Jaaa jag sitter på honom. Sen när blev det förbjudet?

Denna vecka har jag ansträngt mig för att få till en harmonisk vovvevardag – vilket inkluderar att jag ätit en rejäl grötfrukost varje morgon samt i förväg gjort iordning en lunchfralla som jag haft i bilen. Skall man stå inne på op måste man ha energi och kraft i både benen och huvet, så är det bara. Och inte helt otippat gav det resultat 🙂 Det kan låta extremt simpelt – men med fullspäckade dagar som innebär att man måste flänga tillochfrån sjukhuset, hem för att rasta hundar osv osv osv gör att det mest basala som sömn och mat blir svårare att få ordning på än man kan tro….tro mig.

Vi har sprungit två superhärliga löppass i snön, i måndagskväll i mörkret och i onsdags eftermiddag i solens sista strålar ute vid Bruces skog. Sedan har vi tränat små lydnadspass inomhus – pillat med fjärr, position etc.

I torsdags kväll var det dags för Mona kurs – försäkerhetsskull kollade jag mailen innan vi gav oss av; och läste att det var i Lotushallen denna gång. Men tji fick jag, för i Lotushallen var det bara ett trevligt malleekipage som var där för privatträning, av ”min” Monagrupp syntes inte ett spår. Vilket inte var så konstigt – för vid närmare eftergranskning hade jag kollat fel och tittat på förmiddagsgruppens träningsplats. Kvällsgruppen skulle visst vara i Halmstad Hundarena. Tanken på att köra tillbaka åt ”helt fel håll” lockade inte och jag blev så jävla deppig och ledsen att jag sket i alltihop och körde hemåt istället. Fy vad besviken jag var 🙁 Men det var nog inte meningen att vi skulle träna denna kväll – jag var supertrött och sliten efter en tuff vecka på anestesi/IVA, så upplägget var väl ändå inte det mest optimala….

Jag pluggar. Humla umgås.

Jag avslutar inlägget genom att kopiera en text som jag postade i onsdagskväll och la upp min FB. Vissa av er har säkert läst den redan, men den tål att ögnas igenom igen. Livet som ensamstående matte är tufft, men komiskt…hade faktiskt inte velat vara utan dessa matteveckor en sekund 😉

”Men alltså fy satan vad jobbigt att ensamstående matte?!! Ikväll måste hundarna käkat svamp eller nåt. 

Nej, 1,5 timmas snölöpning var tydligen inte tillräckligt – Humla har varit som en asjobbig bit silvertejp som bara skall kliva rakt över mig så det gör skitont överallt, och ”umgås” med makrillandedräkten en millimeter från mitt ansikte så fort jag försöker läsa något. Varenda jag går på toa så måste hon absolut följa med och sitta i knäet eller stå utanför och intresserat trycka nosen mot dörren så att hon får den i huvet när jag öppnar.

Baileys, marinsoldaten/fjälljägaren/superhjälten, har detekterat livsfarlig aktivitet i trapphuset. De andra hyresgästerna går nämligen i trappan. Detta rikshot har han tydligen inte noterat under det halvår vi bott här, men vi kan vara lugna – han beskydda oss från och med nu, och har värmt upp inför den annalkande faran genom att leka gladiatorspel med Humla. Men lillasyster får inte vara med i leken längre eftersom hon gjorde bomben på honom, och det var tydligen emot reglerna. Så istället har Hjälten kört intervallträning och stått i hallen och gapat FUCKYOU!FUCKYOU!FUCKYOU!

Det spända läget kulminerade nu vid niotiden när det ringer på dörren. Det har aldrig hänt, jag visste faktiskt inte ens att jag hade en ringklocka?
Baileys inleder omedelbart Operation Katastrofläge och står bakom byrån i vardagsrummet och vrålar okvädningsord, ända tills han hör att fienden är en finsk representant från hyresgästföreningen som vill att vi skall bli medlemmar. Det vill vi inte, bestämmer jag, överbefälhavaren, och stänger dörren. Baileys blir förstörd när han upptäcker detta, han hade ju nämligen skuttat iväg och hämtat Hunden för att kunna utföra den obligatoriska tiominuters välkomstceremonin/gosedjursuppvisningen som alla gäster blir utsatta för, vare sig de vill eller inte.

I skrivande stund sitter han på hallmattan upptryckt mot ytterdörren och gråter, fortfarande med Hunden i munnen. Det är tio minuter sedan tanten gått, och Baileys är förkrossad. Vi MÅSTE gå ut och leta efter henne, något annat är helt otänkbart…”

Baileys och Hunden, a.k.a Batman och Robin…