Vi har tillbringat några sköna mellandagar i Rosendal, äntligen där igen! ♥ Det var alldeles för längesedan sist. Vädret här vid havet kan vara magiskt vintertid – krispigt och vitt och härliga löprundor på stranden. Det kan också vara så översvämmat att löprundan första dagen blev mer utav en klättringsexpedition i olika tallar och buskar för att ta sig fram…

Här har livet liksom en annan puls. Alla är så lugna och harmoniska, även hundarna. Och man sover som en stock, oavsett hur mycket det blåser eller regnar, helt galet.

Dagarna med en 14 månaders blir förstås rätt fartfyllda 😉 Maja har lärt sig springa och kommer nu upp i soffor och stolar själv – mäkta stolt över detta, men inte lika duktig på att klättra ner…

Till vovvarnas sorg hade vi missat att de vanliga gosedjuren hade plockats hem för tvättning och inte återburits igen – så de fick använda exakt alla leksaker Maja hade med sig istället. Oj så ledsna de var över detta… 😛

Dags att göra sig redo för promenad.

Humla är lycklig över att ha en så duktig koppelassistent.

Maja ♥ ♥ ♥

Så glad hon var över att kunna gå själv på promenaden. Det är minsann inte det lättaste att släpa runt på tunga vinterkängor och tjock overall – det var hursomhelst en lycklig liten Michelingubbe som lallade runt, kanske dock inte alltid åt det håll vi andra tänkte gå. Mycket vattenpölar, lera, diken och allmänt ojämnt underlag har ju magnetisk dragningskraft för små barn 😉

Solen i ögonen….snart snart kommer ljuset tillbaka!

Mamma och pappa ♥

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Till Humlas stora sorg kunde vi inte besöka stranden denna gång – den existerade nämligen inte. Vi fick hållas längs sanddyner och uppe på torra land. Tyvärr var det bara uppehåll igår, resten av tiden visade vädret sig från sin absolut sämsta sida.

Fina Pumla Tjejflicka ♥

♥ ♥ ♥

Hundarna var pigga och glada – och röjde runt i omgivningarna! Tyvärr blev de flesta bilderna helt suddiga – eller tagna på deras rumpor när de försvann bort i horisonten.

Kompisar ♥

Lite röj på gräsmattan blev det också såklart!

”Fika?”

Maja lånade en mopp ur städskrubben som sysselsatte henne en hel förmiddag. Och Baileys adopterade vänligt men bestämt Alfons Åberg, och överröste honom med hårdhänt kärlek.

Som sagt – det här med ettåringar…

Maja hade en hinderbana i soffan som hon klättrade över, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Statisterna var oavlönade och oengagerade. Skämt åtsido – staffarna måste väl vara bland de absolut bästa barnraserna? Så tåliga och svårkränkta, finner sig i allt och är dundersnälla.

Luttsi skall alltid sitta i knäet när det vankas fika. Det är sen gammalt.

Alfons och jag ♥

Jag och Alfons.

Alfons och jag. Och Humla.

Jag och Alfons. Och Mikael.

Nej, jag har inte släppt honom än…♥