Regndans

Ja, jag ansluter mig till den stora och bittra skaran som klagar på dagens väder och frågar sig vart helvete våren håller hus någonstans? Jag och vovvarna vilar just nu ut i soffan, nybadade och med massa goa plädar, samt en kopp kaffe ♥ Tänkte jag lika gärna kunde blogga medans jag väntar på att inspirationen att ge sig ut på en löprunda i snålblåsten och ösregnet infinner sig….

Staffefredagen blev inställd i förmiddags pga det otacksamma vädret. Snö på sina håll, vilket vi inte ser här i lilla Örby – men kompenseras istället med isande kalla vindar och argt regn. Men man kan ju inte sitta inne och uggla hela dagen tyckte jag, trots att hundarna sov som utslagna änglar i sin mjuka fårskinnspimpade biabädd. Så vi klädde på oss allt vi ägde och hade ungefär, och åkte iväg till brukshundsklubben. Jag la varsitt spår åt dem i kohagen på vägen dit. Förutom att vi blev dyngsura av allt regnande, bruna av lera och höll på att frysa ihjäl, så blev det faktiskt riktigt lyckad lydnad. Vad var oddsen för detta kan man undra? 😉

Jag började med Baileys. Han var otroligt gasad, då det var ett par schäferekipage på plan precis när vi kom. De hade emellertid tränat färdigt, och höll på att packa ihop sina saker. Jag tolererar inget TJOFADDERITTANURVÄGENHÄRKOMMERJAGOCHNUJÄVLARSKALLDETTRÄNASLYDNADVARÄRRUTANOCHVITTRINGSPINNARNAOCHAPPORTERNAOCHKONERNATJOHOVADJAGÄRPEPP!!!!-flummande från den 4 åriga valpens sida. Gör man det så blir hela träningspasset en fars. Nej, istället var jag klok, andades djupa andetag och kommenderade sedan disciplinerat ”Nu går vi HÄÄRRR!” när vi gick in på plan. Sedan fick Plutt sitta medan jag plockade fram grejer, ställde upp rutan osv. Plutt insåg allvaret och satt som ett ljus. Även om det glittrade olycksbådande i hans ögon.

Därefter var jag klok igen och lät Plutt bjuda på beteenden och få klick och godis innan vi startade upp något allvarligt. Vi gjorde sitt under backande och sedan ett ”tävlingsmässigt” Sitt i grupp, utan grupp på cirka 5 meters avstånd i 30 sekunder samt 10 meters avstånd i 1 minut. Jag röstbelönade några gånger och hade droppat en godis bakom som han fick ta på mitt Varsågod. Båda gångerna satt han fint, bra fokus, lite vindande samt att han tittade till när schäferbilarna åkte första gången. Inga tendenser till att vilja lägga sig ner på flera träningspass nu, peppar peppar 😉

Det här ”vardagssittandet”, att låta hunden sitta när man t.ex. pular med träningsgrejerna, tycker jag är guld värt för att verkligen kampanja in att säger man Sitt och Sitt kvar, då betyder det att man….sitter kvar. Och inte lägger sig eller ställer sig eller vad nu den lilla staffen får lust med för något. Rocketscience! 😀

Platsliggning struntade jag idag. Planen var blöt, kall och lerig och det regnade elefantkiss så det kändes bara taskigt att kräva detta av Plutt som har så babymjuk och mysig och tunn, värdelös päls. Istället jobbade vi med rutan på långa avstånd – jag får fortfarande inte riktigt till det. Nästa gång skall jag lägga en leksak i rutan några gånger för att få raka peppade skick. Han har väldigt fin stadga inför skicken numera, men detta på bekostnad av att han blir lite dämpad och undrar om han verkligen FÅR springa iväg? Idag körde vi inte alls tävlingsmässigt utan fokuserade på att Plutt bjöd på beteendet. Använde inget godis utan hade pipis samt tennisboll som jag kastade. Varvade med att kasta direkt, samt några gånger att gå hela vägen fram och belöna för stadgan.

