Mycket godis går åt för att bygga in stå-positionen vid min sida 🙂
En liten uppdatering om Humlas strokedrabbade och helt skeva bakdel under fria följet, som hon istället kompenserat med att låta som en fartygstuta…
Jag bestämde mig i slutet av sommaren för att
1. vi har kommit till vägs ände
2. nu måste vi släppa allt annat och ta itu med det här en gång för alla, eftersom känslan i fria följet fortplantade sig genom hela programmet, i transporterna osv.
Omvänt lockande, omvänt lockande, omvänt lockande, omvänt lockande och till sist lite mer omvänt lockande. I tävlingen ”Bäst grundövning” så vet jag vad jag kommer rösta på 😉
Jag har höga mål med den här hunden och då spelar det ingen som helst roll att man har fina moment rent tekniskt, om känslan är att man är ute och tränar med en utvecklingsstörd blockflöjtsorkester.
Det var bara att krypa till korset och börja bena ut. Vad funkar? Vad funkar inte? Varför vill hon gå ut med bakdelen, när hon är så duktig på ”pallträningen”? Varför går hon på dubbelt spår på raksträckor, men alltid alltid alltid har raka halter och raka ingångar? Det hängde inte riktigt ihop, tyckte jag?
Jag började därför med att plocka bort det som funkade, dvs halterna och ingångerna. Och vad fanns då kvar? Ingenting visade det sig. Humla kunde nämligen inte gå ett fritt följ från stående, att börja från stående och arbeta med bakdelen fanns överhuvudtaget inte i hennes muskelminne (!)
Till mitt försvar ÄR det svårt att träna en liten hund, jag kan förstå att positionen till viss del blivit som den blivit iochmed att hon vill ha min ögonkontakt och jag har svårt att se hur hon ligger. Men shit, vilken tankeställare jag fick när jag insåg att när jag plockade bort halter och ingångar i fotposition så hade vi inget fritt följ alls. Det enda fritt följ som Humla presterat är att försöka hoppa runt i sittande, i alla vänstersvängar och på raksträckorna har hon inte haft någon tanke alls på sin bakdel. Märkligt kan tyckas, men det var bara att kavla upp ärmarna och börja om från början.
Lite mer omvänt lockande med stående tjejflicka, perfekta ”pauser” att lägga in i fria följet så att ingen av oss tappar huvudet 🙂
För ja, det blev verkligen från början. Bara det att ha en rak stående hund i utgångsställning har krävt otaliga mängder godis. Och vi är fortfarande inte i hamn med att kunna söka upp min sida och fortsätta fotgåendet från stående utan att vilka knipa in arslet i en liten halt innan. Men det tar sig. Nu kan jag rotera runt min axel och ha henne roterandes i en framdelsvändning runt mig dvs att hon står upp och trampar igenom svängen i stående. I början kunde hon inte ens flytta sin bakdel om jag lockade med godis, hon bara satte sig gång på gång. Jag fick bryta isär rörelsen helt och börja med henne framför mig och bara mata på med godis framifrån, och klicka för bakbensrörelser i stående.
Godis är gott! ♥
Detta har vi nu hållit på mig, i princip enbart, sedan två månader tillbaka. Och resultatet? En tyst hund. I repeat. En tyst hund. Det jag kan få nu är ”ansträngd andning” i början när hon är laddad och vi börjar gå längre sträckor. Men det parerar jag med bestämdhet, som den dressyrryttare jag en gång var. Obotligt lugn, fokus, gå in i din bubbla, styr ”hästen” med små, vältajmade hjälper. Det här låter ju superlöjligt, och nu somnar ni väl av tristess, men jag märker enorm skillnad på Humla när jag lägger upp träningen såsom jag skulle rida ett dressyrprogram, jämfört med när jag är ”Hund-Emma”, dvs grön, velig, naiv och otydlig.
