Mitt i allt tentaplugg har jag funderat mycket kring hur Humlas agenda för våren och sommaren skall se ut. Vi måste verkligen förbättra vår relation till varann och jag har haft många tankar kring vårt teamwork och samspel hittills. Förbättringspotential finns – enkelt uttryckt 😉

Naturligtvis handlar allt om mig. När chocken över att staffevalp 2 inte var ett jäkla helgon som staffevalp 1 var – blev sorgen över att numera fullvuxna staff1 inte alls uppskattade att få en staff2 i huset allt mer framträdande. Det har jag aldrig hört eller läst om någonstans? Jag trodde att alla hundar blev bästa vänner direkt, iallafall om man ser utifrån hur många bedårande valp-ligger-jämte-stor-hund-och-gosar direkt i soffan.
För att överhuvudtaget kunna ta en bild på Humla och Baileys tillsammans fick man tvångskommendera honom med sin strängaste röst – så höll det på nästan det hela första året. Sedan började han successivt acceptera att hon var som en bit silvertejp han helt enkelt inte kom undan, och började resignera.

Då kom nästa skov. Nämligen att Baileys var konstant ledsen och nedstämd, inte hittade sin roll i nya flockkonstellationen och blev oerhört stressad på ett sätt jag aldrig någonsin sett honom – vare sig innan eller efter denna period. Promenaderna var ett helvete eftersom jag fick fjärrdirigera den glada gummibollen Humla oupphörligen – medan Baileys blev låg och ledsen och hela tiden trodde att det var han så åsyftades när jag gastade NEJ, STANNA, SIDAN osv. Tillslut vågade han inte göra nånting på promenaderna utan travade bara vid sidan utan att ens kissa eller sätta nosen i backen. Mitt hjärta blödde.

Andra sommaren visade det sig att Baileys blev otroligt reaktiv och osäker när både han och Humla var ute i trädgården. INGEN fick gå förbi utan att bli noggrant och misstänksamt inspekterad eller utskälld av stressade ”panikångestsyndromdeluxe2012” general Baileys. Varken grannar, barn, cyklister eller gud förbjude andra hundar. Grannens dövstumma 15 åriga labradortik har nog aldrig blivit så dödshotad som den sommaren….tur att hon inte märkte något själv! 😉

Successivt började det vända, jag vet inte riktigt vad det berodde på – vi jobbade på ett annat sätt på promenaderna, vilket numera har fått konsekvensen att Baileys styr sina promenader helt själv. Han kommer aldrig in till sidan på första försöket, om han själv analyserat situationen och bedömt att han kan fortsätta framåt 😛 Humla däremot är ju superlydig. Men jag låter honom hållas – han upptäcker alla bilar, cyklister och hundekipage långt före mig som regel och går att lita på till 110%. I Helsingborg dröjde det inte många rundor innan han förstod att delad gång- och cykelväg innebar att man måste springa till höger och inte korsa den vita linjen 😀 Något som fladdriga Humla aldrig ens noterade….

Numera, i takt med att Humla blev vuxen, så är dem de goaste vänner och Baileys blir istället ledsen om Humla inte är hemma! Det första året fick vi lämna bort Humla till mina föräldrar eller syster varje helg så att Baileys kunde få andas ut och kunna slappna av.
Numera  leker de hela tiden, det är till 90% av gångerna Baileys som bjuder in till lek, och de är verkligen supermysiga mot varandra. Aldrig något bråk eller gruff eller fulfasoner. Och att ha dem båda lösa på tomten går alldeles utmärkt igen – Baileys är precis som sitt vanliga gamla trygga glada jag och vaktar inte längre Humla mot yttre fienden i Örby…

Ja det var ju inte det här jag skulle skriva om. Utan att det kan vara knepigt att skaffa hund nummer 2, som är totalt olik hund nummer 1. Även för mig som lärt mig träna vovvar som Baileys, som var min första hund. Jag har inte riktigt samma verktyg för att plocka fram det bästa ur Humla, utan märker att jag ständigt blir irriterad och arg i träningen. ”Där kunskapen slutar, tar våldet vid” är ju ett känt citat och det kan jag verkligen skriva under på. Det är ytterst sällan jag blir arg på Baileys, medan jag blir arg på Humla minst en gång varje träningspass. Humla knockar mig exalterat i ansiktet, hugger mig glatt i handen istället för i kamptrasan när vi leker, låser sig tjurigt på utlagd leksak och försöker tjuva, förstår inte alls vad jag menar när jag själv tycker att jag förklarar jättebra….ja ni hör ju själva! 😛

Jag  tänker att det inte spelar så stor roll vilken typ av kurs vi går, huvudsaken är att vi går nånting tillsammans bara jag och hon, och där storebror Jesusbarnet inte får följa med. Sedan har jag funderat lite kring om kursen skall handla om nånting vi kommer ha nytta av i tävling – ska man t.ex. gå en tävlingslydnadskurs? Men jag resonerar istället så här – att hellre en kurs i en gren där jag inte har några egentliga tävlingsambitioner, det skall inte vara så mycket ”allvar” utan mer att vi förbättrar känslan i träningen och relationen till varandra. Och då kanske en nybörjarkurs i typ agility hade varit något? Eller freestyle?

Jag såg även att HallåHund hade en brukskurs i sök och uppletande som jag var sugen på – eftersom jag vill lära mig mer om brukset och tävla båda hundarna mer i spår under 2014. Jag tror Humla hade tyckt söket varit jättekul och verkligen hennes grej – men så kommer ju den tråkiga ekonomiska aspekten in i det hela. Som student har man, tro det eller ej, inte råd att gå hur många kurser som helst. Även om man skulle vilja 😛

Så just nu lutar det åt att vi kommer träna lydnad för Mona och Lottis (med älskade Staffemaffian!) under våren, och att vi går en agilitykurs bara vi två – och kanske en freestylekurs längre fram! Vad tror ni om detta? Ge mig gärna input på mitt resonemang…Jag tror själv om man kan lyfta ur träningen och relationen från ett tävlingssammanhang, att det kan göra mig lite lättare till sinnet och känna mig gladare och inte lika pressad som t.ex. tävlingslydnaden tenderar att bli med turboväxlad Racer-Humla…. 🙂

Sen är nästa punkt Simskola. Egentligen vill jag simma båda hundarna nu i vinter/vår – men Humla är den som behöver det allra bäst. Baileys har aldrig någonsin varit så här stark – både styrke och konditionsmässigt! Medan Humla hemskt gärna vill spara på sina bakben och inte jobba fint med påskjut så som jag önskar. Hon HAR förutsättningarna för en riktigt bra trav – det krävs bara lite mer ro i skallen samt lite mer kött på bakbenen, så tror jag att det kommer bli riktigt bra.

Därför är tanken att vi skall gå och simma en gång i veckan – jag skall kolla med Borås djursjukhus, som tydligen har lite billigare ”egen-simkort”. Går ni och simmar någonannanstans med era hundar i Borås-Varberg-området får ni gärna tipsa mig här såklart! Tänk om hon skulle kunna ta både Baddaren och Silverfisken i vår? 😀