Igårkväll var det premiär av vårterminens Sikta mot Stjärnorna för Mona Kjernholm – en fantastisk kurs som jag verkligen rekommenderar. Man kan verkligen få ut hur mycket som helst av Monas engagemang – om man bara så vill. Jag känner att det sista året har skolan tagit för mycket tid, och att gångerna mellan varje hundträning blivit alltför glesa. Men nu i vår, när jag skall bo hemma, smaka på ordet förresten…hemma…., så ska jag verkligen utnyttja potentialen i denna kurs!
Hundarna var dödströtta efter en två timmars promenad runt Kalvvik – först hade jag tänkt mig en löprunda, men det snöade och blåste så elakt att KSKs isiga motionsslingor inte lockade. Det fick därför bli en rejäl powerwalk på mera säker mark istället!
Som vanligt blev jag sen till kursen – inte för att jag nästan fick bära ut hundarna till bilen, utan för att jag gravt underskattat körsträckan från Örby till Lotushallen utanför Halmstad. Oväder och isiga vägar = det tar låååång tid.
Vi började med träningsmässiga gruppmoment. Baileys var så laddad att han vibrerade i hela kroppen och man fick akta fingrarna när vi värmde upp. Galen och glad och fnattig!
Han höll ändå ihop sig bra, lyssnade fint på mig och ignorerade Monas störning och kommendering. Satt fint, flyttade ej tassar. Jag stod på 5 meters avstånd och varierade med att belöna efter 15, 20 och 40 sekunder – både godisbelöning men också inkallning mot handtarget. Lite pip, men inga tendenser till att vilja lägga sig.
Sedan var det platsliggning och jag fokuserade på hakan i backen och raka nedlägganden. Bra nedlägganden, men tendens att lyfta huvudet vid lämnandet. Han tål omvänt lockande jättebra och även att jag står bakom/vid sidorna/framför honom på olika vis. Även att Mona går nära, kommenderar och ”stör” går fint – om jag står på nära avstånd. Fina uppsitt.
Sedan skulle vi göra varsin kedja – vi var ”bara” 4 deltagare på denna omgång, vilket är en ren lyx! Kedjan skulle bestå av ingång på plan, tre valfria moment med transporter emellan och målet var 80% lyckandegrad. Jag valde hoppapport, ruta och fjärr (ett uppsitt) med medellånga transporter emellan. Allt till kommendering.
Ingången var fin, hoppapport gjorde han utmärkt och med stor energi – fin ut, bra gripande, bra in men ”tyvärr” kraschade han in mot mitt ben i ingången. Jag tror han gör med flit, för att han tycker att det är lite skojigt…. 😛 Rutan var utan band, han pep lite när jag frågade om han såg rutan, och tittade åt Monas håll när hon kommenderade. Men sen gick han ändå ut rakt på mitt skick, och stannade bra. Lite tveksamt nedläggande. Fjärren var bara ett uppsitt från liggande, med Mona som skulle stå nära bakom och kommendera högt. Han var lite störd, men gjorde ett fint uppsitt – sedan bröt jag och gick av planen och belönade med pipboll.
Superfin känsla i denna korta kedja – och härligt efter ett sådant långt uppehåll med lydnaden. Han var verkligen peppad, visade inga tendenser till att gå ner sig. Fina utföranden i momenten – det enda jag skulle önska är att vi har mer kontakt i transporterna och just innan nästkommande moment. Han är lite fladdrig och liksom…ja, fladdrig. Jag vill att han skall vara redo ”direkt” till nästa moment och glatt söka sidan. Vet inte hur jag skall jobba med detta – belöna med klick och godis när han söker sidan efter moment? Tex göra en kedja där jag bara belönar just innan nästa moment?
Humla satt argt och gapade i bur utanför lokalen – inte tänkte jag väl glömma bort henne?
Hon fick visa fritt följ för Mona och fjärrdirigering. Sedan tränade jag henne en hel del ”vid sidan av” med ff, handtarget, hopp över hinder, apportering och fjärr. Så hon var trött, nöjd och supergosig på kvällen sedan 🙂
I det fria följet, som blir sämre ju mindre vi tränar det, tillskillnad från vissa andra moment som faktiskt blir bra av att ligga till sig och mogna litegrann emellanåt. Det här är Humlas deal: Bra position och mycket ljud, eller Dålig position och inget ljud. Hmm…så svårt att välja 😛 Det låter komiskt, men är faktiskt sant. Om hon plogar, och inte jobbar med rumpan så är hon knäpptyst. Men när hon verkligen engagerar sig, ligger fint i position och jobbar in med rumpan så piper hon mer eller mindre konstant som en sådan där ångvissla….
Vi testade med omvänt lockande och mer stadga i belöningarna och genast blev det mycket bättre! Bara något enstaka pip då och då, särskilt i förflyttning åt vänster. Så här skall jag fortsätta träna! Omvänt lockande vid belöning, sitta fint med kontakt och vänta innan man får godis, och sedan fortsätta. På så sätt verkar hon inte varva upp sig.
Vi tittade som sagt också på fjärren – där Humla har en tendens att skruva sig i uppsitten. Alltid skruv åt hennes vänstra sida, så det verkar vara ett starkt muskelminne? Att jobba med belöning bakom funkar inte alls, men däremot att lägga två små godisbitar vid vardera tassen. Men det tar inte bort skruvandet helt. Så vi testade med en planka bredvid henne, och genast fick jag mycket bättre utförande. Endast en gång touchade hon i plankan och vi gjorde om. Så skönt!
Med Baileys tränade jag också kontinuerligt vid sidan av medan de andra körde. Rutan utan band samt ställandena i inkallningen – funkar bäst när man kastar iväg en boll bakom honom. Jag körde någon gång med target, sedan utan – fina utföranden. Dags att öka avståndet mera.
Till nästa tillfälle skall vi planera en kedja UTAN transporter (men man får ange hur många sekunder man t.ex. vill ha på sig inför ett visst moment). Målet är 80% lyckandegrad vad gäller utförande, attityd och vilja. Jag funderar på vilka moment jag skall välja – man fick välja antal moment helt fritt. Baileys har ju svårt att ladda om direkt inför nytt moment om det blir hastigt emellan. Det blir en nöt att knäcka 🙂
Senaste kommentarer