Så var det ”nya livet” igång med utflyttande från lägenheten i Helsingborg och uppstart av nya jobbet i måndags. Detta firades med århundradets värsta förkylning med halsont och hög feber – hela veckan har jag ställt klockan på natten för att kunna gå upp och knapra febernedsättande för att få en jämn fördelning över dygnet, och sedan arbetat långa dagar. Helt värdelöst!
Men bortsett från världsliga saker som sjukdom så känns det ganska konstigt att det här fantastiska drömlivet, som jag längtat efter i nästan sex år, nu när man äntligen är här – ja då inser man att denna nya livsföring kommer innebära andra issues än vad mitt gamla gjorde. Det här med att gräset är grönare på andra sidan, ni vet…gå upp klockan fem varje dag, aldrig vara ledig dagtid, skynda hem för att hämta vovvarna på dagis, träna själv, träna vovvar… Kommer skriva mer om detta någon annan dag, för idag vill jag berätta om hur det ligger till med lydnadsmomenten!
BAILEYS LYDNADSMOMENTEN FEBRUARI
För Baileys del är det vittringen och fjärrdirigeringen som behöver utvecklas mest, rent momentmässigt. Sedan har vi gruppmomenten som blir väldigt försämrade i perioder av lite träning. Tidigare har det fungerat utmärkt om man bara tränar på och gör det varje pass – då är både platsliggningen och sitt i grupp jättefina. Men som sagt, en otränad skriktuta till vovve som inte fått någon uppvärmning innan, det är som att be om en, visserligen tyst och stilla, men ändå tämligen konstant gråt genom hela momentet. Särskilt om jag är synlig.
Fritt följ, hoppapport och metallapport känns otroligt fina nu. Zätat är teknikmässigt fint, med bra stadga men mot slutet har jag belönat lite väl mycket upptag så att han får förväntan och lättar i armbågen. Mona föreslog på Sikta mot Stjärnorna i torsdags att jag skall testa en externbelöning i zätat, för att bygga in lite mer förväntan i momentet. Jag återkommer med utvärdering 🙂
Inkallningen med ställande är ett sådant moment som jag tror alltid behöver underhållas genom detaljträning för Baileys del. Jag märker av att momentet blir försämrat som detalj om jag kör det mycket i kedjor. Försämringen består av ett sämre ställande. Det är också ett moment som blir alltid, alltid, alltid bättre om man ”gör om”, dvs på 2a försöket när man inte är nöjd med det första. Frågan är då, om man skall tillåta honom att få göra om och bli belönad för detta, eller om man skall testa att det alltid är ett försök som gäller och sen har man missat sin chans?
Jag förstår denna tanke, men samtidigt har jag märkt att jag, på den nivå jag är idag, svårt att omsätta detta på ett bra sätt i praktiken. Jag tycker själv det känns tråkigt att bryta och gå av plan, och jag är inte så bra på att låtsas vara glad/oberörd inför mina hundar…det gäller ju att hitta det träningssätt som passar ens hundar, men också en själv som förare. Sedan beror det ju på hur hunden reagerar på utebliven belöning – anstränger den sig hårdare, eller sjunker motivationen/självförtroendet? Nåväl, jag får lov att experimentera lite med detta, och återkomma något slags svar när jag blivit något klokare i frågan… 😛
Just det, så var det vittring och fjärr också! Vittringen går iallafall åt rätt riktning, äntligen, när jag börjat kombinera leta-tanke med att uppmuntra tanken att även apportera in, när han hittat rätt. Vi har ju båda delarna, men svårt att sätta dem samman till en helhet. Just nu är vi på det stadiet att vi gör vittringen på tävlingsmässigt avstånd, jag är noga med att ha en lugn och tyst och fokuserad vovve inför skicket, och sedan röstbelönar jag och tjoar glatt när han griper direkt och kommer in. Då blir han jätteglad och stolt och – viktigast av allt – han blir motiverad och noggrann även i skick nr 2. Innan har det ju varit så att vittringen kan man göra EN gång per pass, annars griper han bara random pinne och är jobbigt överexalterad. Denna enormt tydliga hjälp måste naturligtvis bantas bort, jag tjoar inte när han griper utan först när han är på väg in. Successivt får jag ta bort ”mig själv” från detta, men först vill jag ha fina ingångar med pinnen. Hanteringen av pinnen har vi börjat kampanja in separat, som ni ser 😉
Fjärrdirigeringen fungerar fint på 15 meter utan kommendering. Skiftet stå-sitt är känsligast och behöver detaljtränas emellanåt, för att inte bli ett ”framåtsitt” där han skuttar fram med rumpan istället för att kliva bakåt. Med kommendering är det en dramatisk försämring av momentet – här kommer gruppmomentssången in igen. Ni vet när man försöker fingråta lite diskret genom näsan och tror att det inte hörs? 😛
Senaste kommentarer