Idag var vi på lydnadskurs för Lottis Andersson på förmiddagen. Kursen hölls på Elfsborgs brukshundsklubb och tanken är att detta skall bli Humlas och min ”egen” kurs, där hon får vara i centrum. Jag har gått kurs för Lottis för längesedan, med Baileys, när vi precis börjat träna tävlingslydnad. Men det är ett par år sedan nu och det var kul att träna för en ”ny” instruktör!

Ni vet att jag tycker det är guld värt att kunna träna för olika instruktörer – och kanske särskilt nu när jag och Humla skall vända en trend inom vår lydnadskarriär – bort med irriterad matte och taskig relation, och fram med Humlas hela potential. Vilken är helt enorm! 😀

1013857_10151897683191987_1282100266_n

Idag visade jag upp en kort kedja med fyra moment där vi fokuserade på transporter och sen visade jag upp fria följet. Jag fick mycket input på både kedjan och FF, så nu skall vi träna i två veckor och se hur långt vi kommit nästa kurstillfälle.
När det gäller kedjan tyckte Lottis (precis som jag för all del ;-)) att jag måste strukturera upp transporterna och göra det tydligt för henne att transporten också är ett ”moment”. Det skall vara en signal på det och det måste vara skiljt från fria följet. Jag har upplevt de senaste två veckorna när jag kunnat träna lydnad flera dagar i veckan, att Humla känns fladdrig i transporterna och lite ofokuserad inför uppställningen inför nytt moment. Fladdrigt, pipigt, tjuvstartigt, lite mer pipigt, och jag har behövt ha både en och två tummar i ögat på henne för att kunna hålla ihop kedjan. Vi behöver helt klart träna mer till kommendering, få tydlig rutin inför transporterna och bättre förutsättningar för själva lydnadspassen i stort.

1604374_10151899593506987_1033409210_n

För vad som avslöjat sig den senaste tiden är att det inte, surprise surprise, är ett optimalt upplägg för Humla att sitta och skrika sig blå i ansiktet av avundsjuka medan Baileys tränar, för att sedan vara så uppvarvad och full av energi och arbetslust och glädje att allt bara blir till kaos i det lilla huvudet. ”Äntligen är det min tur och då måste jag göra tusen saker på de få minutrarna jag blivit tilldelad” typ… stackars fina lilla Racer-Humla. Nu skall det bli ändring!
Idag fick Baileys inte köra nånting alls, och visst var det lite stissigt på uppvärmningen men sedan gick det riktigt bra. Jag hade Humla med mig hela tiden och tränade mer eller mindre oavbrutet i två timmar. När de andra ekipagen körde så tränade vi vid sidan av. På så sätt var hon i fin balans när det var dags för kedja och fritt följ.

Till det fria följet då. Momentet har rasat ihop som ett korthus och består nu av kakaduatut, en plogande arg liten vovve som inte jobbar in med rumpan och har allmänt usel teknik samt en jättefrustrerad matte med mord i blick. Nånting drastiskt måste hända – det känns som att det här eviga ”jobba in med rumpan” och sidförflytta för att få positionen rätt inte leder nånvart. Utvecklingskurvan är iallafall tämligen flack.
På Sikta mot stjärnorna i torsdags föreslog därför Mona att jag skulle börja belöna med godis i armvecket. Jag tror säkert att den belöningsmetoden kan funka men också att vi måste reparera själva känslan i momentet. Lottis gav oss ett par olika tips idag som vi skall jobba med, och nästnästa måndag tänkte jag få det filmat för att kunna se utvecklingen.

1621729_10151896827371987_1539975615_n

Det vi tränade vid sidan av var blandannat gruppmomenten, hopp över hinder – långa uthopp verkar vara omöjligt att utföra utan target tydligen, så fort man tar bort targeten så tar Humla ut en generös marginal på typ 20 cm ;-), och fjärren. Fjärrdirigeringen var riktigt fin idag, genomgående fina sitt från ligg och ganska rakt också. Hakan i backen var däremot svårt med andra hundar och tävlingsledare – momentet funkar fint i vardagsrummet och utan störning, men måste helt klart tränas på fler platser 🙂