Nu är vi hemma igen efter en synnerligen lyckad roadtrip till Holland. Jag är fortfarande uppfylld av alla intryck och har inte riktigt landat ännu 🙂
Det gick jättebra att köra både dit och hem, mellan onsdag och torsdag var jag inbokad på ett supermysigt litet bed and breakfast och Quinlent-familjen gav mig verkligen ett fantastiskt välkomnande. God mat, trevliga samtal, massa ny input kring avel, avelstänk, selektion, inbreed, outcross, fysträning, utfodring, mentalitet ur alla aspekter…

Jag har sugit åt mig som en svamp och är grymt imponerad av Marcos genomtänkta och ärliga avelsarbete. Fantastiskt att få se alla hundar både i vardag och i träning – tyvärr regnade det och det blev inte så många bra bilder som jag hade hoppats.
Vi har snackat hund dagarna i ända och jämfört varandras avelstänk. Marco och Jeanines enorma kunskapsbank är en tacksam källa att ösa ur. De har hållit på i så många år, lever och andas för det här, och kan sina linjer utan och innan. Hands off to them! 🙂

I korthet kan jag sammanfatta mitt besök på kennel Quinlent med att staffar av denna kaliber inte finns i Sverige överhuvudtaget. Fullkomligt outstanding när det kommer till sund konstruktion och mentalitet av guds nåde…har inte sett några staffar med så mycket driv, vilja i kombination med lyhördhet och totalt UTAN stress! Sjukt imponerad…men så ligger det hårt avelsarbete bakom och mycket hårda inklusionskriterier.

Quinlenthundarna är alltigenom avlade för funktion. Utställning bryr man sig inte om (även om Pikey har cert och cacib! :-)) utan man avlar för en stark exteriör där rörelserna är extremt viktiga. Hundarna måste vara grymt starka i bakdelen, vara välvinklade med starka leder osv. De skall hålla för hård fysisk träning i många år – även om de startar upp träningen väldigt långsamt och vill ha hundar som utvecklas fysiskt över flera år.

”Late bloomers” är en bra egenskap – det ger hållbara hundar högt upp i åldrarna. De hade hundar mellan 7-12 år som såg ut som pigga, alerta välmusklade unghundar med glänsande pälsar och rörde sig som kungar…Tyvärr är det en sällsynt syn i Sverige, det är iallafall min uppfattning :-/

Som sagt exteriören är grymt viktig – men nummer ett för Quinlent är mentaliteten. Marco vet precis vilka egenskaper han vill ha, och ser tidigt i valplådan vilka individer som har ”det”. Inte sällan sparar han hela kullar – och han drar sig inte heller för att plocka ur hela kullar ur avel som inte håller måttet. Ofta sparar han valpar för utvärdering – och om de inte utvecklas till det han vill ha, så placerar han ut dem i andra hem när de är juniorer.

Här avlar man inte för avlandets skull eller för pengar, utan för att få fram de bästa hundarna att träna och tävla med. Kön med valpköpare är lång och han är mån om att placera ut valparna till rätt hem. Vissa hundar passar för DSA, andra för agility, andra är skräddarsydda för lydnad, ett fåtal passar som rena sällskapshundar…

Det var jätteintressant och tankeväckande att höra hur Marco beskrev hur han utvärderade varje enskild valp. Sådana här möjligheter är det ju få uppfödare i Sverige som har – man har inte kennel på samma vis som man ofta har i utlandet, på gott och ont. Jag personligen vill inte ha mina hundar i hundgårdar utan vill ha dem som familjehundar som gosar i soffan och sover i sängen, blir bortskämda med olika schampon och många halsband… 😉 Och så tror jag att de flesta svenskar resonerar.

Man har som sagt en helt annan syn på hundar utomlands – både när det gäller själva hundhållningen men också synen på träning. Jag gillar t.ex. inte träning på slatmill då jag anser att löpning i kuperad terräng är det absolut bästa – men här används det som ett komplement till övrig träning och bara de hundar som gillar att springa på slatmillen får göra det. Inga hundar hetsas överhuvudtaget utan allt bygger på eget driv. De har fantastiska rörelser, enormt påskjut från bakdelen och inga svaga sidor – de är helt raka och paralella fram och bak. Som sagt, imponerande…

Träningen är fysisk och hundarna ger verkligen 200% – men de hetsas överhuvudtaget inte eller peppas på annat sätt, vilket förvånade mig! (positivt såklart)
Drivet kommer inifrån och de är glada och lyckliga och propellersvansade när de blir ”utvalda” till någon aktivitet. Marco styr dem med små ord och vänliga bokstäver – de är lyhörda och mycket lydiga. Någonting som jag reagerade på var den totala avsaknaden av stress hos någon hund. Visst var de taggade och beredda till tusen när det var dags för träning – men absolut inte stressade. Lugna och fokuserade, och explosiva – men inte stressade. Det är något jag verkligen saknar hos svenska staffar…mina egna inkluderade såklart! 😛

Baileys blir ju en gnällröv så fort han ser en agilitybana och Humla stryper gärna sig själv i kopplet eller försöker ta livet av sig på annat sätt, när det inte är hennes tur på lydnadsplanen. Båda kan också, under särskild press, blockera sig av stress och ”tappa huvudet”. Om ni förstår hur jag menar? Detta ”kocko-bullfnattiga”, som iochförsig är charmigt, men inte så användbart, fanns inte överhuvudtaget hos Quinlenthundarna.

