I färjekön, vi är på gång! 😀

SOMMARFÖLJETONG – RAFFLANDE LÅNGLÄSNING I HÄNGMATTAN! 😀

Ja, så var det då i fredags äntligen dags. På dygn 21-23 skulle Humla äntligen få pippa utomlands, ja enligt progesterontesterna då. Tänk vad många unga flickor som är avundsjuka på henne. Weekendparningsresa till fjärran land, med hotell och allt. Mamma betalar. Oj oj oj vad hon kommer vara tacksam! Eller ja. Jag hade ju mina tvivel, som jag alltid har med denna tjejflicka. Hon har retat gallfeber på mig och tvångskrupit in under mitt skinn ända sedan hon var valp – jobbig, lycklig, glad och gosig. Och framförallt – självständig. Och väldigt lik mig.

Härliga morbror Baileys var hysterisk och incestbenägen dygn 11-16. Sedan….absolut kolugn….? Jag blev iskall inombords. Ringde veterinären och till alla vänner och vänner och beklagade mig. Men enligt progesterontestet som togs på dygn 17 var det åtminstone 3-4 dagar kvar innan ägglossning. Nej precis, jag får inte heller ihop det? Men kanske, kanske skall man lita på progtesterna ändå. För några andra hanar utöver Baileys visade nämligen inte det minsta intresse av Humla på dygn 15, när vi besökte Rasspecialen och frotterade oss bland närmare 400 staffar. Och förra löpet parade vi på dygn 13+14 utan att det tog sig. Ja, om 30 dagar blir vi klokare på detta.

Humla då? Vad visar hon? Nja. Alltså det här med det sexuella verkar inte vara av någon större prioritet från hennes sida. Mys med husse, hjortnackar, rutskick och apporter däremot! 😉
Tikskyddet kan man försöka skava av sig mot kåtvrålande morbror eller kastrerade hanar på dagis. Men alla andra trevliga, fina, artiga uppvaktande hanar kan sticka och brinna tydligen. Hon var lika snäll och charmig som Electra i Gladiatorerna på Rasspecialen…

Morgonens löprunda runt en sjö var verkligen en ”Road of Temptation”… 😉

Jag åkte således till Norge med en riktigt taskig magkänsla. Det är lika bra att vara ärlig och inte måla upp något luftslott av det hela. De tikar Baileys har parat har alla varit så sexuellt frigjorda att de i princip har suttit fast i varandra innan man ens hunnit öppna bagageluckan, än mindre hunnit knäppa loss kopplet. Ja förresten, Norge blev det! Det tajmade sig så väl att Marco skulle till Stavanger och tävla i NSA – Norweigan Stafford Athletics i helgen, så på torsdagen blev det bestämt att bilfärden skulle gå mot grannlandet istället för till Holland. Så praktiskt och smidigt tänkte jag! Shit.Vad.Fel.Jag.Hade.

”Bilkörning” i u-landet Norge.

För er som aldrig har varit i Norge kan jag meddela att de inte har någon infrastruktur. Det finns inga vägar, och det fåtal som finns är knappt asfalterade. Tvåfiligt existerar inte överhuvudtaget. Från att jag kört av färjan i Sandefjord låg jag och snittade på 30-40 km/h långa sträckor hela vägen upp till Stavanger. Att jag inte dog av tristess eller hjärtinfarkt under denna resa är ett mirakel!

Fram kom vi, tre timmar försenade, till fästmannen Pikey klockan 22 på fredagskvällen. I fantastisk solnedgång vid havet skedde första parningen, något motvilligt såklart från brudens sida, men brudgummen var entusiastisk och proffsig. Häng på 25 min, där Humla mest stod och tittade under lugg och undrade vad sjutton Pikey gjorde i Stavanger. ”Åk hem med dig, din dåliga pojkehojke!” liksom.

På lördagen sov vi ut på hotellet och tog sedan en mördande varm löptur runt en sjö, en tur på ca sex kilometer. I Norge var det medelhavsvärme och inte ett moln på himlen! Vi tittade på tävlingen, och gjorde sedan en andra parning lite senare på kvällen. Denna gång var Humla pyttelite mer entusiastisk – häng på 30 min och de var galet gulliga mot varandra under hela tiden. Stod och slickade varandras öron och nosar och myste med huvudena tätt ihop. Jag blev nästan tårögd.

”Inspection time…!”

Detta var dygn 22. På morgonen dygn 23 var jag tvungen att åka senast 10.30 för att säkert hinna med sista färjan till Strömstad. Med tanke på vilken helveteskörning jag haft dit upp ville jag ha god marginal, även om norrmännen jag pratade med försäkrade mig om att fredag eftermiddagar denna tid var absolut värsta tiden att köra – nu var det söndag och skulle inte vara alls så mycket trafik på deras traktorvägar. Efter frukost åkte vi således ut till Pikey för en sista dejt, men nej tack, nu fick det allt räcka med det romantiska innan det gick helt överstyr tyckte Humla. Inte alls lika vass längre, utan tyckte att Pikey var en helt okej kille efter omständigheterna, men parning – nej tack. Hon stod lugnt och knep för svansen, och både jag och Marco var snabbt överens om att vi inte skulle ”forcera” fram en parning, eftersom hon uppenbarligen inte alls ville.

Vi gjorde allt paperwork, sa tack och hej, och gasade sedan bmwn mot Strömstad. Eller vänta lite. Sa jag ”gasade”? Förlåt. Jag menar att ligga och murra på ettans växel i närmare fem timmar pga enorma köer längs hela sträckan, på 40 mil. Otroligt! Jag har aldrig varit med om liknande. Färjan missade jag, med tre och en halvtimmes marginal, och fick köra omvägen via fastlandet istället.

Pga köerna gick det inte att köra av hursomhelst – att ta sig ut igen efter ett bensinmacksstopp var förenat med dödsfara. Miljontals jobbiga barnfamiljsturister som försökte preja varandra av vägen och tuta aggressivt.

Humla var inte nöjd med de tre föregående stoppen på rastplatser jag sett ut åt henne – tydligen kunde jag inte ordna fram exakt rätt proportioner gräs/grus, fel lutning på underlaget, för smalt, för brett, för högt gräs, för lite gräs osv. Kissa skulle hon i alla fall INTE göra. När klockan var 22 hade hon således inte kissat sedan frukost. Och när det senare började ösregna så var det definitivt inte någon idé att köra av vägen för att erbjuda kisspaus i monsun-oväder, så vi blåste tacksamt på de svenska breda fina motorvägarna hela vägen hem och kom hem vid ett på natten. Den resan gör jag INTE om. Jag hade, helt seriöst, kunnat åka till Holland fram och tillbaka, på samma tid som jag åkte EN sträcka till Norge. Vilket drittland! Det enda festliga ni har är snygga killar och 17e maj.

Nu har jag för första gången fått bevittna en DSA/NSA-tävling live, och dessutom fått se Pikey i arbete. Vilken hund! Vilken fantastisk hund! Så grymt snäll och trevlig och cool, umgås med andra hanar utan problem och väldigt trygg och självsäker i sin atletiska skitsnygga framtoning ♥
Men på planen däremot! Vilket vilddjur! En hund med otroligt driv och vilja, och så galet välbyggd. Nu håller vi tummarna för Pikey-Humla-bebisar i september, hör ni det?! ♥