Ja det är onekeligen svårt att sluta tänka och analysera resultatet av min och Baileys såkallade spårdebut idag, när man läser på Facebook om alla hundratals superlyckade tävlingsresultat i diverse hundsportgrenar denna helg 😉

Men lets not gå händelserna i förväg! I veckan har vi spårat flera gånger om dagen och lagt mycket sk trappspår där spåret går i många vinklar och vindriktningar, vilket Baileys svarat kanonbra på. Ett fenomenalt spårarbete, och säker på att hitta apporterna. Jag har jublat inombords och Baileys har vetat direkt vad det handlat om så fort selen och linan plockats fram. Ja, han har verkligen känts säker och även om han fått tappt i vinklar har han sugit spåret direkt vid första kontakten igen.
Jag har varierat med att lägga föremål precis i vinkeln, sedan hålla i selen tills han åter sänker nosen och analyserar vart spåret går nånstans innan han får fortsätta – och i slutet av veckan även lagt apporterna strax efter en vinkel för att han skall få bekräftelse på att han gjort rätt.

I torsdags var det en mycket trevlig kurspremiär hos Mona där jag fick många användbara tips gällande framförgåendet, som också artade sig ”explosionsartat” bra – och var tillochmed riktigt snyggt när vi genrepade lydnaden på brukshundsklubben igårkväll. Vi övade också budföringen vilket också kändes tryggt och ett moment där han fattat vad saken går ut på 😀
Så med självförtroendet i topp ställde jag klockan svintidigt imorse och vid halv sex styrde vi kosan mot Tidaholm, jag och Baileys. Vi var ute i god tid och hade därför råd med en halvtimmas hysteriskt snurrande inne i Tidaholm innan vi av en slump hamnade på rätt väg mot brukshundsklubben. Jag brukar inte vara särskilt nervös när jag tävlar lydnad – jo, inför gruppmomenten, men inte sen. Men den här nervositeten som jag kände efter att jag dragit startnummer 2 och var på väg i bilkaravanen ut mot spåren, den har jag aldrig känt maken till tidigare! Det var något nytt! Och ingen känsla jag saknat att vara utan heller 😉
Tur iallafall att jag dragit ett tidigt nummer, jag avskyr att vänta. Spyfärdig av nervositet skissade jag upp planen för dagen i huvudet; först spåret, sedan fika, sedan plats och budföring och paus för lunch och tillsist lydnad. Planerade in att träna valda delar av lydnaden innan och förberedde i tanken vilka leksaker och godis jag skulle ha. Men det visade sig snart att jag inte alls behövde tänka så långt….

Packat och klart! 😀

Spåren gick på en blåsig öppen åker med extremt hård vind från väst. Spåret var lagt i norrgående riktning och därmed blåste det åt helt ”fel” håll för hundarna. Jag tyckte att det var lite märkligt hur spåren var lagda i förhållande till vinden, men jag är alldeles för grön på området ännu för att kunna uttala mig egentligen.
Inför påsläppet kändes Baileys med, fokuserad och glad. Vet inte om jag släppte på honom för slarvigt – för bara efter några meter märkte jag att han inte alls ”sugit tag” i spåret som han brukade, man märker tydligt när han spårar och tuffar iväg med svansen svajande på ett särskilt sätt – men nu knallade han på lite snett åt höger och verkade inte alls ha något spår i näsan? :-/

Vilket han inte heller hade, visade det sig. Han spårade inte en meter utan var helt lost. Efter ett par minuter bröt jag och vi travade snopet tillbaka mot bilen, utan att jag visste alls vad som hade hänt. Tankarna snurrade i huvudet – kanske borde jag ”hållt fast” honom i selen vid påsläppet och inte bara matat ut linan direkt, utan verkligen sett till att han hade spåret i näsan först?
Kan det bero på att jag lagt alla spåren själv i veckan? När jag tänker efter har han inte spårat ”främlingsspår” på nästan ett år – men å andra sidan har han inte spårat annorlunda beroende på vem som lagt spåret, iallafall inte tidigare. Nej det var himla snopet och jag som sett så mycket fram emot att göra de andra delarna av brukset, nu när de dessutom hade gått riktigt bra på träning i veckan. Men för min del är det inte aktuellt att stanna i flera timmar och köra lydnad och budföring ”för tränings skull”, när man inte har chans till uppflytt. Det är inte värt det och jag vet inte vad jag skulle få ut av det. Det är ju spåret som är grejen!

Uppe med tuppen!

Jag var så trött och utmattad av all anspänning och nervositet att jag inombords stundtals gråtit som Lilleskutt i Bamse – ni vet; wääää wääää wäää…. 😉 Jag är såklart inte det minsta besviken på Baileys, och inte besviken på mig själv heller – vi har tränat så mycket vi bara har kunnat denna vecka och känslan har varit jättebra hela tiden. Baileys är inte en hund som bara gör saker när han känner för det, han har sjukt mycket will to please och ställer verkligen upp. Och det handlar ju inte om att han inte fixar ett appellspår med två vinklar och tre apporter…Bryt ihop och kom igen heter det ju.

Men eftersom detta kom så hastigt inpå, vi blev inringda i måndagskväll som reserver, så har jag skjutit massa annat viktigt åtsidan i en vecka och bara fokuserat på detta. Den ansträngningen samt att det är så långt och tråkigt att åka ända till Tidaholm för att lalla runt på en åker i två minuter – nja, med facit i hand kanske jag kunde lagt tiden på annat. Tillexempel klass 3 lydnaden, vilket ju var planen från början 🙂 Nu skall jag surfa nya appellspår och i veckan som kommer blir det nog mestadels puss och gos med Baileys samt massvis med husfix, då vi åker på semester på lördag – och sedan börjar terminen i Helsingborg direkt därefter!

Hela eftermiddagen har jag raglat omkring som en zombie, och rensat rosland och beskurit överblommat mellan skurarna. Underbara Mikael har dammsugit hela huset och vovvarna har nöjda ätit köttben ute i trädgården! Nu sover de som två mjuka gosiga ihjälklubbade sälar i soffan ♥

Den slagna hjälten vilar på nya lammskinnet ♥