Soundcheck

Torsdagens lydnadspass i Göteborgs hundarena tillsammans med Therese och hennes två supertysta staffar, bjöd initialt på en rekordlåg procent när det gäller mitt ”bra känsla”-mål. Minnet är tydligen extremt kort. På onsdagens inomhuspass på Hallåhund hade jag klappat mig på axeln för att jag haft Humla kvar i bilen när jag körde Baileys, båda hundarna kunde sedan vara tysta och behärskade när jag varvade dem båda.

När det gäller både superegot Jesus-Baileys och den utvecklingsstörda skriktutan Bert-Åke så finns det två saker som funkar. Det är att träna vardera hund så att den mesta överskottsenergin är förbrukad och därefter lägga dem plats utan koppel. Självbehärskningen gör att de får nånting att koncentrera sig på – är de kopplade är det som att montera en förstärkare på megafonen.
Det här med att ”vänta ut” hunden och att hunden ”skall lära sig” att vara med inne i lokalen är ingenting som funkar för dessa två individer – de är extremt uthålliga och har enorma röstresurser för att påminna hela Västra Götaland att de är bortglömda och att det faktiskt borde vara deras tur att få träna.

Jag ber på förhand ursäkt för de urtråkiga bilderna i detta inlägg. Konstant ösregn är inget kameravänligt väder – och inte har jag haft tid att filma något från träningarna heller. Snyft.

Allt det här vet jag ju – och ändå tar jag med Humla in i lokalen och BINDER FAST henne i en vägg. Med påföljden att hon tjuter som ett sånt där samhällsfara-larm som man testar en gång i månaden och tutar fasansfullt högt. Jag var vansinnig, både på Humla, på kärringen som inte lämnat lokalen när vi hade bokat den och vi därmed fick vänta tio minuter på att hon skulle plocka bort sina rallyskyltar och baxa ut sina tio superilskna små terriers innan vi kunde börja träna på riktigt, och så var jag hela tiden stressad över att vi bara hade en timma och jag behövde varje minut åt att kunna göra det som var planerat.

Jag vet inte om det var dessa omständigheter som gjorde det – eller om det var störningen av att vara i en ”ny” lokal med främmande hundar som gjorde att Baileys och jag gjorde 4-5 totalt misslyckade inkallningar med ställande på raken. Just det, på raken. Den gamla vanliga visan – Baileys springer inte mot mig för att det ligger en pipis bakom honom (det här börjar kännas tjatigt nu, hur många gånger skall man behöva påminna om belöningssystem för att han skall ”ge upp” tanken och sluta försöka? Med tanke på att det aldrig lyckas?), sedan springer han hela vägen utan att tveka trots att jag ryter STÅ (inte en reaktion hos hunden…jag vill sjunka genom mattan och dö) och sedan stannar han utan att jag sagt nånting. Hur jag än gjorde (tog bort leksak, använde godis, belönade med kast, tränade bjudningar på ställanden när jag backade snabbt, kortade ner avståndet) så var det faktiskt ingenting som funkade. Det är möjligt att jag hade klurat ut något bra sätt att reda ut det på – men det är svårt att koncentrera sig på sina tankar när man har en 120 dB fartygstuta i örat.

Varje promenad/löprunda slutar här i badkaret – och tvättmaskinen kör täcken dygnet runt känns det som. Sååå trist 🙁 Självklart duschar jag dem inte mer än nödvändigt – men när vi varit ute och sprungit måste man skölja av all lera som stänkt upp i ansiktet, och självklart mage och ben. Ge mig vår nu!!!

Första försöket på vittringen blev pannkaka det med. En glad och yster Buslutt rusade fram till pinnarna i old fashion style, så att de flög åt alla håll, klev runt lite så att allt blev ”raserat” och grep tillslut en random pinne som krossades i hans glada käftar. Jag var beredd och stoppade honom direkt, tog ner honom på jorden och han fick sitta fint och vänta medan jag gjorde iordning igen. Och då var det inga problem. Han hittade egen både med ovittrade framför och bakom,med dolda ovittrade och dold egen, synlig egen och dolda ovittrade osv. Det här med att första försöket har en tendens till att bli alldeles för glatt och plockepinnaktigt är lite tröttsamt. Jag är noga med rutinen men ändå är det en markant attitydskillnad mellan försök 1 och resterande försök som alltid lyckas. Jag vill ju inte behöva nypa vovven i örat VARJE gång vi skall köra vittring? Det ser ju rätt illa ut på tävling dessutom…

Vi tränade vidare med stå-sitt och stå-ligg skiftena i fjärren, och sedan ville jag göra en ”kedja” med ingång på plan, för att sedan bli kommenderad till uppställning till flera olika platser och därefter ett fritt följ till kommendering, där Therese skulle gå nära och prata högt. Det var lite gnäll vid första transporten, men sedan höll han superfint fokus och blev inte ledsen och pipig. Det fria följet efteråt kändes superbra! Hurra hurra! På torsdag skall jag sätta in detta i en längre kedja och se hur det håller sig då 🙂

Fröken Skrikbagge då? Jo, bara hon fick köra lite så var hon tyst och lugn sedan. Det är som att trycka på ”mute”-knappen….
Vi tränade på fritt följ där jag gick med bestämda steg och kommenderade lika bestämt, tittade rakt fram och belönade lugnt. Detta funkade jättebra – hon var tyst och superkoncentrerad, lite pip i stegförflyttningar åt höger så dem undvek jag. Slarvade hon rättade jag in henne och så gjorde vi om = bra effekt. Jag tror vi är på rätt väg med detta moment. Den som lever får se 😉

Vi tränade även rutan och hoppet utan target, där jag går fram och ”visar” punkten för henne innan skicket. Det gick jättebra, så jag tror vi fortsätter träna på så här. Det jag tycker är märkligt är att hon verkar ha svårt att ”generalisera” – om jag går fram och klappar med händerna i backen dit jag vill att hon skall springa i rutan och sedan skickar, så gör hon ett klockrent skick med jättefint ställande. Men om jag direkt skickar igen, från exakt samma avstånd, så har hon svårt att hitta punkten? Kanske har Mona några bra tips på torsdag hur jag skall tänka gällande detta.

Mot slutet körde vi Sitt i grupp tävlingsmässigt där Lillefot satt som ett ljus, och sedan ligg i grupp där jag växlade avstånd och hade fokus på hakan i backen. Han lyfte hakan vid två tillfällen, när jag vände mig bort och utökade avståndet – annars låg han superfint och lugnt. På torsdag tänkte jag gömma mig och se hur det funkar. Det går bra att köra dold platsliggning med hakan i backen här hemma, men då är det ju också noll störning…