Denna vecka har jag, tror det eller ej, kortvecka och kom hem redan ikväll. Drack en kopp kaffe och hundarna sov sött. Sedan packade jag iordning för att lägga spår och träna lite agility medan spåren la till sig. Tanken var att de skulle få gå varsitt motivationsspår med lite korv i och leksak på slutet. Dessa förhoppningar grusades snabbt när jag kom fram till agilityklubben – jag hade missat att det var kurs och att hela planen vimlade av hundar. Jag som hade tänkt träna slalom med bågar 🙁

Något spår var det inte tal om att lägga heller – kohagarna besöks flitigt för rastning och lössläpp av hundarna på träningen så då hade inte korvbitarna fått vara ifred. Suck. Ibland blir det inte som man tänkt sig, och jag körde istället upp till brukshundsklubben för att köra lydnad.
Baileys och jag hade ett fantastiskt pass ihop – ni vet, ibland bara klaffar det.  Älskade älskade hund! Båda var glada, vi gjorde fantastiskt fina rutskick på 35 m avstånd med leksak i rutan och han drog som en avlöning på kommando. Bjöd även på att springa till rutan flera gånger under passet vilket jag belönade – jag vill ha tillbaka att han kan bjuda på beteendet spontant. Den spontaniteten försvann när vi stramade upp oss och fokuserade på stadga och transporter inför moment. Ja det var ju det här med balans…Antingen har jag en superlydig  stadgad och sansad hund som inte kan göra ett enda snyggt moment  och är helt osjälvständig – eller så har jag en supershowig fräsig racerbil utan bromsar som förvisso gör skitsnygga moment men är helt kokofläng och otroligt spontan och frigjord mellan och inför momenten…. 😉

Vi tränade inkallning med ställande med target samt när jag bara sa Stå. Nästa gång skall jag fortsätta med frysa på tasstarget samtidigt som jag säger kommandot och skickar till externbelöning.
Ingångarna är också i stort sett tillbaka i samma fina ursprungsskick, tack vare handtarget. Yaaay! 😀
Vi gjorde även sättande under gång som var skitsnyggt. Snabba, rappa sitt och han lyssnar direkt på mitt kommando.
Fjärren är ett annat glädjeämne – kommandot Back för att få fram bakåtsitt från stå verkar tamejtusan sitta även på några meters avstånd. Dags att lägga in i kedja när vi kursar för Mona på torsdag! 😀

Passets enda smolket i bägaren var vittringen. Alldeles för hög energinivå och har återigen gripa-tanke istället för nosa-tanke. Efter ett misslyckat första försök, strödde jag istället ut godis på en rad fram till pinnarna och placerade dessa vertikalt på rad bort från oss istället för att träna tävlingsmässigt där de ligger på en horisontell linje i förhållande till hundens position. Jag tror att vi måste få in mycket mer vittringsträning i vardagen, korta pass där fokus är på att leta godis. Men även här är det viktigt med balans – när jag kört för mycket godisskick nosar han något förfärligt innan han griper rätt pinne, han räknar inte med att han skall gripa överhuvudtaget utan tror bara att han skall hitta godis. Och som sagt – hur sjutton gör jag för att hitta en bra, lugn energinivå inför momentet? Skickar jag på några meters avstånd flyger han ju som skjuten ur en kanon. Jag har faktiskt hellre än hund som såsar in och ut och gör ett riktigt lojt moment men som har rätt tanke dvs nosarbete och inte apportering.

Mellan momenten fick han göra Sitt i grupp utan grupp, när jag ställde iordning rutan, vittringen etc. Supernyttigt! Han sitter som ett ljus. Emellanåt går jag fram och belönar, trycker på tassar och sidor för att kampanja in att det är frysta tassar och position som gäller.

Humla var också överlag ett nöje att träna med. Så otroligt explosiv och rapp i sina rörelser, helt otroligt. Körde rutan med och utan target, tror dock att vi måste köra mer tasstarget i rutan ett litet tag framöver för att få in rätt tänk. Hon är väldigt engagerad men utan target blir det helt enkelt för otydligt för henne ännu.
Viktigt också att låta henne trampa på tasstarget några gånger utanför rutan så att man klickar för fotstamp när hon har huvudet högt (viktigt med belöningsplaceringen här). När hon blir för ivrig har hon nämligen en tendens till att vilja apportera in targeten och nypa i den… 😛

Apropå apport så är de fina gripandena tillbaka igen. Glad och griper direkt när apporten kommer fram. Inga tendenser till tugg idag, varken i spontant gripande eller när vi gjorde ingångar. Under löpet kliade det tydligen mycket i tänderna, nästan så att man trodde att hon varit en ökenråtta i ett tidigare liv 😉 Vi gjorde världens snyggaste släta apportering – hon var såååå taggad på den när jag kastade iväg den och jag såg hur hon väntade på mitt kommando för att få explodera iväg – och helvete vad hon springer. Klockrent gripande i luften och vänder tillbaka på en femöring. Fin fart in och självständig, säker ingång där bakdelen hamnade rätt och inga tendenser till tugg fanns. Det blev kanonbelöning naturligtvis och sedan var jag nöjd! Man skall avsluta när man är på topp!  😀

Vi tränade därefter ingångar efter hoppet – hon har rätt tanke när jag vänder runt på stället efter ingången men inte när jag ställer mig snett. Hoppet älskar hon och taxerar fint, slår aldrig i utan gör det riktigt snyggt. På agilitybanan känns det däremot som hon river vartenda hinder just nu. Svårt att titta på matte och se hindrena samtidigt 😉
Vi gick vidare och hon fick istället bjuda på ingångar spontant utan något hopp. Dessa blir skitfina. Måste få in samma tanke även vid hopp, apport och inkallning. Det känns som hon blir väl luftig här.

Jaha tänker ni nu. Herregud vad bra det gick. Finns det verkligen inget smolk i bägaren? Var inte rädda, jag har sparat det värsta till sist….nämligen vårt fullkomligt havererade fria följe. Det är verkligen ett helt icke existerande moment just nu. Korthuset rasade när jag började ”krångla” med rakheten och vänstertramp med rumpan. Humla tyckte det var jobbigt och visade tidigt tendenser till ljud och frustration, vilket jag ignorerade och inte tog akt på i tid. Sedan dog motivationen , attityden blev utbränd och positionen tog tjänsteledigt. Status idag är att hon skriker som en brandvarnare när vi tar första steget framåt. Att stå i fotposition är så oerhört laddat, jag kan bara viska lugnt och måste klappa typ hundra gånger för att få ner henne i laddning. Stackars Humla. Hon spänner sig så och vill så gärna göra rätt. Jag inser att jag inte kommer åt problemet när hon blir i denna sinnesstämning. Vi får angripa det ur en annan vinkel. Tänker mig att köra enbart spontana bjudningar på fritt följ, där jag kastar gotta åt hunden och sedan vänder om och går åt andra hållet – när hunden söker upp min vänstra sida klickar jag och kastar ny belöning. Efter några gånger kan man gå några steg fritt följ för att sedan klicka och kasta gotta ochsåvidare. Det är min tanke. Vi måste få tillbaka det fria följet och rätt känsla – inte stå och stampa frustrerat i pillepill vändningar på stället och utgångsposition.

Imorgon har vi staffetjejer bokat in onsdagsagility istället för fredagsagility. Håller tummarna för fint väder så att vi kanske kan fota hundarna i action! 🙂