Ja äntligen är lille Lassetasse hemma igen efter några dagar på Slöinge djursjukhus! Nu känns det som om vi fått vår beskärda del av otur för den här gången….Men vi tar det från början…. 🙂

Det började innan helgen med att jag såg att Baileys var lite irriterad i sitt vänster öra, på en cirkelformad punkt rakt in i öronlappen som verkade lite svullen. Han har aldrig någonsin haft vax i öronen eller behövt öronrengöring, de är alltid bleka och luktar gott varje gång man kollar. Också nu såg själva hörselgången oretad ut men som sagt, huden var röd och svullen på ett centimeterstort område ungefär. Mycket märkligt. Ingen feber och i övrigt helt opåverkad, så jag beslöt mig för att avvakta. Kanske var det bara ett insektsbett eller att det suttit en fästing där?

I söndags, direkt efter att vi gått av vårt misslyckade spår, så kryper två fästingar på Baileys. Innan jag släpper in honom i bilen går jag därför igenom pälsen så att ingen mer fästing missas – lyfter på vänster örat och vad ser jag? Ingenting. För ”krumeluren” som är inne i örat, ni vet den lilla knölen, är illröd och så svullen att man inte kan se själva hörselgången! Huden är väldigt irriterad och när jag skrapar på den så börjar det blöda. Baileys är också märkbart smärtpåverkad och vill inte att man pillar i örat. Det blev därför en liten sväng förbi akuten på Blå Stjärnan i Borås. Ett snabbt besök, som går på över 2500 pix, där snabbodling inte visar bakterier och veterinären är lika förbryllad som jag. Hennes teori är att han fått ett slag på örat, med en blodutgjutning, som sedan blivit irriterad. Jag får kortisondroppar som jag skall smörja lokalt på området på öronlappen, dvs ej droppa ner i hörselgången.

Men en olycka kommer sällan ensam heter det ju….
I tisdags kom min kurskamrat och fina vän Matilda med tillhörande sambo Emanuel, läkarstudent även han, på besök hos oss! Det blev en trevlig dag och kväll med picknick på Seatons Kulle, grill på kvällen osv. Baileys börjar emellertid att kräkas plötsligt på eftermiddagen – jag gör ingen större affär av det hela, det händer ju titt som tätt att hundarna kräks efter att ha manglat i sig något olämpligt eller för stort för deras ego…

Men när kräkningarna ökar i styrka vid läggdags blir jag orolig på riktigt. Plötsligt går det inte mer än någon minut mellan gångerna och det blir en fullständigt sömnlös natt för både mig och Baileys. Kan han ha fått magsjuka utan att Humla drabbats? På sennatten/tidig morgon märker jag att han törstar och vill dricka vatten – men får inte behålla det mer än en kort stund. Anar oråd. Att hunden inte får i sig vatten indikerar på ett stopp i magtarmkanalen – och antagligen ett högt sådant.

På förmiddagen blir det därför att ringa runt till de olika djursjukhusen för att höra om akuttider, vilket det var ont om denna dag. Typiskt nog. Slöinge Djursjukhus har jag mycket bra erfarenhet av sedan tidigare, och det kändes värt att köra de extra milen ner dit. Väl på plats blev det nästan två timmars väntan, och eftersom Baileys inte fick gå in i lokalen pga kräkningar och eventuell smittorisk, låg vi och ”sov” i bilen alla tre. Jag var så trött efter den hemska natten att jag höll på att köra av vägen dit ner, så sömn och mat var nödvändigt för att fixa bilresan hem sedan.

När Pluttelutte slutligen fick komma in gick allt fort. Blodprover och röntgen genomfördes, och sedan fick han läggas in med dropp i avvaktan på analys av bilder och prover. Det var fruktansvärt att lämna honom där – han har aldrig tidigare blivit inskriven för någonting och hela hans kropp talade tydligt om för mig att det här påhittet var uruselt.