Sedan ville jag testa inkallning med ställande med tasstarget. Tasstarget fungerar bra, så länge man inte belönar med leksak från mig. Då glömmer ängeln nämligen av att stoppa på targeten utan stoppar istället på lämpligt kastavstånd till mig. Drar man i med ett tydligt STÅÅÅ! så fryser han. Jag har funderat länge, då jag inte tycker det känns bra med handtecken på ställandet. Det funkar ju inte dåligt, men det kommer inte naturligt – det känns mer naturligt att använda röstkommando? Iallafall för en gröngöling som jag…well, jag får luska vidare i detta.
Nästa gång skall jag testa externbelöning igen. Det funkade inte alls bra tidigare, eftersom Kleptomanen Baileys är besatt av att sno leksaken. Ett extremt självbelönande beteende eftersom jag står 30 meter bort och inte hinner göra så mycket åt saken… 😉

Våra fina ingångar börjar komma tillbaka igen efter att jag återintroducerat handtargeten, från valpkursen vintern 2009 😛 Baileys blir eld och lågor och kommer ihåg precis. Nästa pass skall jag testa med handtarget  både vid hoppet och apporteringen och se om det kan funka även i dessa moment.

Vittringen var enda smolket i bägaren detta pass för oss. Tyvärr. Satan vad detta skall vara svårt! Jag får inte till det på långt avstånd, han blir alldeles för gasad och vill bara gripa första bästa pinne. På nära avstånd, dvs typ en halvmeter hinner han inte få upp nån fart vare sig i tassarna eller huvudet, och då går det ju bra…Nästa gång blir det stenhårt 50/50 – dvs varva att bara strö godis som han får leta bland ovittrade pinnar, med att göra det tävlingsmässigt med vittrad pinne. Att han blir mer och mer ”gripbenägen” tror jag beror litegrann på att vi börjat spåra med apporter igen. Det är ju SÅ SKOJ att gripa pinnar! 😛

Jag fattar egentligen inte varför han tycker det är så roligt, han vill ju aldrig tugga/slakta/behålla pinnen för sig själv, utan pinnen är tydligen till för uppvisning och att stolt paradera runt med. Baileys är nämligen Alla Pinnars Beskyddare och tycker att det är orättvist att särbehandla en av dem, bara för att den råkar lukta matte. Nej alla pinnar skall få vara med. Ljusa, mörka, långa, korta, smala, tjocka….alla är lika mycket värda! 😀

Nej vi avslutar med något roligt. Nämligen fjärren. Idag gjorde vi en tävlingsmässig treans fjärr på 10 meters avstånd, förvisso utan tävlingsledare, men ändå! Vilket steg för oss! Jättefint fokus, jag drog ut några sekunder mellan skiftena och det var inga problem. Fin teknik och trygg, säker vovve som inte tyckte det var jobbigt alls! Inga tendenser till att växa fast i marken! 🙂

Gällande skiftet sitt från stå, så håller vi på med ”kliva bakåt över bräda/hopphinderställning/annatupphöjtavlångtföremåltypsopskaft. Jag tänker inte använda ”Sitt” utan började idag använda ”Back” vilket Plutt greppade direkt! Min tanke är att successivt minska höjden på brädan så att det blir mindre och mindre att kliva över. Till sist kanske det räcker med att lägga ut en tumstock eller liknande att ha som markering?
Idag använde jag externbelöning och väntade ut så att Baileys bjöd på att kliva bakåt ett par gånger. Därefter väntade jag ut och klickade inte förrän han hade satt sig. Dvs kliva bak-sitt-klick! Sedan la jag på kommando ”Back!”. Anledningen till att han greppade detta så snabbt tror jag beror på att han kan Backa – och får då automatiskt en bakåttanke i kroppen. Det känns som om vi gör stora framsteg när det gäller fjärren, så nog sjutton skall vi väl få ordning även på detta skifte? 🙂

Super-Humla hade suttit och vrålat i bilen men eftersom min och storebrors träning drog ut på tiden så tröttnade hon väl efter ett tag och accepterade sitt öde. Även här krävde jag disciplin från början på planen och hon fick vackert sitta och skaka av upphetsning medan jag plockade fram godis och andra roliga grejer ur träningsväskan. Vi började med ställande och läggande under gång. Först när jag backade, vilket fungerade utmärkt när det gäller ställandet. Hon står stadigt kvar trots att jag backar långt ifrån henne innan jag hojtar Varsågod och hon exploderar och rusar till sin externbelöning.

Läggandet var däremot inte lika hett för Fröken Fryslort:
”Ligg!”
”Ursäkta jag hörde inte vad du sa? Stå?”
”Ligg!”
”Det blåser och regnar så fruktansvärt. Du sa väl Stå?”
”Humla, ligg!”
”Oj oj oj vilken HEMSK nordanvind! Orden blåser bort! Jag tycker vi kommunicerar med telepati istället, eftersom jag vet att du vill att jag ska stå!”