Humla påminner mycket om ett fullblod jag red för många år sedan. Fullblod är mycket känsliga hästar, med mycket nerv – och mycket kapacitet. Man kan inte dalta och jamsa med dem, bara för att de är ”högexplosiva” utan de blir lugnast och bäst ihoppaketerade om man är extremt tydlig, ger få alternativ, svartvit i sina kriterier och alltid själv lugn och bestämd. Jag kan nu få Humla att ”växla ned” i en betydligt mer balanserad sinnesstämning när jag märker att hon gasar upp. Mentalt så sätter jag mig djupare i sadeln, fokuserar, och driver min lilla dressyrråtta framåt 😛
Framför allt gasar Humla upp på en oönskad, ineffektiv energinivån vid två tillfällen:
1. När nånting är jättejättekul och hon jättejättegärna vill göra det, helst nu med en gång.
2. När hon inte förstår och blir frustrerad vad jag menar.
Alternativ 1 är plättlätt att få bukt med, det är ”bara” att påminna henne om belöningskriterierna och så är den saken är världen. Alternativ 2 är väl grunden till att vi haft vår signaturmelodi ”Fartygstutan” i vänstersvängar och transporter…
Men nu satan, är vi på G! Hon känns grymt fin och vi är verkligen på rätt spår! Det går framåt för varje träningspass och hon känns harmonisk och nöjd med mig som förare 😉
Vi har inte övat några egentliga kedjor eller momentträning senaste tiden, däremot har vi gjort transportkedjor varje pass. Dvs fyra busenkla moment där jag belönat transporterna emellan. I början var hennes sug in till mig obefintligt, så fort jag friat henne efter avklarat moment var hon överallt, utom vid min sida. #tjolahopptjolahej #jättelyckat #bästakänslan
Därför har jag parallellt jobbat mycket med att få henne självmant att söka min vänstersida, utan kommando eller handtecken. Det är hennes uppgift att komma in i rätt position. Och naturligtvis handlar det om att bygga upp och bygga om en obehaglig känsla hos henne, det är inte kul att söka min vänstersida med tanke på att det är i denna position vi haft alla våra konflikter.
Glada tjejflickan springer till klurig ruta!
Transportövningarna har också gått framåt med stormsteg, och under träningen igår i K9Parks inomhushall utanför Varberg såg min träningskompis Jossan stor skillnad jämfört med bara ett par veckor sedan!
Nu känns harmonin i träningen såpass bra att jag även väver in lite glädjemoment för hennes del, igår tränade vi t.ex. knepiga rutskick och dirigering till rutan som i elitklass. Det tog bara någon gång för henne, sedan tog hon min dirigering utan att tveka. Smarta lillan! Det är annat än jag kan säga om din morbror 😛
Rutskick där jag står en bit bort från konen och dirigerar med handtecken fattade hon direkt. Heja lillan!
Vi övade även inkallning med ställande, där hon nyper jättefint i stoppen när jag skickar henne runt kon och hon är jätteduktig på att lyssna på rätt kommando. Men när jag tar bort runda-momentet och skall skicka henne mot en externbelöning istället, nyper hon inte lika fint med tassarna och ställandena blir längre. Igår var det ändå ganska fina stopp, så jag hoppas att jag är något på spåren. Annars får jag byta taktik helt enkelt, det är ju inte så momentet kommer ”se ut” i LK3, dvs att hon förknippar rörelsen med själva runda-kon-förberedelsen.
Vad har jag då för problem med Prins Bertil? När kommer vi vara startklara för elit egentligen? Ja, med tanke på vilken extremt flack utvecklingskurva vi haft när det gäller dirigeringsapporteringen så blir det väl när både jag och Bertil flyttat till äldreboende med fulla insatser.
Prins Bertil är jätteduktig och gör fina dirigeringar med både apporter och matskålar, om jag lägger ut föremålen och han ser att jag gör det. Riktigt så ser ju inte det färdiga momentet ut rent tekniskt, så därför måste vi förstås avancera.
