Igårkväll drog jag och Baileys ner till agilityklubbens plan för att köra lite lydnad. Jag hade en plan att lämna vovve i bilen först, och gå ut före och sätta upp rutan. Sedan värmde vi upp någon minut utanför plan, gick in och på väg mot rutan frågar jag om vovve såg rutan. Självklart! svarar Den Glade Mytomanen med ett kakaduatut och kastade sig fram i halsbandet (som jag så förutseende höll i, för att undvika tjuvstart) Jag skickade från utgångsställning, med kommandot “Rutan!” på ganska långt avstånd, 25 meter.

– Så, hur gick det då, matte? Hade vovve sett rutan?

– ……….

Vovve: Nja, jag kanske inte EXAKT hade koll på vart rutan var någonstans, och var väl inte supersugen på att försöka ta mig dit heller. MEN jag hittade ett litet löv, som jag apporterade in. Man får vara glad för det lilla, som jag sa till matte, innan jag skuttade iväg på egen hand och sprang på balanshindret hundrafemtiogånger fram och tillbaka, som en jäkla jojo… 😉

Ja, här har vi alltså ett problem. Det verkar som om Baileys måste vara på planen en god stund innan, och träna lite andra moment innan man kan skicka honom till rutan. Nu det sista har jag helt tagit bort targeten, innan dess har ju det varit en stor hjälp för honom – att se matte gå iväg och lägga ut locket i gräset. Jag TROR att han förstår vad kommandot betyder, och han har otroligt hög fart ut till rutan samt gör fina stopp. Nu får vi träna mer på att kunna skicka direkt, utan förberedelser.

Förbättringspotential Rutan blir således:

1. Skick utan hjälpande förberedelser till vovven innan

2. Träna in justering av position – backa, höger, vänster med handtecken (utanför rutan) och successivt på allt längre avstånd. Det är bra att ha en plan B, ifall något skick skulle bli tokigt. Hellre några poäng än inga alls.

3. Värdeladdat ord att viska: “Var är rutan?”/”Ser du rutan?”. Vovve blir jäääättetaggad av detta och vill verkligen iväg, men frågan är om han hamnar i för hög intensitet. Mattes viskning kanske är en onödig störning för honom. Det kanske är bättre att han är lugn före, och i god tid kan titta ut rutan själv utan att behöva skita på sig av entusiasm…

Fria följet kändes toppen. Bra position och igår var det inga bekymmer med att komma för långt före i halterna. Jag tror att detta kommer av att man försöker “trixa” för mycket med vändningar på stället, stegförflyttningar hitan och ditan i början, så att han blir lite frustrerad och trycker på. Går man ett lite längre fritt följ, är det precis som att han taggar ner lite och koncentrerar sig bättre.

Förbättringspotential Fria Följet:

1. Mattes vänstersvängar – alltså, hur svårt kan det vara att bara gå? Jag kanske har någon oupptäckt diagnos…får slå lite i mina läkarböcker 🙂

2. Kampanja de första stegen så att blicksläpp förhindras. Blicksläpp var inget problem igår, kanske för att jag från början gick lite längre sträckor. Mycket handlar blicksläppen de första stegen om att Baileys blir akut nyse-nödig och måste stanna och nysa ett par gånger. Detta är ju ett vanligt sätt för hundar av alla raser att avreagera sig på. Men bygger man inte upp lika mycket frustration och tryck utan tar det lite “easy” i början, så verkar det där akuta nysbehovet minska.

I tvåans fjärrdirigering tror jag att jag tyvärr har förhastat mig lite. Vet jag egentligen hur jag vill att han skall göra uppsitten? Gårdagens fjärr på olika avstånd var fin – bra ligg, bra uppsitt och bra stadga. Inga tendenser till halvsitt. Belönade med både kastbelöning, gick fram och gav karameller, samt skickade till skål bakom. Jag tänker naturligtvis inte på enbart tvåans fjärr, utan för framtiden. Jag konstaterade att den fina vovven bjöd på åtminstone tre olika varianter av uppsitt – vilket indikerar att matte inte belönat fram exakt det uppsitt hon vill ha (eftersom hon inte vet vad hon vill ha…suck!) Nu är ju jag nybörjare, och Baileys är den första hunden jag tränar. Jag tror dock att uppsitt där han arbetar med sina framtassar är bättre, än att göra “hoppande” uppsitt. A och O är ju att budskapet om låsta baktassar går in, och när han gör hoppsitt kan jag ibland få ett litet framåtjuck med rumpan på långa avstånd.

Förbättringspotential fjärren blir därför:

1. Bestäm dig, virriga matte, för hur du vill ha uppsitten 😉 Kampanja dessa och sätt sedan in det i färdigt moment på avstånd.

Sedan testade jag av apporteringen. Och se där – lite tugg i uppvändandet efter gripandet minsann! Dock fina ingångar och bra hantering av föremål. Farten ut är….extremhög. Och gripandena sitter som en smäck. Men farten in? Nej, här är matte inte helt nöjd. Hur skall jag göra för att belöna upp farten in? Egentligen är den nog inte så dålig in, bara att det blir enorm skillnad eftersom farten ut är galet hög. Jag testade igår med att visa att jag har en rolig leksak i vänsterhanden, eller ibland en karamell. Testade även att springa iväg när han vänt upp mot mig. Jag är osäker på vilket belöningssätt som gav bäst resultat – problemet med att belöna Baileys med apporten i munnen är ju att han inte släpper apporten. Och det är ju svårt att kampa med leksak eller äta godis, när man har apporten i ett ordentligt grepp. Tro inte att det går att dra apporten ur munnen på honom, oooooh nej det där har vi tränat så mycket på säger Baileys, att det där går jag bara inte på. Jag släpper bara apporten på Tack och på tack only, hälsar han.

Förbättringspotential apporten:

1. Hitta ett belöningssätt för att kampanja upp fart in mot matte

2. Att träna stadga inför kastandet skadar aldrig…

Så till passets överraskning – hoppet! Sist vi tränade kunde Baileys, 3,5 år,  inte ordet “Sitt” utan la sig på andra sidan hindret efter uthoppet ungefär hundra gånger i rad… 😀 Han satte sig också extremt nära hindret på andra sidan, så att chanserna till ett godkänt återhopp utan att få med sig hela hindret med baktassarna blir minimala…Men igår lade matte ut en target några meter bakom hindret, och Baileys fick bjuda på fria uthopp. Efter ett par gånger insåg han att han inte fick någon cred för att apportera in targeten, eller slakta den, och då – hör och häpna, hoppade han ut på ordentligt avstånd och satte sig klockrent på mattes kommando. Gång på gång.

Förbättringspotential hoppet blir därför:

1. Fortsätta att lägga ut target, och alternera med att ta bort den.

Vi avslutade passet med att köra lite agility, vilket grabben med glädje ställde upp på. Jag har tittat på lite tävlingar i sommar, och det verkar vara några stycken här i västsverige, som jag nog anmäler till. När det gäller lydnaden hade både Ulricehamn och Varberg tävlingar i slutet av månaden, som nog kommer passa 🙂

Tyvärr blev det inga nya bilder i inlägget, utan dessa är från en träning för Ditte Andersson i somras. En meterlång brandslang var en uppskattad belöning för Baileys – som ju som de flesta andra grabbar gillar stooora leksaker! 😉