Inomhuslyx!

Idag hyrde jag Ellahallen en timma på HallåHund för lyxig inomhusträning. Förra veckan lät jag båda hundarna komma med in direkt pga kylan, men det blev ingen bra känsla i det passet då de störde ut varandra. Humla vrålade och hoppade jämfotahopp när Baileys körde, och när det var hennes tur var han tvungen att skräna och leva som en galning för att vara säker på att inte bli bortglömd…
Det brukar funka fint att ta med båda, men nu i en period av kyla och mörker, blir det mindre aktivitet per dag och just dessa tillfällen blir då enormt laddade för dem. Istället för att gå in med en arg känsla så fick Humla sitta med täcke i bilen medan Baileys körde. Han blev riktigt trött och låg sedan tyst och lugnt när det var hennes tur. Just det där med att arbeta med känslor och rätt sådana, är något jag måste bli bättre på. Det är så mycket lättare att göra så här – och ta ut en pigg men balanserad liten hund på planen, än någon som tutat sig röd i ansiktet och har tonvis med uppdämd frustration när man går ut på plan. Idag ger jag mig således en klapp på axeln för att jag löste det så bra och ”proaktivt” 🙂

Tyvärr går en timme riktigt fort, trots att jag är superstrukturerad och bockar av punkt för punkt i mitt träningsupplägg. Jag hann inte med allt jag hade planerat för, i varken Baileys eller Humlas fall 🙁 Dessvärre blir det alldeles för dyrt att hyra hallen ensam i två timmar,  i längden.

Trött liten tjej efter dagens lydnadspass! 

När det gäller Baileys så började vi med vårt inkallning med ställande-projekt som känns rätt så långrandigt nu 😉 Gång 1 gjorde han ett fint stopp och jag skickade till externbelöning bakom honom, gång 2 gjorde jag en rak inkallning men han stannade ändå, gång 3 samma sak men då kom han med fin fart och fick pipisbelöning hos mig, gång 4 ett ställande igen som var fint. Han är fortfarande väldigt lättlurad – är han inställd på att stanna så stannar han, oavsett om jag öppnar munnen eller ej. Lite tröttsamt, men jag antar att det bara är att variera så mycket det går och ej släppa igenom vare sig tjuvstarter eller dålig fart.

Nästa punkt var våra ”svåra” fjärrskiften, nämligen stå-ligg och stå-sitt. Stå-sitt börjar kännas riktigt fint nu, jag kan öka avståndet rejält och han kliver bakom plankan. Idag testade jag inte att ta bort plankan, men det skall jag göra nästa gång. Stå-ligg däremot. Min mardröm. Han får bjuda mycket på backande och sedan säger jag ”ligg” – då blir det ett fint fällknivsläggande bakåt. Men från stillastående så måste jag stå nära, nära för att det skall bli fint utförande. Jag ger inget godis från handen utan bara externbelöning. Så fort jag tar något steg bakåt så blir utförandet sämre, han slänger sig ner på backen så att alla fyra tassarna ändrar position. Det känns trots allt som att han har stor dragning till mig, trots att jag ej belönar från mig. Hur sjutton skall jag göra för att få in ett fint utförande även på avstånd? Det känns som att jag inte kommer någonvart 🙁 Jag hör Monas ord i huvudet, jag vet precis vad hon kommer säga ”utöka avståndet med en centimeter i taget” 😛 Obey your master indeed, men jag skulle vilja få till bättre dragning bakåt till belöningen så att han verkligen vill fälla sig bakåt…?

Nästa punkt var långt fritt följ. Tyvärr är det ju kommenderingen han blir utstörd av – när vi är ensamma känns det som om jag kan gå ”hur länge som helst” utan att han tappar fokus. Visst blir det lite slarv då och då, särskilt i halt direkt efter högervändning eller i vänstersvängar när han inte är riktigt med utan antingen touchar i benet eller släpar arslet genom svängen utan att trampa med bakbenen. Idag hade han riktigt fin position och fokus hela tiden. Han gick inte alls ned sig trots långa fritt följ utan belöningar. Det känns också som att han svarar bra på mina röstbelöningar och känner sig duktig. Dock är alltid momentet som sämst i början – lite gnälligt och lite ofokuserat. Bör jag kanske belöna upp mer i början? Tål att tänkas på. Planen för kommande månad är att få in momentet i mycket kedjor för att checka av.

