Tjoho! Äntligen! Lydnadsträning i växlande molnighet med en mikroskopisk del solsken! Dra mig baklänges vilken energikick för själen! 😀

BAILEYS

Rutan – Jag fortsätter att testa av hur säker han är på kommandot Rutan under tävlingsmässiga former, utan att han sett att jag ställt upp rutan. Han verkar inte ha några problem med detta. Snygga raka skick och bra stadga i utgångsställningen inför skicket. Sedan gjorde jag om ett skick på slutet då han efter stoppet rörde sig framåt när jag drog fram pipisen. Visserligen hade jag ropat “Jaaaaa!” men jag vill att han skall bibehålla sin position tills belöningen är kastad. Eller tänker jag fel här?

Vittring – Detta pass var inte den uthällda högen med vittringspinnar det minsta intressant, utan bara den pinne som jag hade haft i handen och som jag lade ut ett par meter ifrån högen med de andra pinnarna. Han har tidigare varit lite nyfiken på högen, och har vid något tillfälle plockat en random pinne och kommit in med den – jag har inte gjort någon affär av detta, utan bara sagt Oj och gjort om. Jag vill inte ha in någon osäkerhet i momentet på ett sånt här tidigt stadium. Jag provade som sagt att placera pinnen på båda sidor om den större pinnhögen, och det var inga problem.

Tvåans hopp – Det här är vår akilleshäl just nu. Oj oj oj vad skojigt det är att hoppa. Och flamsa. Jag måste passa honom stenhårt så att han inte hoppar tillbaka ytterligare en gång, utan kommando. Han gör alltså själva momentet skitsnyggt – men när han satt sig i utgångsställning och jag jublar glatt, då får han myror i byxorna och bara måste bjuda på ett litet extranummer! Tjoho! Nämligen att hoppa fram och tillbaka igen. Och helst ytterligare en gång. Och gärna en gång till efter det 😉 Jag tänker kampanja in att efter återhoppet så går man fot och gör en helomvändning så att man har nosen bort från hindret, innan matte jublar och vovve blir sugen på att synda…

Tvåans fjärr – Nja. Här undrar jag om jag inte behöver ha hjälp av ytterligare en person så att jag kan variera externbelöningen med t.ex. lek för att höja honom. Det känns inte som att han taggar till riktigt på bara godis i skål. Nu känns avståndet inte som något problem, men jag måste prova momentet med störning. Sedan behöver jag påminna om konceptet med externbelöning och även belöna läggandet och inte bara uppsitten. Detta pass var han lite lätt i armbågarna, hade mycket förväntan och var svår att balansera. Matte får bakläxa. Alla delar är lika viktiga!

Inkallning med ställande – Han gör snygga stopp med target och jag börjar säga Stå i samband med detta. Men återigen behöver jag ha hjälp av en andra person som kan agera externbelöning bakåt. Pipisdjur och Airkongboll är hetaste högvilt man kan tänka sig, hela staffen vibrerar av förväntan och då glömde han också stoppa vid ett par tillfällen. Asch, den lilla detaljen fnyser Baileys. Hit med bollen, pumpkin!

Ställande – Öh…ja, jag har alltså upptäckt att vårt ställande har förtidspensionerat sig. Alternativt åkt på långresa. Vilket kanske inte vore så konstigt med tanke på allt regnande. Det existerade iallafall inget ställande idag på planen. Däremot kvitter, steppande tassar på stället samt backande i parti och minut. Se där! Då fick vi vips en ny grej att träna på! Vilken tur 😉

Ordförståelse sitt ligg stå under marsch – Baileys har bra ordförståelse och snabb reaktion när jag sitter eller står upp. Men hur funkar det när jag backar? Då försvinner sitt och stå ur repertoaren och det enda Guldlock kan tänka sig att bjuda på är Ligg. Och ligg. Och ligg. Och ligg. Och när man inte fått belöning för trettio ligg, då prövar han med….ligg. Jag fick en flashback från när Humla var fyra fem månader och också bara hade ligg på sin repertoar. Jaja, det här var i slutet av passet och han var trött, plus att vi faktiskt bara nött läggande den sista tiden. Tur att han är så söt och glad! 🙂

