I måndags kväll fick jag samtal från Tidaholms BK att jag, mot alla odds, fått den sista reservplatsen till apellspåret på söndag, som jag anmälde mig till för jättelängesedan! Jag tackade utan eftertanke ja – och ångrade mig sedan, för vi har spårat EN gång i början av sommaren och har precis plockat isär de flesta av lydnadsmomenten. Oj oj oj…..
Jag har aldrig ens bevittnat en brukstävling förut, så vi får se det som ett studiebesök helt enkelt. Vi har inget framförgående klart på långa vägar, så vi får se om vi avstår det momentet helt och hållet. Jag trodde han förstod kommandot “Fram!” från agilityn – och det gör han förvisso. Men “Fram!” enligt honom betyder att han skall söka “hinder”, vilket har gjort veckans försök till framförgående rätt roliga att se på för eventuella grannar som stått och tittat på spektaklet i våran trädgård 😀 Baileys har hoppat upp på trädgårdsmöbler, staketpålar(!), trappor, blomkrukor osv i sin iver att göra matte till lags….underbara hund!

Budföringen kommer också bli intressant – han har inga problem med att förstå Marsch-kommandot och springa i full fart och sätta sig fot hos mottagaren, problemet är att han har myror i byxorna och kräver en strängt förmanande mottagare för att inte tjuvstarta tillbaka…

Men just nu är vårt största problem faktiskt….spårandet! Det trodde jag verkligen inte – kände att vi hade en bra grundträning förra hösten och visst har vi spårat sporadiskt i vintras samt litegrann i våras. Men att släppa ut Guldlock på sitt första “tävlingsmässiga” apellspår i regnet i tisdagskväll var som att se Bambi på hal is…Förvisso hittar han apporterna förhållandevis enkelt, men i varje vinkel snurrar han och slår. Idag tänker jag lägga krut på spårandet och lägga spår både för- och eftermiddag. Lydnaden får väl bli som den blir helt enkelt! Det är ju dessutom ingen mening med att ens köra lydnaden om man inte klarar sig runt spåret….

282937_10151578554011987_471594268_n

här såg det ut igår em, med ett två timmar gammalt spår. Virrigt och Baileys ser ut som en glad senildement med “halvkoll” på läget. Till hans försvar måste jag säga att han fakiskt var dödstrött efter löpning, spår och lydnadsträning samt att det var tryckande åskvärme när vi gick det här sista spåret…..Positivt är att han inte går ur jobb utan fortsätter, och ber inte matte om hjälp utan verkligen fortsätter att kriga på. Här hade jag efter Mias tips lagt godisburk eller apport precis i vinkeln, vilket funkade bra i föregående spår (som inte blev filmat) men naturligtvis ballade det ur det här sista spåret. Han missar sista vinkeln och gör stora slag, och missar sedan slutbelöningen (om ni undrar varför jag håller in honom i linan och sätter mig ner, blev osäker på hur jag skulle göra – han fortsätter ju faktiskt att spåra åt rätt håll men med missad slutbelöning blir ju spårandet lite tråkigt avslutat…?)

Det här akut påkomna träningsbehovet för Baileys del har gjort att Humla i princip inte fått någon träning alls, tyvärr. Jag lever emellertid i förhoppningen om att vi ändå kan skrapa ihop till vårt sista första pris imorgon, även om det nog inte blir några kanonpoäng. Apporteringen har vi iallafall övat, och jag hoppas kunna ha ett moment där hon sitter ner och inte reser sig upp efter gripandet – men vi får se 🙂

I tisdags trotsade vi ovädret och hade vår första träning med Staffemaffian, jätteskoj att träffa Anna och Elin igen! Jag hade som mål att inte bli arg på Humla – vilket jag uppfyllde. Jag var inte alls arg på henne, ignorerade att hon rev i början och körde bara på. Och då gick det mycket bättre och rivningarna blev färre och färre när jag inte gick in och störde henne utan bara sprang på och lät henne suga på hinder och tunnlar själv. Baileys älskade att få köra agility igen, its a shame att vi inte har tävlat då detta tydligt är hans älsklingssport… :-/ Han hade i det närmaste 100% successrate på slalomet, både höger och vänstersidigt, efter en hel sommars uppehåll. Fantastiskt!
Däremot blev jag arg på honom (och inte Humla! :-)) då han tyckte att han tydligen inte behövde ligga i ner i vätan när vi gick banor och gick igenom övningar, utan ville hellre stå upp och bräka som ett jäkla får. Varför skall han, stjärnan, behöva ligga ner och ha tråkigt? Det blev ett par ordentliga halsbandsnacksving och urval ur mitt rika förråd av könsord, innan poletten trillade ner/schlagerstjärnan gav upp. I vissa situationer tror jag definitivt inte på det här med klicker….

1150142_10151582171791987_1670030702_n

Igår var vi hos Anna på Hund i Harmoni i Kungsbacka för återbesök och genomgång av Baileys nackskada. Det kändes MYCKET bättre, och det stämmer också överens med min bild av läget. Jag märkte redan dagen efter första behandlingen att han var mycket gladare och mer sig själv, och även gladare och busigare i lydnaden. Underbart!

Ikväll är det nystart för Sikta mot Stjärnorna för Mona Kjernholm! Lill-Humla får stanna hemma och allt krut får tyvärr läggas på storebror denna vecka. Jag behöver öva platsliggning, budföring och förhoppningsvis snickra ihop ett hjälpligt framförgående….miracles do happen eller vad säger man 😉