1185968_10151637893601987_1030495719_n

I söndags var det alltså dags för vår andra, mer uppstyrda start i appellklass spår. Den första starten tog ju slut efter typ 20 sekunder när Baileys inte tog upp något spår och matte blev helt…chockad. Nu hade vi gjort det bästa möjliga av situationen och tränat upp en bra rutin inför själva påsläppet, så att det skulle bli tydligt NÄR han skall börja spåra och inte. Det är ingen mening med att han spårar så fort han får på sig selen från bilen liksom.

992420_10151562875056261_1122065810_nFotona från spåret har snälla Lisette Halvardsson tagit! Tusen tack! 😀

Tidigt i ottan styrde vi kosan mot Jönköping och höll tummarna för hyfsat väder. Jag ville absolut inte ha regn och kyla på platsliggningen, men väderprognoserna såg minst sagt dystra ut. Packade därför hela bilen full med täcken, filtar, handdukar, stövlar, extra strumpor, regnställ osv. När vi kom fram vart jag supernervös – jag har ju aldrig tävlat i brukset tidigare och efter vår minst sagt dråpliga debut några veckor tidigare var jag ju inte mindre osäker och nervös på vad vi egentligen gjorde där….

1079948_10151562875051261_944084651_n

Well, det är bara att ta sig samman tänkte jag. Spårar han inte den här gången heller måste jag ta en rejäl funderare på vad detta beror på. Någon lydnad hade vi inte tränat – bortsett från en enda budföring två dagar innan. Spåret var det absolut viktigaste, och kom vi inte runt det skulle vi inte heller fortsätta hade jag planerat.
För en gångs skull ville jag inte dra startnummer ett, som jag gjorde förra gången. När jag tävlar lydnad startar jag gärna först – då får man ligga på flanken på platsliggningen och det är snabbt över. Men nu ville jag gärna se några spår först innan det var vår tur att på darriga ben äntra klövervallen….hell no! Självklart drog jag startnummer ett 😛

1371570_10151562875046261_1529911969_n

Klövervall har vi inte spårat på tidigare och när domarna sedan talade om att man INTE fick belöna hunden i spåret (med godis) trodde jag att jag skulle sjunka genom jorden. Jag har bara tränat markering av apport med massor av godis och även kamplek efter slutapporten. Skulle Baileys förstå vad det hela rörde sig om, trots att det var helt annorlunda mot hur vi tränat? Uj uj uj…. :-/

1291350_10151562875041261_450338653_n

Mitt enda mål med tävlingen var att göra påsläppet enligt rutin, och inte bara i panik veva ut hela jäkla linan och kasta ut hunden på åkern som förra gången. Jag selade på vid bilen, höll i selen hela vägen ut mot spåret med honom vid min sida och några meter ifrån markeringen ställer jag mig bakom honom, säger att “Nu skall vi spåra!”, stryker med händerna längs båda sidorna och tar sedan tag i linan. Det blev ett klockrent påsläpp, precis så som vi övat. Baileys sög spåret direkt utan tvekan och tuffade självsäkert iväg.

1371258_10151562875066261_830871476_n

Han spårade sedan fantastiskt genom hela! En liten liten ringning vid första vinkeln, som en av domarna drog 0,5 poäng för – sedan gick han som en klocka. Domarna hade sagt till Lisette, en tjej jag träffat på Jessica-träningar tidigare, och som skulle starta som nummer 2 efter mig, att den sista vinkeln “kunde man inte ta mycket bättre” än vad Baileys gjorde! 😀 Han analyserade i spårkärnan utan att slå och vinklade sedan 90 grader utan att tveka. Jättefina markeringar av apporterna trots att jag inte fick belöna med godis. Vid slutapporten jublade jag, selade av och sedan fick han kanonbelöning med smaskig tonfisk och anka från Planet Pet. Det märktes verkligen att Baileys var nöjd med sig själv – han frustade glatt, hade frömjöl i hela ansiktet och sprang stolt knorrande fram till domarna med slutapporten. Gullegrisen! 

