Förra måndagen efter att jag kommit hem från jobbet, kom vi lite spontant på att det vore kul att göra en lättare dagsvandring någon dag i sommar. När Mikael hade semester och vi inte hade något annat inbokat. Hm…vilken dag skulle kunna passa? Och det var så vi kom fram till att, om det överhuvudtaget skulle bli någon vandring i sommar, fick vi vandra samma kväll! 😉

Sagt och gjort! Snabbt togs beslutet att Ekleden denna kväll skulle få äran att bevandras av oss! 😀 På med kläderna, packa ryggsäckarna, svänga förbi mataffären och handla Ballerinakex och Pågengifflar….och så var vi klara!

Första utmaningen bestod i att överhuvudtaget hitta leden. Vi hade googlat, och Mikael hade hämtat en skabbig broschyr på Turistbyrån i Mark. Broschyr och broschyr förresten…det var ett ihopvikt A4 kopierat hundratusen gånger så att all text och kartor var alldeles blurriga och svarta.

Naturligtvis hittade vi inte påfarten till leden med kartans hjälp utan Mikael fick guida oss med sin gps. Vi gick några kilometer åt fel håll och blev sinkade. Klockan tickade och jag insåg att nära 30 km vandring kanske var att ta sig vatten över huvudet denna kväll….

I början var det varmt och hundarna hässjade. Ingen av dem har ju förmåga att hushålla med sitt energiförråd, när dessutom både matte och husse är med på ”äventyret”. Båda hundarna älskar verkligen när hela ”familjen” gör saker tillsammans. Humla var helt galet lycklig och förväntansfull och sprang med benen som trumpinnar och svansen rätt upp…hon var helt slutkörd efter fem kilometer 😉

Massvis med hallon, blåbär och smultron gick att plocka längs vägen! Björnbären är inte mogna riktigt ännu, men om någon vecka skall jag ge mig ut och plocka. Det verkar vara ett riktigt björnbärsår i år 🙂

Mängder med vatten gick det åt. Tyvärr löper inte leden längs någon sjö förrän på sista sträckan, och eftersom vi höll ett högt tempo blev hundarna otroligt varma till en början innan det började skymma och blev svalare.

Humla vill ha giffel! 😀

Första felbeslutet gällande färdvägen. Vi hamnade helt fel trots upprepad karttydning och gps:lokaliserande…Vi fick gå tillbaka och på något sätt hamnade vi på leden igen. Hur svårt kan det vara att sätta ut t.ex. pilar vid varje vägkorsning? Inte visste vi att man var tvungen att vara synsk för att kunna vandra leden….

En fantastisk ögonblicksbild på Baileys! Han hittade ett helt hav av ormbunkar att sitta och bajsa i 😀

Tyvärr hann vi inte läsa alla informationsskyltar längs vägen – efter någon timma när vi insåg att vandringen skulle ta betydligt längre tid än vad vi, extremt optimistiskt, hade kalkylerat med, satte vi av i språngmarsch – vilket resulterade i gigantiska blåsor, skavsår samt flertalet mördade tånaglar.

När klockan närmade sig tio på kvällen kom vi äntligen fram till sjön och vår utsedda ”fikaplats”. Problemet var bara att denna fikaplats redan var paxad av ett gäng entusiastiska tyskar med tält. Vad är oddsen? Mitt ute i ingenstans och vi har inte träffat en människa under hela vandringen…
Så vi fick istället hålla till på en liten berghäll en bit bort och knapra på våra ballerinakex samt dentastix 🙂

Humla var supertjurig och ville inte alls ligga still och vila ”så att du orkar gå hela vägen hem”. Hon förstod inte alls konceptet med detta och vägrade helt sonika att lägga ner rumpan, utan låg sjukt obekvämt halvliggande och ”vilade” under rasten…

Baileys slappnade av direkt och njöt av att ligga på den svala berghällen. Han var för övrigt som en liten maskin under de fem timmar som vandringen tog. Inte det minsta trött utan travade runt som Järvsöfax konstant i nästan tre mil. Sista kilometrarna såg vi bara rumpan på honom där han glatt pinnade på, några hundra meter framför oss 😀

Klockan tolv på natten kom vi hem igen, trötta men nöjda. Hundarna fick extra gott till kvällsmat uppblandat med vatten, och likadant igen till frukost. De vilade på tisdagen och var sedan fit for fight igen 🙂
Matte däremot, kurerar fortfarande sina blåa tånaglar och magnifika blåsor… 🙂