Ja, andra halvan av helgens ”Kodak moment” kommer alltså här i den nya bloggen! *drumroll*  Som sagt, så kommer det dröja lite innan info finns under flikarna på sidan plus att fler flikar säkert kommer att läggas till. Vill ni se de första bilderna från helgen i Rosendal hittar ni dem här.

Humla på piren i Glommen

Husse försöker trycka ner Humlas öron inför fotograferingen 😉

Humla är alltid med. Vare sig man vill det eller ej 😉 Mina kursböcker har bitmärken i pärmen samt märgbensslafs på flertalet sidor inuti boken….

På lördagen var det molnigt och vi var därför inne mestadels. Min pappa, Baileys största idol, var emellertid ute och målade fasaden. Varje gång Baileys såg pappa genom de stora fönstren, skulle han därför hälsningsparadera på staffevis. Det vill säga, att man tar ett gosedjur och går runt runt runt i huset och knorrar glatt. 

Humla är inte lika noga med hälsningsparad, hon hoppar mest i luften och bits. Men när brorsan har något i munnen, ja då är det automatiskt hennes rättighet att sno det från honom. Så vad gör man då – när lillasyster tagit flodhästen och man prompt måste hälsa på pappa genom fönstret (som står på en stege, helt ovetandes)….

….jo, man tar ett kvitto och bär runt på istället! 😀 För det spelar ju faktiskt ingen roll VAD man har i munnen, bara man har NÅGOT att bära på ♥

 

Humla gillar strumpor. Man kan inte lägga fram strumpor någonstans utan att hon detekterar dem på någon halvminut och snor dem. Strumporna skall man sedan gå runt och försöka gömma. Problemet är att Humla är värdelös på att gömma saker, ofta ”gömmer” hon sin klenod mitt på vardagsrumsgolvet – och blir förvånad när Baileys omedelbart hittar den 😀  ”Hur tusan kunde han veta vart jag gömt strumporna?” 

 

Humla myser med lillmatte Ida ♥

Nej men oj vilken snygg husse fotografen hittade! 🙂

Baileys och Ida rullar iväg på promenad!

Min söta mamma!

Hela flocken på väg ner mot havet! Kolla in Humlas överlyckliga leende! 😀

Mot havet!!!! 😀

Inget fel på farten i den inkallningen! 😉

Efter strandrejset var det två dödströtta och griniga vovvar som absolut inte kunde förstå varför de var tvungna att ligga i skuggan, när resten av flocken solade på framsidan? Baileys var grovt förolämpad över att behöva bli fastbunden i en lastpall, som han surmulet drog runt på – med stackars lillasyster hjälplöst fastbunden i andra ändan. Efter ett tag gav de dock efter, och somnade sött med pallen som kudde! 🙂