I söndags förmiddag packade jag in lydnadsgrejerna i bilen och åkte mot en regntung himmel till brukshundsklubben – där jag, inte helt otippat, var helt själv. Det började dåligt. Jag och Humla blev ovänner redan när jag öppnade bagageluckan. Humla har nämligen en aldrig sinande källa till olika varianter hon vill prova för att se om man kan kasta sig ut ur bilen, utan att jag blir arg. Det finns EN variant som är gångbar – nämligen att lugnt hoppa ur på mitt varsågod och sedan sitta och vänta och inte sprätta iväg som ett kioskmongo. Just denna variant prövar Humla av någonanledning sparsamt. Hon bjuder däremot på en hel uppsjö av andra upplägg – idag testade hon om hon kunde strypa sig själv genom att kasta sig ut så fort jag knäppt på kopplet. Det kunde hon inte. Detta försök belönades istället med arga könsord och nacksving tillbaka till bagagen.

Istället för att köra Humla först som jag hade tänkt, fick Baileys därför börja. Vi började med transport och uppställning till fritt följ, där jag hade honom kopplad. Det gick kanonbra – kontakten var fin och positionen var bra. Under passet varvade jag sedan det fria följet kopplat och okopplat, och en gång fick jag dra i halsbandet för att påminna om position, annars gick han som en dröm, min obromsade lilla bandvagn… 🙂 Det känns som om vi börjar hitta en balans mellan stadga och fart i kedjor och framförallt transporter och rutiner inför moment.

bild-233

När det gällde kvicksilvret Humla hade jag en i förväg uppgjord plan på hur jag skulle tackla eventuella övertändningar. Humla har ju inte tränat lydnad sedan tidigt i våras, och var enormt taggad över att vara tillbaka på planen….puh! Men hela passet gick fantastiskt fint – mycket av grundfärdigheterna har vilat sig i form under uppehållet, och det var inte mycket som vi backat i – det enda som inte gick enligt protokollet idag var apporten.

Fria följet körde jag bara med koppel och dämpade ljud med lugn röst, varierade belöningarna (endast godisbelöningar här, hon blir för het på leksak). Bakdelen brydde jag mig inte om – den flyter ut på raksträckorna men alla sättanden är raka, och hon rättar in sig fantastiskt fint i position samt jobbar ordentligt i alla vänstersvängar och vänster om halt. Så rumpan blir nog rak när energinivån balanseras och lugnet infinner sig 🙂

När det gäller ställande och läggande så måste jag passa så att inte rumpan flyter iväg när hon gör sina ställanden från utgångsposition vid sidan. Om jag backar och har henne framför mig blir de raka. Igår löste jag detta genom att ge godis när hon gick rätt samt göra mycket vänster-runt-om för att tänka bakdel. Jag tycker att externbelöningen fungerar så bra till dessa moment att jag inte vill sluta använda den, även om den samtidigt blir en störning.
Apropå störning var den från storebror ärvda pipisen utan pip en enorm störning för fröken. Hon låste sig dock inte utan vi kunde smidigt jobba kring problemet. Kastade den åt sidan när vi skulle göra ettans hopp – och visst satan ville hon sätta efter den när jag sa hopp, vilket jag var beredd på och klämde i med ett morrande nej. Detta övade vi på från olika håll samt att göra ingångar till sidan när jag står och håller ut pipisen med andra armen. Omvänt lockande, my lady, det är verkligen inte hennes grej…. 😛

bild-232

Hon hade underbar intensitet och energi och fart hela passet igenom. Det enda smolket i bägaren var apporten som vi backat rätt rejält i. Fast när jag tänker efter så var grundfärdigheterna för apporteringen ganska svajiga även tidigt i våras. Hon är pigg på att gripa men har inte alls samma superba gripande som Baileys har naturligt. Hon förstår poängen med omvänt lockande och att jag knackar, drar apporten när hon håller den i munnen. Hon bjuder på ingångar med apporten. Hon släpper på “Tack”. So far, so good. Att sitta still med apporten i utgångsposition är alldeles för svårt – hon backar i sittandet och blir frustrerad när jag inte tar apporten ifrån henne. Står jag med en vägg/staket bakom så att hon inte kan backa, så flyter hon gärna ut åt sidan istället. Att röra sig med apporten är inga problem och hon har ett härligt klass 2-moment. Men just det där med stillasittandet och att vänta, det är för jobbigt. Jag funderar på att till nästa pass använda koppel vid träning från utgångsposition. Plockar man loss momenet från själva utgångspositionen är det mycket mindre problem, hon kan sitta framför mig med apporten utan att få myror i rumpan.

Med Baileys fokuserade jag på fart in vid apportering och inkallning – testade faktiskt att peppa med rösten och belöna intensivt. Jag misstänker att farten in inte mått helt bra av att jag pillat en hel del med ingångarna och säkert också omedvetet visat missnöje med dessa. Vi hade ett härligt samarbete hela passet igenom – rutskicken blev kanonbra med rutinen innan, och vi fick in “spontanfjärr” på långt avstånd på flera olika platser t.ex. i rutan och när jag bad honom stå för att plocka iordning vittringen. Detta upplägg verkar passa grabben finfint – han gillar att lyssna och bli belönad när han gör rätt, plus att han inte en enda gång låste fast i marken.
Vittringen körde jag en gång med godis utstrött runt pinnarna, en gång med godis runt en pinne och en sista gång med vittrad pinne. Klockrent – ingen tendens att gripa ovittrade pinnar som sist och han hade fin hantering in 🙂 Jag börjar ana start i klass 3…… 😉