Den 27 oktober blev vår älskade Lillefot 11 år ♥

Det här blir den elfte bildkrönikan i ordningen och den här gången har jag försökt ta med andra bilder från hans liv med oss, än mina gamla favoriter. Men några av älsklingsbilderna slinker ju alltid med 😛

Livet med en elvaåring i huset rullar på precis som vanligt. Baileys är superpigg och stark och ligger alltid först på löprundorna, vill alltid gå längre på promenaderna och är alltid den som pockar på aktivering och uppmärksamhet mest. Han har ju alltid varit ett energiknippe, och det ser vi inga tecken på att det mattas av. Frekventa är bullfnatten i trädgården tillsammans med Humla, och inte sällan är det Baileys som tar initiativ till spurter medan jord och äpplen och ruttna löv yr runt i fartvindarna 😛

Att han numera är en gammal pojke märks ändå såklart. Han är mer envis och bortskämd, man kan liksom inte klappa tillräckligt ofta eller mycket – och han blir bedrövad om det hörn han tänkt att sitta i när vi har soffmys framför tvn, är upptaget. Då packar han nästan sin resväska och ber om att bli bortadopterad.

Fast nej, det där sista var ju en fet lögn. Baileys vill helst vara med oss, att åka på utflykt utan att få 100% av rampljuset är ingenting som roar honom. Hemma hos mina föräldrar, om vi är där någon kväll, lägger han sig demonstrativt i hallen om klockan har passerat åtta och kvällsmaten borde serverats. Drar besöket ut ännu längre på tiden, ve och fasa, så protestbäddar han i alla sängar/soffor/fotöljer så att täcken/överkast/kuddar/plädar flyger omkring – sen går han bedrövat runt och provligger lite i alla möbler, utan att hitta den PERFEKTA sovplatsen som vi tvingat honom till, eftersom vi uppenbarligen tänkt stanna tills nästa sekel….

Att inte få öppna Majas presenter eller sno hennes leksaker och förstöra dom, har nog varit det största slaget för honom. Han är oerhört olycklig när det är kalas, och han inte får vara festens brötiga mittpunkt. Katastrof. Och en stor förlust för mänskligheten ♥

Han är fortfarande elastisk och smidig i sina rörelser, även om han numera är svår att hålla i något vettigt hull. Jag vet inte om det beror på åldrandet, eller om det kanske är hypotyreosen som han fick i vintras, som spökar? Det är svårt att hålla honom i tight hull, då tappar han väldigt snabbt muskler över ryggen. Så numera får han vara lite fluffigare. Och jag måste boka in en omkontroll av sköldkörtelvärdena, så att vi ser att han får rätt dos av medicinen…#dåligtsamvete

I våras gick vi noseworkkurs och han älskade det! Såklart. Baileys älskar ju all träning. Tanken är, om grabben får vara frisk, att vi ansöker om dispens för hans sköldkörtelmedicin, så kanske vi kan tävla lite i nosework och rallylydnad nästa år.

Nu när jag växlat fokushund i träningen, så märker jag hur mycket bättre Humla blir av regelbunden vettig träning – och hur kass Baileys blir av att få spela andrafiol. Den lilla stadga som vi båda hatat att träna genom åren, är som bortblåst, belöningskriterierna är milsvida och generösa och gratisgodisarna är oräkneliga ♥

Samtidigt är det en dröm att ta ut honom på planen, efter ett pass med turboväxlade Humla som är som en galen slutenvårdspatient, och bara gå ett fritt följ med en hund som ligger spikrakt i position och svävar fram med höga dressyrframben. Älskade hund, ingen kommer någonsin sno förstaplatsen i mitt hjärta….

Jag har provat lite seniortillskott senaste två åren, men märker ärligt talat ingen skillnad. Vi har provat Djurapotekets Senior samt Djurapotekets Ledsupport. Det är säkert bra kosttillskott, men jag tror inte att lederna är Baileys akilleshäl när det gäller hälsan egentligen. Han är ju faktiskt aldrig stel, inte ens när han legat och sovit, och hoppar upp och ned i soffor och voltar ned för trappor med huvudet före precis som vanligt…

Jag har däremot kört några omgångar med Nutrolins oljor, som (helt emot mina principer egentligen) är växtbaserade oljor. Jag varvar deras Skin&Coat med Senior, och tycker pälsen får lite extra lyster. Matmässigt växlar jag mellan Mush Vaisto och Vomoghundemat med lax. Baileys har alltid varit extra fin på den sistnämnda, medan Humla som har rätt mycket vitt i pälsen blir lite “orange” framförallt i huden mellan trampdynorna när hon får lax.

Från och med årsskiftet är dagisplatsen uppsagd och jag och Mikael planerar för 1,5 års föräldraledighet om allt går som det skall. Tanken är att kommande bebis skall skolas in på förskola september 2021, och det känns ju sjukt långt bort. Om Baileys får vara frisk kommer han ju vara 13 år då, och kanske skall han med denna aktningsvärda ålder då få avsluta sin karriär som dagishund? Vi får se om vi hittar andra alternativ, det är ju ett tag kvar… 😛

Nu tänker jag låta er scrolla och njuta av alla fina bilder på min bästa vän och själsfrände. 11 år i ditt kärlekstörstande intensiva och hjärtat-i-halsgropen-framkallande sällskap…hatten av för dig Baileys, absolut ingen är som du ♥ ♥ ♥

Maten är 3 minuter sen. Stabsläge inrättat.

♥ ♥ ♥