1241490_10151562875791261_600455864_n

När vi åkte tillbaka till klubben så “nöjd-rullade” han sig i bagaget som en belåten liten dinosaurie och lekte med filten. Bästa kvittot på att Baileys är nöjd är när han gör så efter ett pass! 😀

Jag var sjukt lättad över att det hade gått lika bra i spåret på träning som nu på tävling, ett kvitto på att vi egentligen var väl förberedda även förra gången – bortsett från påsläppet. Förra gången åkte vi ju dessutom vägen om Blå Stjärnan på vägen hem eftersom jag vid avselningen upptäckte att Baileys var illröd och varig på en punkt rakt in i örat. Troligtvis var det ett sk othematom – en blödning i örat som han kan ha fått vid hårdnackad Humle-lek, och som sedan blivit infekterad innan den resorberats. Han hade rejält ont i örat då men det blev som tur var bra på bara några dagar igen. Har funderat en del på om smärtan kunde orsaka att han inte spårade – men jag vet inte. Kanske var det en kombination av att han kände sig vissen och att vi inte gjorde påsläppet alls som vi brukade.

1371751_10151562875781261_490969026_n

10+9,5 poäng blev resultatet i spåret. Sedan blev det lite väntan inför budföringen – jag passade på att prata med Lisette och vi hängde ihop resten av dagen. Jätteskönt att ha någon man känner på plats som man kan snacka av sig den värsta nervositeten med 😛
När det var dags för budföring var Baileys otroligt taggad, slet i kopplet fram till mottagaren och jag gav honom stränga order om att bestämt och tydligt säga “Kom Fot!” och “Sitt kvar!” – annars skulle glada Damp-Banarne sticka ifrån honom som en avlöning, och säkert dra en glädjebullfnattrunda på den enorma gräsplanen….

Pluttelutte höll sig i skinnet, budföringen gick PERFEKT och efteråt, vid prisutdelningen, sa den äldre domaren att han hoppades att alla hade sett Baileys budföring, för det var den bästa han sett under sina 30 år som domare….Jag har ju inget att jämföra med, var den verkligen så märkvärdig? Det blev full pott poängmässigt iallafall 10+10 och Baileys blev därmed den hund som fick bäst poäng totalt på specialmomenten! 68,25 poäng! 😀
Det är ju en fjäder i hatten – en brukstävling handlar ju till största delen om specialmomenten och inte om lydnaden kan jag tycka.

1238966_10151638231371987_1773281630_n

Efter budföringen blev det lunchpaus och ännu mer väntan på platsliggningen och lydnadsdelen. Jag och Lisette rastade vovvarna tillsammans – härligt att se två okastrerade hanar som inte känner varandra sedan tidigare gå lösa ihop utan mankemang! 🙂
Inför platsliggningen hopade de svarta regnmolnen sig, det hade duggregnat från och till hela dagen, men nu såg det ut att börja regna på allvar naturligtvis! :-/ Höll igång Baileys så att han skulle bli varm, och så fick han bjuda på lägganden i det våta gräset. Allt gick fint och han låg som ett ljus på platsliggningen. Full pott igen! 10+10!

Inför lydnadsdelen hade jag slappnat av fullständigt – Baileys hade skött sig perfekt hela dagen och hur lydnaden än gick så var jag så otroligt jäkla nöjd med vår fina prestation! Spåret hade gått kanon, och det var målet! Det andra var bara bonus!
Lydnaden gick helt okej men vi var nog båda rätt matta efter en lång lång dag. Ett par saker som dök fram är dock ett observandum som jag måste ta tag i – apporten framförallt! Men vi tar momenten i tur och ordning, domarnas kommentarer inom parentes:

Linförighet 8,5 (vandrar, kort koppel )+9,0 (dk, framför)
Han var inte med första raksträckan, gick inte i kontakt. Fick väsa fram ytterligare ett Fot! och då vaknade han till liv och gjorde sedan en jättefin linförighet. Vet inte vad som gjorde att han var ur fokus vid starten, kanske för att vi inte tränat med koppel?

Framförgående 6,5 (vrider sig helt, luft emellan, saktar in) + 6,0 (dk, vänder sig om, ojämn)
Detta moment är ju tämligen taffligt ihopsnickrat och något vi övat extremt lite. Visste att inte halterna skulle sitta eftersom han vänder sig emot mig om jag inte kastar en pipis innan och gör halt därefter. Är jätteglad att vi fick poäng på momentet! Har ju ett fett dk i början när jag kastar ut kopplet och ropar Fram! samtidigt 😉 Tyckte han gick i fint tempo och hyfsat rakt. Jättenöjd!

