När Baileys var inlagd på Hallands djursjukhus i Slöinge veckan innan vi åkte till Turkiet, passade jag och Humla på att ha egentid. Eller passade på och passade på – det fanns ju inte mycket till alternativ 🙂
Det som slog mig framförallt är hur otroligt lyhörd och ansvarstagande hon är under ensampromenader. Har koll på varenda bil, och vartenda ljud från mig. Håller lämpligt avstånd, springer inte iväg för långt eller rejsar iväg blint huvudstupa. Hon är helt enkelt en Baileys2 – fullständigt ljuvlig hund i vardagen. Humla har i princip aldrig fått ensampromenader utan det har varit storebror Baileys som tagit allt ansvar från början, medan Humla har kunnat frispela fullständigt – till mitt stora förtret. Därför var det underbart att se hur fin hon är ensam, inte alls samma obromsade lyckopiller som på våra gemensamma turer…. 🙂
På torsdagen åkte jag, mamma och Humla till Ödenäs och min morbror Börje som bor ensam på mammas föräldraställe. En idyllisk plats, fylld av minnen. Tiden står verkligen stilla här. Jag tog en tur i trädgården med kameran. Mormors prunkande trädgård som jag kommer ihåg från när jag var liten. Ringblommorna, raderna med dill och morot, blomsterrabatterna, de gammaldags rosorna, taklöken på den gamla stenmuren, potatisblasten som man kunde leka kurragömma i….
Nu finns inte mycket kvar av trädgårdens tidigare prakt, och Ödenäs är precis som andra små jordbrukssamhällen en slumrande by på tillbakaväxt, snarare än tvärtom. Morbror Börje lånar ut en del av markerna till hästägare för att kunna hålla dem öppna. Denna fina islandsherre hade ”sommarjobbat” hela säsongen 🙂
En teckning jag ritade när jag var fyra år och som sitter uppe i köket ännu.
Glad tjej på utflykt ♥
Mamma ordnade med fika – som alltid smakar det bäst utomhus!
Det första Humla gjorde när hon skuttat ur bilen var att likt en robotmissil söka upp världens största kattskit som hon inhalerade med hela ansiktet. Resten av kvällen ville inge n pussa henne – och hon kunde absolut inte förstå varför?
Vi tog en härlig promenad i omgivningarna kring Ödenäs, där sensommaren och hösten höll på att avlösa varandra. Massor av svamp och bär fanns – och jättemycket rönnbär. Rönnbärsår sägs ju förutspå kalla vintrar? Jo jag tar hellre en kall vinter med mycket snö, än en mild slaskvinter med lera och frusna otäckta rosrabatter….
Kyrkogården i Ödenäs, dit vi gick för att plantera höstblommor på mormor och morfars grav, är en rofylld plats med alldeles speciell atmosfär. Jag har aldrig sett en kyrkogård ligga så vackert, och jag kan gå länge mellan raderna och läsa på gravstenarna om de olika livsöden som drabbat människorna här i byn – från 1800-talet och framåt. Svält, barnadöd, infektioner osv.
Svalorna for som pilar genom luften vid de gamla ladugårdarna som står tätt längs den gamla byvägen – samma väg som använder innan byn skiftades. När vi var här var det dags för ungarna att lära sig flyga – här är två ungdomar som ännu inte vågat ta klivet ut 🙂
Nydelige bilder!!
Einig med deg, eg vil også ha ein kald og snørik vinter enn ein vinter full av slaps! Så får eg mest mulig ut av snowboardsesongen… 🙂 🙂