Här kommer lite bilder från förra veckans “mattevecka” i Helsingborg. Tyvärr ösregnade det hela veckan, och denna vecka har fortsatt i samma anda. Suck. Men på söndag är vi tre igen som styr kosan ner mot sundets pärla, och då hoppas jag verkligen på att kunna knäppa lite sprakande höstbilder. För Skåne är verkligen vackert nu!

Nu blev det ju bara en vecka i lägenheten nere i city, och man kan ju lugnt konstatera att det inte är några stadshundar jag har. Nej, riktiga bonn-hundar från Örby socken 😛
På vår innergård fanns en pytteliten ler/gräsplätt med lite buskar, som jag tänkte att vad bra, då kan hundarna kissa där på morgonen innan vi går till någon av grönområdena (som alltså ligger några minuters rask promenad bort). Baileys utnyttjade glatt gräsplätten, medan Humla rynkade på näsan och menade att hon inte alls var kissenödig. Hon kunde inte alls tänka sig att kissa där det var blött. För att fem meter ut på gatan kissa ner sig i en vattenpöl….

Likadant med nummer två. Nope, Humla är inte alls pluttenödig. Gräsplätten har inte rätt ambiance. “Är du säker, Humla? Det är en kilometer till parken och inte ett enda grässtrå på vägen dit.” “Japp. Tvärsäker. Jag är inte det minsta bajsenödig. Jag kan gå hundratusen kilometer. Lätt!” Eller vänta lite, det kunde hon visst inte. Femtio meter ut, mitt i en korsning vid Södergallerian där det dessutom var vägarbete, blir Humla sådär härligt spontant skitenödig som man ju kan bli. Hon satt väl i fyra fem dödslånga minuter och noggrant krystade fram en liten korv, medan en stor asfaltbil med orange blinkljus väntade på att kunna passera. (Ja, Humla satt ju och sket mitt i gatan.)

Och lilla gullsnutten Baileys…den fyraåriga valpen. Gud vad jag älskar den här hunden. I parkerna finns det kaniner, sorkar, ekorrar och änder som alla är Baileys egna. Han är i sitt esse  som djurskötare. Och alla övergångsställen som skall nyttjas! Baileys älskar övergångsställen! Jag försöker fundera ut när vi lärde honom att man skall gå över gatan där det är vita linjer i asfalten. För det är nämligen bara där han går över. Och självklart stannar han före. Skitgulligt.

Men inte lika gulligt när man gått över gatan på ett övergångsställe och skall fortsätta på andra sidan…då dyker det upp ett annat övergångsställe, som leder oss tillbaka till motsatt sida. Då vill Baileys naturligtvis gå över igen. Och igen. Och vid nästa. Och nästa. Och i innerstan finns det mååååånga övergångsställen 😉 Det blir rätt kreativa promenader på detta sätt.

Humla har samma faiblesse för automatiska skjutdörrar. Därför har vi besökt Seven Eleven, Nordea och Fonus begravningsbyrå varenda lunchkisserunda. För när en dörr glider upp när man passerar, ja då går Humla självklart in 😀

Tyvärr har veckan också inneburit en del ilska, vanmakt och frustration från mattes sida. Jag tänker sammanfatta mina arga tankar i ett separat inlägg, när jag kan formulera mig bra. Kort sagt, så har Humla en helt otrolig fingertoppskänsla när det gäller att göra fel val, vara kreativ på fel sätt och reta gallfeber på matte.

För att ta ett exempel så var Humla på en lunchrast som vanligt helt wild and crazy och uppe i det blå. Plötsligt under ett stafferejs med brorsan, attackdyker hon med huvudet före in i en smaskig bajskorv hon hittar i ett buskage. Hela det vita i ansiktet var brunt, och jag fick bajs på händerna när jag vrålande ville strypa henne lite diskret framför alla barnfamiljer i parken. Fy vad arg jag var! Med bajsigt koppel och halsband fick jag slänga in mina kläder i badkaret och låsa in hundfan i buren, för jag hade inte tid att bada henne på lunchen. När jag kom hem på eftermiddagen hade hon kräkts upp ungefär ett kilo elefantbajs och smetat ner hela burinredningen med detta…

Nu hoppas jag att de skall trivas i den nya lägenheten – för det var ju enkom för deras skull som jag bytte. Nu bor vi grönt, lugnt och lummigt med mycket strövområden alldeles inpå knuten, samtidigt som det är cykelavstånd från sjukhuset. Lägenheten är väldigt liten, men ändå mysig och Baileys charmade alla grannar när han lyckligt hjälpte till att flytta i söndags. Han sprang in och ut från flyttbilen med ett ben i munnen och knorrade glatt och var ivägen när vi bar in säng och soffa. Han passade även på att besöka en av mina grannar, som råkade ha ytterdörren öppen och jag fick, som tur var, inte ovett för att han var lös utan idel lovord över den härliga hunden som visade upp sitt ben och ville bli klappad 😀

Så det känns bra! Och Baileys ben har legat på golvet och väntat hela veckan. Jag vet att jag är löjlig, men jag saknar faktiskt hundarna otroligt mycket när jag är ifrån dem…

Baileys husdjur.