Vad tyckte jag om Pikey IRL undrar ni säkert nu? 🙂 Ni kan vara lugna, jag blev inte besviken! En alltigenom fantastisk hund som matchar Humla på varje punkt. När jag hörde av mig till Marco förra vintern och berättade om Humla och vad jag ville få fram av en eventuell parning, så resonerade vi mycket kring det och jag hörde mig för vad Marco skulle rekommendera utifrån mina önskemål.
Pikey var således förstahandsvalet och the safest choice när det gällde den här kombinationen – vilket jag var glad över. Pikey har ju varit en hemlig dröm för mig i flera år, trots att jag bara sett honom på bild.

När man vill använda en hane utomlands och inte själv har haft möjlighet att träffa honom IRL innan parningen är man naturligtvis beroende av en rak och ärlig kommunikation och en erfaren uppfödare som kan guida mig som ny. Det är lockande att vara fördomsfull och tro att utländska uppfödare bara vill sälja sina hanar och målar upp en drömbild för den naiva tikägaren – men så har det inte varit ifallet med Quinlent. Marco är mycket realistisk och ärlig, och kan klart redogöra för varenda för- och nackdel som hans avelsdjur har. Att Pikey har ett stort antal avkommor med flera olika typer av tikar, gör ju också att man har mycket att gå på och det blir inte lika mycket lotteri över det hela.

När det gäller avel tror jag stenhårt på förstahandsinformation samt att man naturligtvis kollar med flera olika källor. Andra, tredje och fjärdehandsinformation är inte intressant för mig. Jag har inför den här parningen haft personlig kontakt med flera uppfödare och privatpersoner runtom i Europa för att få deras bild.

Det är ju alltid lite nervöst och skakigt första gången man skall åka utomlands och genomföra en sån här ”stor grej” – som det faktiskt innebär för mig. Jag har lagt ner så otroligt mycket tid och engagemang i det här, att jag naturligtvis hoppas av hela mitt hjärta att det blir lyckat.

Det underlättar enormt att ha gamla erfarna svenska uppfödare att bolla med, som är vana att åka utomlands och använda hanar. Tack till er alla! ♥
Likaså underlättar det ju enormt att den utländska kenneln är van vid att tikägare kommer utifrån och vet rutinen kring alla blanketter och dokument som skall fyllas i – samt att de är enormt erfarna och rutinerade kring själva parningen. Både jag och Humla blev väl omhändertagna och otroligt varmt välkomnade, vilket gjorde att nästan all nervositet och spänning rann av en! Jo man är allt lite skakig på benen efter att ha kört över 900 kilometer genom tre olika länder 🙂

Det är lätt att tro att hundar med mycket driv och enorm arbetskapacitet skulle vara synonymt med aggressivitet och kamplust i negativ bemärkelse. Quinlent avel är baserat på gamla fighting lines, men är naturligtvis inte avlade för hundkamp! Det kanske säger sig självt och är onödigt att skriva…
Hundarna bor två eller flera tillsammans och könsbunden aggressivitet är i högsta grad individbundet i dessa linjer. Det har bara två riktigt vassa tikar som inte vill arbeta ihop med andra när de tränar, berättade Marco. Tikar är ju ofta snäppet skarpare än hanar, inte bara inom den här rasen.

Quinlent kennel avlar fram staffar som är lämpade för hundsporten DSA – som handlar om uthållighets och styrkegrenar samlade under en enda tävling vilket ställer enorma krav på fysisk prestation och uthållighet. Du kan läsa mer om DSA här och kennelns hemsida hittar du här 🙂
Pikey är DSA champion, inte för att han är särskilt snabb enligt Marco, utan för att han är en trogen teamplayer med mycket mycket will to please komibinerat i en mycket vig, och smidig atletisk förpackning.

Pikey är en jättesöt liten hane, 38-39 cm hög och runt 15,5-16 kg. Underbart djupt röd färg och tät, glansig päls. Mycket vänlig och glad till sättet, påminde faktiskt en del om Baileys 🙂 Supersocial och med svansen viftandes hela tiden, älskar att springa på sin slatmill och är ingen svår hane ihop med andra hundar. Han var jättefin mot Humla och riktigt professionell på sin uppgift som avelshane 😛 A real ladies man!

Pikey och Humla då? Jojomensan, två bra parningar med långa hängningar båda dagarna blev det, så nu håller vi tummarna att det blir bebisar! 😀
Det kommer bli sjukt intressant att se hur valparnas mentalitet blir i den här kombinationen….har mycket höga förhoppningar 😀 😀 😀  Är du intresserad av den här kombinationen eller vill veta mer om mitt kennelbesök och Quinlenthundarna så släng iväg ett mail till imshee_@hotmail.com så berättar jag mer!

Självfallet är det så, att även om man tycker att man gjort sin research och ”look at the dog, without imagination” som Marco säger, dvs har kritiska glasögon på sig när det kommer till det tilltänkta avelsmaterialet, så kan det självklart bli skit och pannkaka ändå. Man kan aldrig gardera sig fullt mot demodex, allergier, kass mentaliet och taskig exteriör…allt kan hända. Jag tror också att man skall vara nykter i sin syn på att använda en utländsk avelshane – det kan verka lockande ur den aspekten att ”det man inte vet har man inte ont utav” eller ännu bättre ”det som inte syns, finns inte”…. :-/

Så är det självfallet inte! Varken den perfekta hunden eller den perfekta kombinationen existerar i verkligheten, så är det bara. För att verkligen kunna stå upp för sin avel gäller det att bara göra de kombinationer som man verkligen själv tror stenhårt på.
Jag är fullt övertygad om att den här kombinationen har mycket att tillföra i svensk staffavel beträffande mentaliteten framförallt – men också ett första steg till att få fram en lättare, atletisk arbetande staff, som enligt mig saknas idag.

Så håll nu tummarna för Pikey och Humla! ♥
Ps Tänk vad kul det kommer bli att följa bloggen när man kan bjussa på massa söta valpbilder, bajs och kiss och söndertuggad inredning… 😛