Förra helgen infann sig en oväntad lucka iochmed ett oväntat jourbyte. Vi drog snabbt som attan ned till Rosendal på fredagkvällen, där hela min familj residerade ♥ Ni förstår hur ljuvligt det är att komma ned till ett becksvart knäpptyst Rosendal, det enda man hör är havet i bakgrunden. Och så mötas av ett tänt hus, med vin och räkor 😀
Sedan tillbringade vi två mysiga dagar därnere, tyvärr var inte vädret med oss alls. Kallt, blåsigt utom en stund på söndagförmiddagen då man kunde ta frukostkaffet ute ♥ Allt är liksom ’mer’ i Rosendal….man sover som en stock, när solen skiner skiner den klarare än någonsin, regnar det regnar det blötare än vanligt, när det blåser kan man knappt gå upprätt…ja ni fattar? 😉
Den här gången hade vi ett nytt ikeagosedjur på plats – Hunden nr 511 (eller nåt i den stilen) som Baileys släpde omkring på exakt överallt, exakt hela helgen. Om ni tycker det är tjatigt med mycket ’Hunden’-kort så byt till ett annat inlägg, blunda, eller scrolla snabbt 😛
Hela denna veckan när jag haft utrymme för hundträning efter jobbet har Gud bjussat på sketväder, regn, ösregn, duggregn eller storm. Den här årstiden suger verkligen och nej, det hjälper inte att börja julpynta i början av november som alla instagramanvändare jag följer verkar göra…
Jag har funderat en del kring hur jag skall lyckas hålla lydnadsträningen på en okej nivå. Jag tog ett beslut i slutet av sommaren om att för första terminen någonsin, inte gå någon kurs med hundarna. Sedan har det ändå blivit lite ströträningar för instruktör, bla för två enormt givande dagar för Maria Brandel.
Men det ÄR svårt att komma ifrån och hinna med allt, när mörkret faller allt snabbare och man vill hinna både till gymmet, och alla vardagssysslor som inte går att komma undan. På helgerna har jag oftast fått till fina pass i höst, men jag saknar någon stående veckodag som träningsdag i hall eller liknande. Tyvärr ser mitt schema väldigt olika ut, så att boka upp en fast veckodag i vinter fungerar inte.
Jag har också dåligt samvete för hundarna, som visserligen går heltid på världens bästa dagis. Men i perioder när man hinner med mer träning, så blir de också mer uthålliga och ja, när det då går hela veckor och man inte gör nånting utöver dagis, då får iallafall Baileys myror i byxorna. De är så PEPP på att nånting skall hända :-/
Jag tycker inte det är samma sak när det gäller fysträningen – man kan ha en ganska hög frekvens med löppass utan att de pockar på mer aktivering. Men själva lydnadsträningen, den märks. De är vana vid träning, är uthålliga i träning och har svårt att ställa om i perioder med mindre träning.
Nånting måste nog göras. Jag måste ta itu med att boka inomhushallar och sluta vara optimistisk när det gäller vädret. Men jag är faktiskt, och det här låter kanske hemskt, inte riktigt beredd på att släppa på min egen träning tillförmån för hundarna just nu. Jag har inte fått träna som jag velat under hela min utbildning, för att jag hela tiden satt utbildningen i första hand.
Att då kunnat träna för första gången på flera år, på det sätt jag vill, det är en ren njutning för själen, ger mig så mycket energi och livsglädje. Ja jag vet att det låter töntigt och att träning verkligen inte innebär detta för alla, men jag känner så.
Är man fysiskt vältränad, har man också en helt annan mental styrka att stå ut med ett bitvis tufft och krävande yrke. Men oroa er inte, hundträning blir det, och det blir iallafall 1-2 gånger per vecka. Jag tycker också jag har ganska hög kvalitet på de träningar jag faktiskt får till.
Och lite skoj har vi ju faktiskt i pipen! 25 november är det min 30årsdag, och även den sista dagen med Nyttodjurens Från Valp till Stjärna-träning, där vi tränar för Maria Brandel i Göteborg 🙂 I mars har jag bokat en helg för Svartbergs, bara för staffar. I april skall jag och Humla gå kurs för Maren Teien, som vunnit både VM och NM i lydnad 😀
När det gäller tävlingsmässigt är ingen av vovvarna redo för Lk3 respektive LkElit ännu. Med Humla har jag under en månads tid enbart tränat på känslan, och att få till ett fint fritt följ med en balanserad hund. Här har vi faktiskt nått enorma framgångar. Så fort jag känner att vi kan göra fina helheter utan att någon av oss blir frustrerad, så kommer jag anmäla till start i trean. Jag tror att vi kan vara redo i februari-nånting.
Med Baileys är det i huvudsak inlärning av momenten som gäller. Inkallningen med ställande och läggande är fin, medan vi fortfarande sliter med dirigeringsmomenten. Det är svårt att inte ta exakt det föremål man först ser. Eller springa exakt dit man själv vill… 😉
Nä nu är det färdiggnällt känner jag 😉 Nu får ni scrolla nedåt och njuta av lite fina strandbilder och Hunden-bilder ♥
Senaste kommentarer