Om det har gått er förbi, så är det här en matteochhusse-hund. Han är inte som Humla, som älskar alla och skulle stortrivas på djursjukhus 😉 Jag såg på Baileys att han trodde att han blev lämnad där för gott (det låter löjligt, jag vet)  – naturligtvis sa jag inte ”hejdå” till honom eller liknande, jag bara tog min väska och gick. Men det spelar ingen roll – Baileys lurar man inte och det kändes som att jag svek honom – trots att jag inte kunde gjort något annorlunda.

Resten av dagen gick jag som i en dimma av nedstämdhet och trötthet. Kände mig som en zombie. Förstår inte hur jag skall klara mig utan honom den dagen han inte längre finns. För det här var ju helt fruktansvärt….! Kom hela tiden på mig själv med att leta efter honom, eller undra vart han var någonstans 🙁

På torsdagmorgonen ringer veterinären och jag får besked om att proverna visade på mycket kraftig uttorkning samt stora kaliumförluster pga all kräkning. På röntgen hade man sett ett diffust runt föremål och man hade därför gjort en passageröntgen med kontrast. Han hade iallafall inte kräkts sedan inskrivningen och föremålet i tarmen var på väg ut. Det visade sig vara en stor knuta från ett gammalt retrievertugg som han hittat när vi grävde upp en rabatt i trädgården i helgen – och som jag, med facit i hand, borde tagit ifrån honom.

Eftersom man måste vätska upp hundar mycket långsamt pga långsammare regleringssystem än människor, fick han stanna kvar hela torsdagen. Då började de också ge honom fast föda igen, vilket gick bra. Och idag vid lunch fick jag det lättade beskedet att vi var välkomna att hämta hem honom ♥

Det var en överlycklig liten Lutt som skuttade ut från vårdavdelningen och tyckte att vi kunde åka hem GENAST. Att sitta och vänta på veterinären var inte populärt – Lassetasse skakade i hela kroppen och svansen långt in mellan benen. Han hade varit nedstämd hela tiden berättade personalen, men tyckt om mat samt att få gå promenader. Även om han varit låg och ledsen hade han varit tyst och underbar i all hantering – så det var många djurskötare som kom ut för att säga hejdå till honom ♥

Besöket gick på nästan 7000 kronor exklusive den specialmat jag för säkerhetsskull köpte till honom, eftersom vi skall åka på semester och hundarna skall vara på sitt vanliga pensionat hos Ninni och Pelle som de känner väl sedan dagis. Vi räknar ju inte med att det skall bli något bakslag, men man kan ju alltid skona magen de första dagarna genom att ge ett milt foder som är speciellt avsett för konvalescens efter diarre och kräkning.

Resten av dagen har vi ägnat åt att sova, döda nya välkommen-hem-presenten Åsnan samt pysslat i trädgården. Bjuder på några härliga sensommarbilder på rosor, äpplen och sist men inte minst våra egna valnötter! Fantastiskt att ha ett valnötsträd i trädgården!

Nu väntar en veckas härlig semester för oss tvåbenta – och sedan drar termin 9 igång med buller och bång! Det kommer att bli hektiskt i början, så bloggen kanske inte riktigt hinns med, men have patience! Ikväll har jag suttit och anmält till flera lydnads och brukstävlingar – så hösten kommer absolut bli hundig – inte bara pluggig 😉

Claire Austin-knopp, en av mina vita favoriter ♥

Äppleträdet Katja kommer med sin första skörd iår! Vi planterade fyra nya äppleträd som komplement till de gamla, i förhoppningen om att successivt kunna bygga upp en fin gammaldags köksträdgård med tillhörande fruktodling!

Port Sunlight från David Austin. Älskar man inte rosor innan gör man det definitivt efter ett möte med den här skönheten! 

Favorit i rosa rabatten: Harlow Carr, även detta en Austin-ros! Den ros som blommar absolut mest och längst hela sommaren igenom ♥

Valnötsträd skall egentligen inte gå i vår zon – men vi har ett enormt valnötsträd på tomten, och iår ser ut att bli ett riktigt valnötsår! 🙂