För exakt en vecka sedan, torsdag-fredag, hade vi två heldagar med tävlingslydnad för Niina och Kent Svartberg! 😀

På onsdagen for vi först ner till Lotushallen, för 1,5 timmes lydnadsträning tillsammans med Mona, sedan for vi hem igen, packade in allt i bilen och körde sedan i världshistoriens tradigaste snöstorm upp till Uppsala. Vi blev 3,5 timmar försenade efter att ha halkat fram på superhala vägar, legat bakom slirande långtradare, stått utanför olika bensinmackar för att locka Humla till att vilja kissa osv. Äntligen kom vi fram – 2 superpigga och utvilade vovvar, och så jag – utmattad och nybliven expert på Europas historia, efter att ha lyssnat på 8 avsnitt på raken av podcasten Den Blå Hästen 😉

Vi skulle sova i pentryt till den nybyggda Skojhallen, som ligger i Alunda en bit från Uppsala. Så himla fin och fräsch hall alltså! Go there! ♥
Jätteskön bäddsoffa, fint kök och badrum – och som bonus får man träna gratis i hallen efter kurstid om man bor där 😛 Utanför dörren fanns massa snö och fina promenadslingor, och helt tyst är det! Skulle kunna flytta dit på studs! Med vettiga skor dock, för jag åkte dit i lättviktsjoggingskor samt finboots – inte optimalt för halvmeterdjup snö. (Men har du inte fina goretex Salomon Xa Pro-skor, tänker ni nu? Helt nya? Jo. Men jag råkade lämna kvar dem i Norge när jag var där…Innan du blir arg, mamma, så kan jag lugna dig med att de är på rätt sida gränsen igen, snälla Mette skickade dem åt mig veckan därpå :-))

På torsdagen var det Niina som höll i träningen. Efter en kort teorigenomgång med både Niina och Kent var det dags att köra individuellt. Jag och Humla var först ut. Jag hade helhetsträning som huvudfokus för dessa två dagar, så det blev mycket kedjor.

Ljud inför uppstart av fartmoment samt startskall var temat för Humla, och efter bara fem minuter kom Niina med sin ”dom”. Som faktiskt kom som en överraskning för mig. ”Du gör det alldeles för lätt! Hon släpper uppgiftstanken och fokuserar bara på belöningen”. Jag har tänkt att ljuden beror på att Humla tycker att det är svårt och att hon inte riktigt vet vad hon skall göra. ”Kasta hoppapporten helt snett och gör en elitruta! Fjärren skall vara på 15 meter, inte 2!”

Hjälp tänkte jag, men följde Niinas order. Kastade hoppapporten helt supersnett – hunden blev knäpptyst, gjorde en elitruta – hunden blev knäpptyst, gjorde fjärren på 15 meter – hunden blev knäpptyst. Sen är det ju det där med att vara förutsägbar med belöningarna. Humla är inte en hund man har ”råd” att vara förutsägbar med. Nu måste jag verkligen planera träningspassen ännu bättre, så att jag vet exakt vart jag skall belöna och verkligen variera detta, så att det inte blir slentrianmässigt.

Sen fick Baileys göra en kedja;  FF – Zäta – Rutan – Hoppapport – Inkallning med stå. Han gick väldigt fint men lite smågrejer som att han snurrade runt vid sista skiftet i zätat (ställandet). Där fick jag tipset av Niina att göra om hela momentet från början, och på det hela taget ge honom mer ansvar. Samma sak med blicktapp i fria följet – då går vi tillbaka och gör om hela, om han ställer sig i rutan inför inkallningen – gör om hela rutan istället för att lägga ner honom igen osv.

På eftermiddagen ville jag visa upp Baileys vittring för att se om Niina hade några förslag på fortsatt upplägg. Detta evighetsmoment som bara står och stampar för oss 🙁
Nu var detta pass bara på 7 minuter så någon revolutionerande lösning kunde hon inte laga till, men fick tipset att flytta ut på långt avstånd och belöna upp farten in. Dvs hitta rätt pinne, och att han direkt skall tänka att han skall skynda sig in med den. Jag tränade så på kvällen själv, och då hade vi 100% successrate på tävlingsmässiga skick.

På fredagen var det Kent som höll i trådarna och jag valde att göra vittringen ett av passen för honom – vi gjorde några olika skick, sedan analyserade Kent situationen. Jag fick i uppgift att göra ett uppletande och sedan direkt göra en tävlingsmässig vittring, och helt plötsligt fick vi ett mycket bättre sök och sug tillbaka in till mig. Kent tolkade det som att Baileys har väldigt svårt för att växla mellan två uppgifter – letatanke och apporteringstanke. Det blir lätt det ena eller det andra. Nu i veckan har jag fortsatt arbeta enligt ”1 upplet – 1 vittring”-upplägget och haft en jättebra känsla. Tänk om vi äntligen hittat rätt verktyg, Baileys – alla pinnars vän? ♥

För Kent valde jag också att göra en minikedja med Humla där jag tänkte på det Niina sagt till mig under gårdagen. Det blev FF – Ruta – Fjärr – Apport. Dvs kända problemmoment för oss. Här är en filmsnutt på kedjan (tyvärr enda kedjan som blev filmad under dessa dagar). Ber om ursäkt för att jag ser ut som en jäkla haschpundartomte i mössa och fleecetröja fullproppad med leksaker. Måste verkligen köpa en väst…eller en till fleecetröja?  😉

Kodak moment 😀 Kent analyserar, jag lyssnar, Baileys tjurar…

Kent gav mig många bra konkreta råd på belöningsplaceringar och hur jag skall gå i fria följet med Humla, som vrider ut arslet så fort vi börjar gå. Släpp inte igenom det, var hans råd, och så fick vi träna på att göra djupa vänstersvängar och skänkelvikningar – något jag arbetat vidare med under veckan och tyckt vi fått resultat på.

Jag är jättenöjd med dessa båda dagar, mycket inspirerande att åka iväg i januarimörkret och pigga upp sig själv 😀 (Tyvärr är jag inte riktigt vän med nya objektivet – eller så var inomhushallsförhållandena lite för mastiga – ruskigt svårt att få fina bilder!)