I onsdags, efter tre dagars ösregn, höll det äntligen upp på eftermiddagen. De stackars hundarna hade inte fått göra något kul alls på hela veckan, och vi bestämde oss därför för att ta en rask promenad till Vänern och bada!

Vi har alltid klagat på Baileys, över att han är en sådan mespropp och badkruka. Han är jätteförsiktig i vattnet, och måste uppmuntras mycket om han frivilligt skall simma ut – även om man kastar ut roliga leksaker i vattnet. Humla däremot, älskar deras kastfyr, och kastar sig glatt ut i böljorna! Hon är iochförsig inte jättenoga med att bada, ifall inte fyren finns med och hennes badglädje beror nog rent krasst på att hon är extremt tävlings- och konkurrensinriktad – och att det är värt att gå genom eld, för att undanröja möjligheten att storebror skall få något ”åtråvärt”.

Och när man är besatt av att vinna, är det lätt att prioritera bort värdsliga saker som tillexempel möjligheten att andas…en kallsup, hög puls och adrenalinpåslag ihop med en konkurrenssituation blir en livsfarlig kombination, trots långgrunt vatten och flytväst.

Vi vet inte helt säkert vad som hände – men andra gången vi kastade ut fyren, och Humla stack efter fick hon antagligen en kallsup när hon skulle gripa den. Hon började simma in mot land, men ungefär på halva sträckan tvingas hon släppa den och ta sig upp på stranden för att hosta upp vatten. Hon ville emellertid genast ut igen, och nu hade fyren flutit i land såpass mycket att den endast befann sig någon meter ifrån strandkanten.

Humla sticker ut igen, men plötsligt ser vi hur hon två gånger i rask följd liksom ”dyker” ner med huvudet under vattenytan, och håller huvudet under vatten onormalt länge för att det skall kunna sägas vara frivilligt. Sympatiske storebror Badkruka passar självklart på att sno fyren, när lillasyster håller på att kvävas och Mikael får störta ut och grabba tag i hennes flytväst.

Antagligen har hon fått en host/kräkreflex när hon gått ut i vattnet, och därmed böjt ner huvudet. En reflex går ju inte att reglera viljemässigt. Efteråt höll vi henne lugn en stund och jag tror att både vi och hon inte riktigt fattade vad som hade hänt. Hon verkade pigg och ville hemskt gärna gräva ner och döda fyren. Däremot frös hundarna väldigt eftersom det blåste upp till oväder, igen, och vi promenerade hemåt till husvagnen igen.

Väl hemma torkade vi hundarna och satt sedan och mös framför värmefläkten. Sedan bäddade vi ner dem under en filt medan vi packade ihop våra saker. Tanken var att äta lunch på Läckö slott och besöka deras köksträdgård, för inspiration till vår egen som skall ta form nästa sommar.

Men det blev ingenting av detta – efter en liten stund kommer Humla ut i förtältet, skakar i hela kroppen och andas häftigt. Jag trodde kanske att hon var ”jättenödig” och sprang ut med henne – men hon kunde inte hålla balansen när hon kissade och orkade inte gå tillbaka, utan satte sig bara ner i regnet. Humla avskyr regn, så då förstod jag att det var fara på färde!

Jag tittade på tandköttet – som var kritvitt, och sedan tog det inte många minuter innan vi gasat upp min gamla skrotiga Seat på väg till Skara djursjukhus! På vägen in blev Humla helt avskärmad och reagerade inte längre på oss. Det var fruktansvärda minutrar innan vi kom fram och kunde springa in med ett lealöst litet bylte invirat i en filt.

Sedan gick allting fort – Humla lungröntgades akut, och fick sedan läggas i en kuvös med syrgas. Hon lades in, med värmebehandling och dropp, i väntan på uppföljande röntgen dagen därpå. Veterinärerna trodde att hon hade aspirerat kräks och vatten ner i lungorna. När vi lämnade henne var hon verkligen dålig – hon reagerade inte på någon av djurskötarna eller veterinärerna som hanterade henne. I normala fall hade hon insisterat på pusskalas och sitta i knäet-gos…

Det blev minst sagt en tung bilresa hem – vi var chockade, allt hade ju gått så fort och det kändes hemskt att bara ha en vovve i baksätet.

Dagen efter fick jag på eftermiddagen åka upp till Skara igen och hämta hem en mycket trött och tagen liten Humla. Fortfarande väldigt andfådd, men glad över att se mig – vilket var ett friskhetstecken! Det var ”bara” vatten hon hade fått ner i lungorna, och det tar kroppen hand om själv bara man låter hunden vila och ta det lugnt, och ge akt på eventuella infektionstecken.

Vill höja ett varningens finger för att låta hunden själv avgöra vad den klarar av och inte, i en uppspelt situation när det finns vatten med i bilden. Vi var alldeles för godtrogna och överlämnade för mycket ansvar på Humla! Om hunden får en kallsup – hämta in den till stranden och ge den gott om tid att lugna ner sig, även om den protesterar. Och vid vattenlek skall hunden ha flytväst – det är inte det minsta mesigt eller snutteputtigt, utan en ren säkerhetsåtgärd!

Även om försäkringen ersätter en del, blev vi x antal tusen fattigare av denna lärdom 🙁