men den kommer såklart leva kvar! Vill man ta del av dagliga uppdateringar, med brasklapp för lite väl många Majabilder, så följ mig gärna på instagram @blondietales och att gå med i facebookgruppen Kennel Blondietales är ett måste ♥

Bilderna i inlägget är från mellandagarna i Rosendal – förhoppningsvis åker vi snart dit igen! Kameran är väldigt oanvänd, vädret i vinter har inte bjudit på många fotovänliga promenader – att fota två träsktroll mot grå bakgrund, nja, sånt engagemang har jag inte. Sen är det lite svårt att få med sig kameran ut och bära den samtidigt som man har Maja i sele. Tyvärr har hon utvecklat stor avsky för sin fina vagn – att ligga ner och chilla verkar inte vara Majas grej riktigt, men förhoppningsvis blir det en game changer när vi byter till sittdelen senare i vår 🙂

Maja fick ett babygym i julklapp av oss – mycket uppskattat av hundarna! Maja – not so much…att ligga och leka själv i ett gym, nej, vi är inte riktigt där än. Bästa lekplatsen är fortfarande mamma, som känner sig som en multifunktionell ikeamöbel – jag är både soffa, divan, madrass, trappstege, snuttefilt, restaurang och studsmatta i ett 😛

Vi måste innan vi avrundar prata om staffarnas epitet ’nannydog’. Jag kan nämligen inte tänka mig en sämre omskrivning för denna ras. De är hjärtskärande inkompetenta när det gäller bebisar, Humla puffar tillexempel på Majas ookordinerade hand för att hon vill bli klappad, Baileys vill gärna kliva på henne, han skulle pussa ihjäl henne och dränka henne med sin saliv om han bara fick möjlighet och så var det det här med alla roliga leksaker till babyn som både han och Humla åtrår.

Och just det, de är alltid där vi och Maja är. Väldigt nära. Väldigt närvarande. Väldigt märkbara.

I mellandagarna var vi som sagt här i Rosendal och jag skulle ha lite egentid med hundarna och ta dem på mysig strandpromenad. Det var bara det att stranden var borta eftersom vi prickade in den där stormen Urd samtidigt. Så allt var översköljt av vatten och det låg kopiösa mängder tång på den lilla strandremsa som var kvar.

Humla älskar ju stranden i Rosendal och var superentusiastisk – vart VAR den nånstans?? Vi MÅSTE springa runt och leta – och det fort!

Humla…ingen är väl som du…

Nope, ingen strand i sikte, men inte tappade vi humöret för det! Det visade sig gå alldeles utmärkt att fjanta runt i talldungen bakom campingen istället. Man tager vad man haver… 😉