Det kändes som att vi följde efter regnet (eller kanske att regnet förföljde oss?) när vi förra veckan påbörjade vår Sverigesemestervecka – min enda lediga vecka denna sommar. Jag var i desperat behov av sol och värme och det är nog lite svårt att beskriva exakt hur viktigt det är med en “lyckad semester” när man bara är ledig några dagar på en hel sommar.

Men som tur var hittade vi solen i Rosendal där vi tillbringade de sista dagarna förra helgen. Både vi och hundarna njöt i fulla drag – Baileys har accepterat Rosedal som sitt andra hem numera, och tjatade inte om att vi skulle åka hem hela tiden som förra gången 😛 Då tjat-knappen på repeat, och han protest-bäddade upp allas sängar när vi inte åkte hem på kvällen utan istället skulle sova över. Skitdålig ide tyckte Guldlock.

Men nu lallade han nöjt runt i trädgården, visade upp sina leksaker för alla, åt hallon och björnbär från snåren och sov i solen. Humla är väldigt hemtam i Rosendal, då hon tillbringat mycket tid där med min familj. Hon sätter sig gärna på sina “egna” favoritställen, och på nätterna kör hon ett rullande schema mellan sovrummen så att alla skall få lite Humlegos (dvs en hård nos i armvecket, ett 1,20 meter långt stålspett som ligger på tvären i sängen, supervarm päls som vill ligga nära nära och värma en, särskilt när det är 40 grader varmt och sist men inte minst – surströmmings-andedräkten som får den mest morgontrötta att bli klarvaken)

Humla har bara fått ta det lugnt, medan vi tvåbenta och Baileys har varit lite mer aktiva. Det blev några riktigt jobbiga löprundor på asfaltvägarna och strandstigarna, som höll på att ta kål på min högerfot. Grabbarna var dock pigga och lätta i ben och tassar. Sista dagen fick de därför springa ensamma, så att jag och högerfoten med tillhörande fyrtumsspik i, kunde halta ut på en egen permobil-runda. Jag har fått höra att det är så lätt att springa vid havet, eftersom det fläktar…..? När jag sprang var det vindstilla, solen gassade från himlen och asfalten var glödhet… 😉

Det är underbart att vara borta och bli ompysslad med “hotellfrukost” och annat. Mamma hade gjort egen marmelad från vinbärsbuskarna – supergott! Vår generation är ju dessvärre inte så haj på det här med att sylta och safta och göra allt från scratch… :-/

Den glada lilla gräsklipparen Conny (vars bror Jonny bor i huset i Skene) fick hundarna stifta närmare bekantskap med under helgen. Humla behandlar Conny med respekt, medan Baileys visade sig ha en extremt flack inlärningskurva….? Han blev lika förvånad varje gång han blev brutalt påkörd bakifrån, vilket hände säkert trettio gånger på en dag.

Var är strandbilderna då? undrar ni säkert. Tyvärr är det förbjudet med hundar på stranden från maj till september. Jag kan absolut se poängen i detta, eftersom man vill kunna vara där och sola och bada utan att en massa hundar springer lösa, bajsar och kissar överallt, jagar fåglar osv.

Men samtidigt blir det lite tråkigt för de få hundägare som faktiskt har extremt god lydnad på sina hundar och kan hantera dem lösa i alla situationer. Våra hundar hade gärna velat svalka sig och stoja runt i strandbrynet – strandsträckan är ju milsvid, vore det för mycket begärt att avsätta typ 100 meter för hundbad?

Nu gjorde vi en fuling och badade med dem vid en liten minihamn där några roddbåtar låg förtöjda. Stället låg helt avskilt och man fick gå en bit genom vass för att komma dit –  men det var jättefin sandbotten och ljuvligt att svalka av sig och sedan skutta hem med saltsträva pälsar!