Den sista tiden har det verkligen blivit galet dåligt med hundträning, dels pga vädret, dels pga alla andra himla onödiga saker matte håller på med – som tränar, jobbar och renoverar. Några härliga löpturer och lite agility har det iallafall blivit av, men det märks att Baileys gärna hade tränat betydligt mer “ordentligt”.

Igårkväll trotsade vi de svarta molnen på himlen och åkte till Hedgärdessjön för att springa. Husse sprang milrundan och stack iväg före matte och vovve som skuttade runt på 8 kilometersspåret i Fivefingers respektive leriga små tassar. När vi kom till ett ställe där spåren viker av från varandra, satte Baileys nosen i backen och drog in på milspåret – där husse antagligen sprungit för bara en liten stund sen. Hur jag än försökte övertyga honom om att husse skulle springa själv och att det inte var expedition “Rädda Joppe – död eller levande” vi var ute på, så blängde Baileys skeptiskt på mig och travade bakom en bra stund. Tills vi blev omsprungna av husse lite längre fram (spåren går i och ur varandra hela tiden runt sjön) – då blev det pusskalas, och vi beslutade att han skulle få springa med Mikael sista sträckan. Trodde vi ja… efter en stund kommer Baileys tokrusandes nedför ett kalhygge, han har smitit från husse och gett sig ut på ett räddningssök efter matte i skogen…tydligen såg jag väl lite klen och ostadig ut på foten 😉

Svansviftningen är en indikation på att fotografen snart kommer bli glatt överfallen av sitt husdjur med en flodhäst i plysch 😀

Ikväll har vi tränat lydnad, och mitt projekt i veckan är alltså den mängdträning av rutan som inte blev av förra veckan. Jag tänker flytta rutan varje dag, och inte låta Baileys se när jag sätter ut den. Förhoppningsvis kommer vi med denna typ av träning få in mer ordförståelse och över hur det färdiga momentet ser ut på tävling. Min tanke är att inte skicka på kommando utan först låta honom bjuda på nära håll, säga “Kör!” eller liknande de första skicken för att sedan öka avståndet och göra ordentliga skick med kommando “Rutan”.

Ikväll satte jag ut rutan på ett gräsområde en bit från huset, på en plats som vi aldrig tränat förut. Baileys väntade med nosen tryckt mot ytterdörren när jag kom tillbaka och flög ut som en galen känguru när jag öppnade. Att han var toktaggad är väl en underdrift…På väg bort berättade jag att vi skulle göra rutan, och faktum är att han såg den på flera hundra meters håll. Problemet är att det nära på sprutade eld ur nosen på honom, han såg ut som den lilla draken från “Bamse i trollskogen”. Den lilla draken drog således mot rutan i en fart som tveklöst kostat honom körkortet, och tyvärr blev också bromssträckan lite väl lång. Han stannade glatt i sandlådan 20 meter bakom rutan. De följande skicken gjorde jag enligt “upplägget” ovan och alla blev lyckade, den lilla draken gasade på med sin propellersvans och hade skitkul.

Inte utan min Ikea-hund. Den rastas på tomten hundrafemtioelva gånger om dagen, ifall dörren står öppen 🙂 (Vem hämtar in den? Emmas Alltransporttjänst AB såklart.)

När det gäller tvåans fjärrdirigering har jag inte fått bukt med “puppeskutten” på långa avstånd. Då jobbar han inte upp med frambenen utan skuttar upp med följden att bakbenen hoppar fram. Efter lite funderande tog jag fram klickern igen, det blir ju tydligare om jag bara klickar för de korrekta uppsitten istället för att säga “Oj nu blev det tokigt” och göra om. Puppeskutten kommer bara på långa avstånd, vilket indikerar en dragning framåt mot matte. Externbelöning funkar bra, men han kan då också börja skruva sig och bli sned, vilket jag absolut inte vill.Som tur är verkar han inte bli låg av fjärren utan tycker att det är kul, och koncentrerar sig verkligen. Så även här hoppas jag att mängdträning kan ge ett genombrott.

Det fria följet känns bra, men jag måste vara tydligare med att markera när det är slut. Jag behöver även gå mer till kommendering, för min egen skull. Vovve följer med bra, och det är ett nöje att gå ett fritt följ med en hund som har så galet lätt för att jobba med bakdelen.

När det gäller agilityn så lyser de harmoniska starterna med sin frånvaro 🙂 Nu håller jag på och jobbar på en startrutin där han får komma in mellan mina knän och sätta sig. Jag funderar även på om jag skall säga “Kör” bara han är stilla någon mikrosekund, för att undvika att bygga upp frustration. Väntar jag ut och han sitter och kakaduar och hela tiden flyttar på sina tassar och försöker tjuvstarta, så belönar jag ju denna “startrutin” med att säga Kör tillslut.

Åh nej nu har kärringen fotat sina blommor igen! Jag VET att det här är en hundträningsblogg, men den här härliga sommarbuketten plockade jag på kvällspromenaden och den doftar underbart av sommar trots att regnet just nu vräker ner 😉