När någon annan lägger ut och Prins Bertil står och tittar (och gråter) så har han väl fullt upp med sorgearbetet över att behöva stå till och koncentrera sig, så att han inte alls kan generalisera till att det skulle handla om exakt samma övning. För Prins Bertil springer nämligen exakt överallt, utom till just dit jag pekar…
Ibland vill jag bara lägga mig ner och dö. Men sen borstar jag av mig min självömkan och blir bättre på att lägga upp träningen så att det skall lyckas på första försöket. För det är bara det första försöket som räknas. Och just nu innebär det att vi inte kan göra en dirigering med att en främmande person lägger ut skålar eller apporter, bara att hacka i sig. Jag tycker bara att det borde vara logiskt och lätt att generalisera även för en hund? Men inte för Prins Bertil då.
Well, vi har andra glädjeämnen! Inkallningen med ställande och läggande är riktigt snygg! Här njuter jag istället av att ha en rätt korkad hund som är dålig på att generalisera – bollar kan nämligen kastas bakom honom, från mig eller ligga helt synliga bakom honom – han blir ändå lika glad och förvånad när han får varsågod-kommandot och slänger sig bakåt.
Till skillnad från med Humla, där jag inte kan göra en enda upprepad repetition utan att ändra något (kommando, belöningsplacering, utförande etc) så kräver Baileys ingen som helst variation.
40 repetitioner på raken kan se exakt likadana ut – även på den sista repsen kommer Baileys med oförminskad fart gasande mot mig, stoppsignalen kommer, lika förvånad trots att det ju hänt 39 gånger innan, och lika glad när bollen ”oväntat” kommer bakom honom för femtioelfte gången. Älskade lille Baileys…ibland hade det varit skönt och okomplicerat att vara som du ♥ Det måste kännas som att du vinner på Lotto varje gång?
Vi har också ett väldigt fint fritt följ med bra position och härligt engagemang. Känns som att han gå långt utan att tappa fokus. Zätat känns också fint liksom transporterna i kedjor. Apportering har vi inte tränat nästan nånting alls, förutom dirigeringen då. Vittringen är som vanligt ett kapitel för sig – jag bedömer dock att vi har fint utförande om jag bara tar mig tid och peggar upp för att det skall lyckas på första försöket. Dvs man förbereder sig noga, tränar vittring i mitten eller slutet av passet, gör lugna förberedelser, lite omvänt lockande, lägger ut godis till vänster ofta men inte alltid.
Att göra tio halvdana repetitioner av vittringen på raken är bara dåligt och bygger in fel känsla. Han har ju som tidigare en helt sanslös respektlöshet för pinnarna – utan att tveka galopperar han rakt in i dem så att de flyger åt all världens väg, han kliver på dem, snubblar på dem, halkar på dem…you name it. Det är liksom otroligt klumpigt alltihop. Humla är ju som en liten katt, visserligen har hon också bråttom ut – men hon trampar lätt och graciöst och icke-heffaklumpsaktigt bland pinnarna och är noggrann i sin sortering.
Va? Vaddå inte kliva på pinnarna? Säger vem?
Jag känner mig osedd, baktalad och gråtmild.
Godis är gott…och ger ett par sekunders andrum och rätt ”slå på näsan”-tanke 🙂
Hmm…ganska svårt att gå här, med tanke på alla pinnar som bara ligger utströdda?
Prins Bertil – alla pinnars vän! #allapinnarärlikamycketvärda
Nosen är i alla fall i backen, även om svansen viftar olycksbådande glatt…kommer han akutadoptera en ovittrad pinne?
Fin position i fria följet nu 🙂
Oj här låg visst lite vittringspinnar ivägen för fria följet! Inga problem säger Baileys 😉
Äntligen lite riktiga grejer! Baileys hittade en ”liten” apport 😀 #prinsbertilisinheaven
Senaste kommentarer