Platsläggande 9,5 (transport) + 9,0 (något sakta)
I brukset får man ju ta upp hunden när man vänt upp efter tävlingsledarens kommando, och detta utnyttjade jag naturligtvis och tjoade upp honom! Baileys blev nog väldigt förvånad, normalt sett går man ju tillbaka och gör ett uppsitt. Tyckte det var ett utmärkt tillfälle att utnyttja, att moment minsann kan se olika ut även i kedjor. Han gjorde ett fint, säkert läggande. Transporten fram var inte helt bra.

Inkallande 10,0 + 9,0 (önskas något bättre avslut)
Japp, här började våra svagheter skina igenom. En dålig ingång i inkallningen, tveksamt sitt. Fin stadga och bra fart in. Positivt är att han iallafall inte vände i luften och liksom backade in i position som en långtradare. Nu vände han senare men satte sig långsamt samt snett. Så har det sett ut den senaste tiden på tävlingar, men inte på träning! Dags att ta ta i på allvar!

Apportering 8,5 (stannar upp) + 7,0 (dk, tveksam in)
Samma sak här. På SAMTLIGA tävlingar i sommar har vi gjort en dålig apportering! Detta är vårt tidigare paradmoment som vi ägnade hela våren åt att stadga upp eftersom vi hade sådana problem med ljud och tjuvstarter inför. Nu har vi jättefin stadga – men skitdålig fart in! Verkligen dags att ta itu med! Vid träning i veckan visade han inga tendenser, men det dyker upp i tävlingsmässiga kedjor.

Hopp över hinder 7,5 (islag, dk) + 7 (islag, dk)
Här blev det lite motorstopp i slutet tror jag 🙂 Hinderhöjden är ju betydligt högre i brukset än i tävlingslydnaden och därför hade jag övat några repetitioner kvällen innan med att kasta pipis över hinder och försöka få ut honom på andra sidan hindret för att underlätta återhoppet. Inte befäst naturligtvis, för så här i slutet av kedjan gör han ett kort uthopp, sätter sig snett samt jättenära hindret och jag får kommendera återhoppet två gånger innan han hoppar från stillastående 😛 Nöjd med att han hoppar trots det svåra utgångsläget, han hade lika gärna kunnat springa vid sidan.

Efter lydnaden blev det godisregn och kamplek hela vägen tillbaka till bilen! Duktiga duktiga vovve!
Totalt blev det 195 poäng i lydnaden och detta sammantaget räckte till en tredjeplats i hela tävlingen! Jippi! Det var två sökhundar som placerade sig först, så Baileys blev dagens bäsa spårhund! 😀

bild-296

Vid prisutdelningen presenterade klubben ett särskilt pris, kallat Domarnas Val, där domarna tillsammans efter tävlingen satt sig ner och diskuterat fram en hund som på något sätt utmärkt sig i positiv bemärkelse och som de vill uppmärksamma. Ett jättefint initiativ tycker jag! Det är inte nödvändigtvis hunden som vinner tävlingen som får priset, utan helt enkelt ett ekipage som domarna fastnat för lite extra. Tårarna var inte långt borta när Baileys namn ropades upp!

Motiveringen från domarna var att det är omöjligt att inte bli glad av denna charmiga lilla hund som konstant viftar på svansen och haft en enormt härlig attityd i både spåret såväl som på appellplanen. Hans budföring omtalades särskilt och matte fick även beröm för sitt  sätt att föra fram hunden…. 😀 Löjligt stolt och gråtmild hade vi pusskalas i bagaget, åt upp resten av godiset som fanns i träningsväskan och styrde sedan kosan hemåt i ösregn. En dag jag sent kommer att glömma! 

bild-297

Underbara Baileys, min bästa vän och själsfrände. Tänk vad vi har lärt oss tillsammans och av varandra. Helt gröna på det här med hundträning båda två har vi stått ut med varandra i med och motgång, från första valpkursen till att träna för världsstjärnan Jessica Svanljung! Att dela vardagen och livet med dig är en ynnest, och en mer okomplicerad hund står inte att finna. Inget resultat i världen kan mäta sig med värdet av att ha dig vid min sida. Älskar dig Lillelutt – nu och för alltid! 

1234991_10151637987271987_1161729929_n