HUMLA

Fritt Följ – Ja, det är ju verkligen inget fritt följ per se. Men jag fortsätter med täta belöningar på raksträckorna, så att bakdelen inte hinner åka ut eller damen börjar ploga. Jag tror att denna typ av “uttröttningsmetod” kan vara nyckeln till framgång. Vid något tillfälle trampade hon sig hela vägen med rumpan genom en vänstersväng. Jippi!  Att Humla switchar på bakdelen till “On”, är vi verkligen inte bortskämda med 😛

Hopp – Det här satte jag ihop “blixtsnabbt” till ett tävlingsmässigt moment. Testade först att säga hopp och kasta godis när hon flög över hindret. Humla är ju, tyvärr, inte agilitytränad. Sedan satte jag henne på ena sidan hindret, belöna kvarsittandet och sedan ropa Hopp och lilla fröken skuttade glatt över och försökte sig tillochmed på en ingång. Ingen perfekt ingång, men vad sjutton. Inte illa för att vara första försöket! Och för att aldrig ha sett ett hinder tidigare.

Apport – Väldigt mycket intensitet i momentet för tillfället. Hon förstår att hon inte får släppa förrän jag säger “Tack”, och håller emot bra när jag drar försiktigt eller knackar på apporten. Men däremot är det lite knivigt att sitta kvar i utgångsställning med apporten i munnen. Hon vill gärna gå ur position.Jag testade att ställa mig mot ett staket, så att hon inte kan backa iväg med rumpan, och klickade först för att hon lugnt kunde gripa apporten ett par gånger. Sedan blev hon för ivrig och ville hoppa efter den. Vi gjorde om proceduren och hon kunde sitta några sekunder med den utan att börja steppa ur position. Jag är osäker på hur jag skall behandla intensiteten och att hon gärna hoppar efter apporten, jag menar – jag vill ju inget hellre än att hon skall vara apporteringshungrig och glad i att gripa. Men samtidigt blir det lätt för mycket av det goda, när hon går upp i intensitet blir hon också slarvigare och tuggigare. Jättekul att se att hon är så glad i apporten nu, med tanke på hur döjobbigt hon tyckte det var att gripa föremål från början 🙂

Metallapport – Andra passet med metallapport. Jag hetsade henne i halsbandet, kastade metallen och frågade viskande “Ska du ha den? Ska du ha den? Ta den!” och släppte halsbandet. Humla for som skjuten ur en kanon och gjorde klockrena gripanden gång på gång – när hon vände upp mot mig drog jag fram en kamptrasa, som var bästa belöningen hälsade en glad Humla!

Ställande – Jag testade att säga Stå och fortsätta att backa ett par steg innan hon fick klick och belöning. Detta var lite klurigt tyckte Humla, men blev mer med på noterna efter att jag belönat upp själva kvarståendet ett par gånger. Jag backar, berömmer, går fram och ger godis (som hon inte får sträcka sig framåt efter), backar igen och går fram och belönar. Ja, det känns som om vi verkligen är på rätt väg här!

Ordförståelse Sitt Ligg Stå under marsch – Här klådde Humla sin brorsa med hästlängder. Det är väl fördelen med en färsk hund. Inga problem att sätta sig under marsch, som Baileys har (Baileys backar och sätter sig, ser sjukt fult ut…stackaren ;-)). Nej faktiskt inga problem överhuvudtaget. Fina Humla! Du kommer ta lydnadsplanerna med storm om ett par år…

Efter passet gick vi spår som jag lagt ut tidigare, i en gammal avbetad kohage. Baileys fick två korta köttbullespår med godisdosa i slutet. Humla fick ett lite längre spår med en 45 graders vinkel, som hon klarade galant. Jag hade lagt ut några enstaka köttbullebitar i hennes spår,men hon hade inga problem alls. Hon är en påtagligt mer noggrann och lugn spårhund. Har i princip nosen nedtryckt i backen från början till slut. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen…:-) Baileys däremot är slarvig och självsäker. Det är väl kanske bra för hans ego att han för en gångsskull är sämre på något än sin syster.  Inför andra spåret var han lugnare och mer metodisk men ändå lite slagig över spårkärnan. Jag tror att det bara är mängdträning som gäller här. Försöka lägga så många korta raka spår som möjligt här ett tag framöver innan vi kör på med apporter och vinklar igen (för det är ju inte dessa han har problem med)