Till kedjan då. Jag ville testa av en längre kedja med fokus på långa pauser/uppställning inför moment. Jag belönade med godis när han kunde sitta länge med kontakt. Problemet återigen är att alla kedjor och sådana här ”svårigheter” känns väldigt lätta när vi inte har någon störning. Hade jag gjort denna kedja till kommendering hade det bokstavligt talat varit annat ljud i skällan 😛 Gud vad jag är avundsjuk på alla som har träningskompisar som verkar kunna träna på exakt samma tider och har samma ambitionsnivå. För min egen del känns det som att jag våldför mig på träningsgäng eller raggar brutalt träningskompisar att dela hallhyror med samt skamlöst utnyttja för kommenderingsträning 😉

Kedjan såg ut såhär: Ingång på plan – FF – sättande – metallapport – ruta – läggande – rak inkallning – fjärr på nära håll.
Ingången på plan och FF kändes kanonfint. Däremot blev jag irriterad på sättandet. Som inte blev något sättande utan ett ställande, vilket Guldlock ansåg vara bra nog. Jag har sett tendensen ett bra tag nu! Det känns som att han glatt bara gissar vad jag säger och väljer något han själv tycker passar bra, istället för att verkligen lyssna på mitt ord. Om jag backar och kommenderar gör han rätt varje gång, liksom om jag tränar ordförståelse med honom framför mig. Då går han nästan inte att lura alls, för han vet vad det är för ”lek”. Och paradoxalt nog verkar han lyssna fint i kedjor med kommendering – för då blir det alltid rätt? Men i mina egna kedjor när det bara är vi två verkar den skojfriske Guldlock tycka att det finns utrymme för ”egen tolkning”. Jag gjorde om och då satte han sig fint. Metallapporten som tredje moment funkade fint, fin fart in och bra avslut. Rutan hittade han med bravur, pep dock när jag sa ”Titta” – detta måste jag träna separat men hann inte idag. Inkallningen var fin, och fjärren också – jag gjorde den på modiga en meters avstånd och då är det inga problem med skiftena 😉 Uj uj uj…en meter mot tio meter. Det känns som att vi har en bit kvar. Bokstavligt talat…. 😛

Baileys sover. Humla umgås.

Efter Humlas pass tog jag fem minuter till att träna vittringen, som jag tycker är megaviktig att få med i varje pass. Tyvärr hann vi inte alls med några gruppmoment 🙁 Till vittringen då. Det fanns dåligt med material att gömma egen under, jag tog lite olika targets som hade samma färg som mattan och gömde egen under en mattkant. Ovittrade pinnar utspridda bakom. Första gången blev misslyckad – skitunge sprang ut, nosade över, hittade ej egen, sökte över igen och jag såg på honom att han höll på att bli för exalterad – och mycket riktigt, grep glatt en random ovittrad pinne, släppte, och fortsatte söka. Jag bröt och sa lugnt att det inte är okej. Han fick sitta och fokusera, medan jag gjorde iordning för andra försöket. Och då gick det hur fint som helst. Och sista försöket gjorde jag med ovittrade pinnar som låg ”dolda” under mattkant och targets, och egen låg synlig i ena kanten. Guldlock sprang ut, sökte fint över, hittade de ovittrade som låg dolda men grep inte dessa utan nosade sig fram till att de inte var de rätta, och nosade sig sedan vidare metodiskt till egen. Hurra hurra!!! 😀

Med Humla hann jag inte göra någon kedja utan fokuserade på fria följet. Jag började gå som Lottis tipsade om men kände ganska snart att….nej, det funkar verkligen inte. Jag tror att nyckeln till vårt fria följe är att fortsätta påminna om rätt position, särskilt i svängar. I halter är hon alltid med och hon har superfint fokus på mig, inga blicksläpp att tala om. Belöna från armvecket funkar bra. Men framförallt – gå på! Gå länge och bestämt, så att hon ”går av sig” litegrann, först då är det läge att börja pilla litegrann med detaljer. Som det sett ut nu har det varit för mycket ”krångel” och avbrott och petande – vilket skapat frustration hos oss båda och ljud hos den ena. Idag pep hon ingenting alls. Jag kommenderade bestämt Fot, klev på lika bestämt och hade högt huvud. Visst fanns tillfällen då jag kände mig superirriterad – varför i hela friden kan inte den här hunden ha lika fin naturlig bakdelskontroll som Baileys? Så mycket som vi tränat med pall….med Baileys har jag aldrig tränat med pall och har ändå en rak hund istället för en böjd jäkla Banarne…
Jag kommer fortsätta lägga krut på fotgåendet de kommande två veckorna och får se lite hur det utvecklar sig. Tanken är att försöka få till en privatlektion för Mona med enbart Humla.

Sedan hann vi inte  med supermycket mera. Vi gjorde några skick till rutan som funkar fint med target. Men så fort jag tar bort targeten så blir hon osäker och söker kon istället. Jag gick till bakre mitten av rutan och klappade med händerna i backen, för att visa att ”Här vill jag att du skall vara” – och då fick vi tre lyckade repetitioner på raken! Kanske bör jag pröva detta även med tvåans hopp? De flesta hundar, inklusive Baileys, brukar ju söka sig till samma punkt när en target tas bort. Men för Humla blir tydligen det ett helt annat moment och hon förstår inte alls. Märkligt. Jag kan skicka tio gånger till ruta med target, och få tio lyckade repetitioner, och den elfte gången med borttagen target så söker hon inte alls samma punkt i rutan…likadant är det med uthoppet i LK2s hopp över hinder. Tur att hon är charmig.

Imorgon förmiddag blir det lydnadsträning en timma på Göteborgs hundarena tillsammans med en tjej som också har två staffar. En timma går som sagt fort så ikväll måste jag planera in i minsta detalj….ingen minut får komma till spillo 😀