Men sen lockade externbelöningen för mycket och lillan kunde bjuda på superfina ligg utan tendens till lätta armbågar! Sedan gjorde vi både ställande och läggande direkt på varandra tävlingsmässigt, från fotgående och det gick klockrent. Hon lyssnar på vad jag säger, stoppar fint och har kanonfin stadga. Det här kommer bli 10-mässiga moment om allt klaffar på tävling! 🙂

Rutanträningen gick fint initialt men mot slutet blev hon trött, varvade upp, tappade fokus och började leta väldigt mycket targets samt osynliga borttappade och svåruppletade godisbitar som Humla bara var TVUNGEN att energiskt söka efter. I veckan tränade jag nämligen rutan med pipisbelöning på gräsmattan bakom min lägenhet i Helsingborg, och det visade sig vara en skithet belöning. Otroligt het. Tillochmed alldeles på tok för het. Det enda Humla ville göra var att låsa sig på pipisen och vi kunde inte träna något annat efter att vi tränat skick till rutan.
Så på dagens pass satt pipisen på bänken och det var istället godis som gällde. Inte lika roligt tycker Humla. Det är bara att gilla läget, bortskämda prinsessa, tycker matte…

Vi har börjat med fjärren och körde sitt från ligg med externbelöning. Här måste jag VERKLIGEN tänka på att belöna STADGA mellan skiftena. Humla är nämligen världsmästare på att elda upp sig, bli superglad och bjuda på spontana skiften. I en nätt hastighet av ungefär 120 skiften per sekund, ackompanjerat med lite snitsiga pipljud.

Likadant är det i fria följet. Eftersom matte har blivit arg på Humla rätt många gånger den sista tiden, tyvärr, så tycker Humla att det är lite jobbigt att hänga på i fria följet. Hon har ju haft mycket att tänka på, med löp och allt. Mycket att koncentrera sig på. (Tillexempel snoppar, ett ENORMT stort och nyupptäckt intresse för Porrsvanks-Humla.)
Matte blir rätt så ofta arg i vardagssituationer, och tyvärr ger detta ringar på vattnet även på lydnadsplan. Det är bara mattes fel. Humla kan ju faktiskt inte hjälpa att hon gillar fart och fläkt, bajs, livsfarligt hopp från hög höjd samt att allt råkar vara en tävling i vardagen. Typ vem som fortast kan hoppa ut från bilen, komma snabbast genom ytterdörren, tacklas hårdast när Baileys sitter och bajsar osv.

Så idag tog matte sitt dåliga samvete och belönade mycket framåt från handen. Det skall vara roligt med fritt följ och man skall inte gå kuvad en halvmeter bakom Hitler-matte. Humla var förlåtande, och följde med bra, och hade bra position. Lite gnällig i svängar när hon gasar upp för mycket och hon tycker det blir svårt, då åker också bakdelen ut. Men belönar man bara stadga i utgångsställning och halter och klappar henne emellanåt så växlar hon ner, tar sig samman och håller ihop sig – och är rak.

Som avslutning fick även SupersötasuperHumla träna ingångar med handtarget. Jättekul hälsar hon! 😀 Tyvärr får man bara klick när man kommer in fint, inte när man hoppar rakt in i mattes knän eller landar på hennes stövlar. Märkligt.

Sedan var det dags för spår – i absolut fulminant ösregn. Humla var trött och inte i sitt esse – hon fick gå ett blixtspår utan godisbitar och med facit i hand hade hon behövt ha ett par godishögar som bekräftelse på att hon är rätt i spåret. Nu blev det mycket hög nos och vindande, men så var ju spåret också nästan två timmar gammalt och vädret var minst sagt eländigt. Alla apporterna kom hon in med, med lite styrhjälp från matte som bromsade in extra mycket i linan när apporterna nalkades…

Baileys spårade otroligt fint första sträckan, lugn och fin i linan och hittade den gömda apporten under lite björkris. Sedan blev det knas med första vinkeln, oj oj oj vad han snodde runt, hela tiden med nosen i backen – men vad sjutton han hade i näsan, det vet nog ingen? Det slutade med att jag lite diskret drog i linan så att han kom på spåret igen och sedan gick det som en dans resten. Jättefina markeringar på apporterna och inga problem att hitta dem, trots att de var gömda idag. I helgen skall jag försöka att hinna med att lägga motivationsspår med korv till dem båda. Spårande skall vara lättsamt och kul också och inte bara svårt och krävande! 🙂